• 2018:04
• Publicerad: 07 Maj, 2018

Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne

BOK | Parallellrecension 1/2. Marja Beckman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".



Victoria Rixer
Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne
Verbal förlag

Läs parallellrecensionen av Thomas WihlmanJag heter Marja. Under min uppväxt vet jag inte hur många gånger jag fick höra, på kraftigt överdriven finlandssvenska: ”Marja, är du från Finland?”. En annan vanlig kommentar var hur fult och konstigt finska språket var. Jag önskade att jag hade fått heta något mer neutralt och svenskklingande, som Ulrika eller Helena. Jag skrattade lika mycket som alla andra åt historierna om Pekka som försökte lära sig cykla och vägen svängde, men inte fan svängde Pekka. Den korkade finnen Pekka hade ju ingenting med mig att göra, för bandet till min mammas finska rötter var så svagt. Jag kunde inte finska och inte förrän jag var i tonåren hälsade vi på mammas få kvarvarande släktingar i Finland.

Min mormor, som hade dött några år före den resan, lärde sig aldrig svenska. Mormor tog sina döttrar till Sverige 1956 för att hennes nya man hade fått arbete här. Mamma var 7 år och min moster var 11. Min moster har aldrig förlåtit henne för att hon rycktes upp med rötterna, medan mamma är mer förlåtande. Att mamma aldrig talade finska med oss har hon förklarat med att hon vid den tiden knappt hade några finska vänner, att hennes finska hade blivit ringrostig. Först när mina föräldrar skilde sig och mamma träffade en finsk man började hon liva upp sitt modersmål.

Själv behövde jag bli 40 innan jag blev intresserad av mitt finska arv. När jag såg ”Fosterlandet” på Stockholms stadsteater, som bygger på Anna Takanens släkthistoria, sprutade tårarna trots att ingen i min familj var krigsbarn. Mest grät jag för att jag föreställde mig hur det skulle vara att lämna sitt barn, men jag undrade också vem min mormor var. Jag lärde ju aldrig känna henne. Hon var en bonddotter, född 1919. Två av hennes bröder dog i finska fortsättningskriget.

”Jag hade aldrig varit intresserad av Finlands historia, eller i ärlighetens namn av historia överhuvudtaget. Jag brukade lyssna pliktskyldigt på pappa när han pratade om krigen och folkets umbäranden, men det var mest för att han inte skulle bli besviken. Det fäste liksom inte i hjärnan. Det var som om det fanns ett fyrtiotusenbitars pussel och han lyfte på locket och gav mig bara en bit. Vad skulle jag göra med den? Jag såg inte ens vad bilden föreställde”, berättar huvudpersonen Eva i Victoria Rixers debutroman ”Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne”. Precis som jag har Eva en finsk förälder som kom till Sverige som barn, vars föräldrar var arbetskraftsinvandrare. Och precis som jag har Eva aldrig fått lära sig finska.

Pappan och Eva har en fantastisk och kärleksfull dialog. Pappan ser siffror som bilder och de diskuterar artiklar och böcker på ett sätt som får texten att ibland sväva i gränslandet mellan roman och essä.

En del av boken citerar sjukhusjournaler om Evas farfar som en tid var intagen på mentalsjukhus. Han led av vanföreställningar och hävdade bland annat att han var son till marskalken Carl Gustaf Mannerheim (som ledde finska vinterkriget och fortsättningskriget), att han var personlig vän till Sibelius och att han hade haft en relation med Ingrid Bergman. Troligen var ett obearbetat krigstrauma en av orsakerna till farfaderns psykos. 

I ett brev till sin kusin skriver Eva: ”Jag känner mig inte finsk, vi kan ju för fan inte ens finska. Vi är väl typ svenskar, eller? Men du, hur känner du inför det? Som har växt upp som Javala, ett efternamn som ju inte medger att du kan passera obemärkt förbi, som jag.

Och det här med att vi inte kan språket. Inte för att klandra någon, det var väl en del av våra föräldrars klassresa, deras vilja att ge oss det som vi växte upp med som självklarheter; en sommarstuga att koppla barndomsminnena till, en tryggare plattform att bygga livet på. Men hur ska vi hålla kontakten med den del av släkten och historien som är i Finland?”

Eva berättar om den kluvna känslan av att å ena sidan inte vilja att någon ska veta att pappan är finsk, men att å andra sidan känna sig stolt, lite förmer,  mer streetsmart än de helsvenska barnen i området. Skillnaden mellan Eva och mig är att Eva kunde dölja sin finska identitet. Det är svårare för mig, med mitt namn.

Som barn hade jag svårt att identifiera mig med den klyschiga bilden av finnar: robusta och högljudda kvinnor, hårdkokta män. Men på senare år känner jag ändå en samhörighet med det finska vemodet. Finsk konst och litteratur har på senare år intresserat mig allt mer.

Att höra till lite grann, men ändå inte, är en vanlig upplevelse som jag tror att många känner igen sig i. Man hamnar i ett mellanrum. I podden Finnjävlar, som finns på Sveriges radios hemsida, talar Victoria Rixer bland annat om att Sverige och Finland visserligen har många likheter när det gäller välfärd och skolsystem. Den stora skillnaden är att Finland var med i tre krig på 1900-talet medan Sverige har haft fred i 200 år. Krigen har påverkat den finska folksjälen.

Jag tycker mycket om Victoria Rixers roman. Som hon skriver har intresset för Finland vuxit, bland annat i samband med fjolårets hundraårsjubileum. Kanske är det inte så fult och udda att vara finne längre. Eller så är det jag som har förändrats och tycker att det är coolt att vara något mer än en tråkig svenne.

---

• KÖP BOKEN via bokus.com

---

• Finland
• krig
• Kritik
• militaria