• Ledare
  • Publicerad:

LEDARE | 2018-04



LÄS UTGÅVA 2018:04 AV TIDNINGEN KULTUREN

Ett spöke går  genom Europa, men idag är det inte kommunismens spöke utan populismens, fascismens och i slutändan rasismens spöke som vandrar på Europas vägar. EU-projektets lovsång som varande ett fredsprojekt klingar alltmer falskt och Europa håller på att slitas isär. Sprickan går såväl mellan syd och nord som mellan öst och väst. Den syd-nordliga sprickan är till största del ekonomisk och den öst-västliga ideologisk. Men bilden är inte så ensidig, det finns stora ekonomiska skillnader också mellan öst och väst, liksom ideologiska mellan syd och nord.

Ulrike Guérot skriver i sin bok Det nya inbördeskriget: Ett öppet Europa och dess fiender att Europa är djupt splittrat, ”Vissa talar om kulturkamp, andra om ett inbördeskrig. Under alla omständigheter är Europa i uppror och de europeiska samhällena djupt splittrade”. Skiljelinjen går, menar hon, å ena sidan mellan identitärer, låt oss kalla dem nationalister eller populister av illiberal typ, och å andra sidan de som när en dröm om ett europavänligt civilsamhälle med ideal hämtade från de franska och amerikanska revolutionerna. Det är framförallt den senare gruppen som svikits av EU-projektet så som det gestaltat sig. Nationalisterna har vunnit mark.

Grunden till problemet är, enligt Guérot, inte att EU misslyckats socialpolitiskt, utan att EU aldrig varit intresserat av att driva ett socialpolitiskt projekt.Grunden till problemet är, enligt Guérot, inte att EU misslyckats socialpolitiskt, utan att EU aldrig varit intresserat av att driva ett socialpolitiskt projekt. EU har varit, och är, främst ett ekonomiskt projekt präglat av en nyliberal marknadsideologi. Men i och med bankkrisen 2011 har den nyliberala ekonomiska politiken kapsejsat. Istället för att låta bankerna, i enlighet med nyliberalt marknadstänk, gå under räddades de av EU genom stora ekonomiska insatser, insatser vars kostnader smetades ut över Europas länder, rika som fattiga. Vem minns inte de ekonomiska kriserna i Grekland, Italien och Irland med flera. Vad som tog stryk i dessa länder var de sociala skyddsnäten, till stor del beroende på att euron införts i dessa länder och att de alla hade olika förutsättningar att framgångsrikt genomföra övergången till den nya valutan. Euron blev, som Guérot skriver, en föräldralös valuta och den ekonomiska politiken fördes i blindo, där varje land som kunde räddade sig själva på de andras bekostnad. De sociala skyddsnäten i syd slets till trasor och tanken att Europa skulle börja driva socialpolitik på överstatlig nivå var bara en mycket avlägsen dröm och illusion.

Sprickan mellan öst och väst är mer ideologiskt betingad. I länder som Polen och Ungern har starkt nationalistiska krafter tagit makten och infört vad de kallar illiberal demokrati, en demokrati där man visserligen röstar men utan att ha några medel till påverkan mellan valen. Ofta misstänks också valen vara manipulerade. Nationalismen tar fart, inbjuds till och med, och ett vi och dom tänkande skapas såväl inom nationen som gentemot omvärlden, ett tänkande som på sikt också kan få nationen att falla samman. Å andra sidan erbjuder de nationalistiska partierna en djup gemenskap för dem som ingår i nationen, för dem som förkroppsligar den nationella identiteten. När Marine Le Pen skanderar ”Vem ska ta hand om de fattiga, om nationerna försvinner?” så har hon idag tyvärr en poäng. En överstatlig socialpolitik finns inte på den europeiska agendan. Snarare ser nationalismen lösningen ligga i att nationerna tar hand om den, med konsekvens att nationalstaten först stärks men sedan hotar att falla sönder i regioner och inbördeskriget är nära. Situationen mellan Katalonien och den spanska staten är ett exempel. Ett fruktat sammanbrott av Storbritannien efter brexit ett annat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Guérots lösning är trots allt en större överstatlighet, främst på det socialpolitiska området, en överstatlighet som på sikt monterar ner nationalstaten till förmån för regioner som ofta sträcker sig över de traditionella nationsgränserna. ”En man en röst” där man röstar till europaparlamentet som får en betydligt större makt än idag lyder receptet. ”För att tala klartext”, skriver hon, ”måste vi ta farväl av nationalstaten och skapa en europeisk suverän”. Men suveränen är inte någon diktator utan uppkommen ur en djupt socialliberal övertygelse: ”Det kan kännas skrämmande”, skriver hon ”men en nydaning av Europa är precis vad som behövs för att få slut på det pyrande inbördeskriget, konflikten mellan nationell demokrati och högerpopulism, och kunna skapa ett Europa värt namnet: en marknad, en valuta, en demokrati”. Och det är här jag inte längre kan följa henne. Visst, ett enat Europa låter fint som bålverk mot nationalism, högerpopulism och social misär. Visst det låter fint att montera ner nationalstaten till förmån för regioner. Men, vem bryr sig idag om dessa mål? Att driva den debatten på överstatlig nivå lär inte inträffa. I nationalstaterna kidnappas debatten av starkt polariserande högerpartier som utlovar nationell gemenskap och tillhörighet, en gemenskap och tillhörighet vänstern misslyckats med att genomföra. Och det är just frågan hur det ska gå till att omdana Europa Guérot inte besvarar.

Enligt min mening måste demokratin byggas underifrån, inte på överstatlig nivå. Det är genom debatt och samtal på mikronivå som den liberala demokratin kan räddas, om den går att rädda.Enligt min mening måste demokratin byggas underifrån, inte på överstatlig nivå. Det är genom debatt och samtal på mikronivå som den liberala demokratin kan räddas, om den går att rädda. Och en sådan mikroliberalism är vi långt ifrån idag, och tyvärr avlägsnar vi oss allt längre och längre ifrån den. Guérot identifierar det föreliggande bildningsförfallet i Europa, och det är just min poäng. Den omsvängning som skett inom bildningssystemet, bort från bildning och mot utbildning, premierar direkt de högerpopulistiska krafterna som kan börja hänvisa till historia, gemenskap och tillhörighet. Om Europa ska förena människor snarare än stater, Jean Monnet, är det på tiden att något görs åt nedmonteringen av bildning och debatt på lokal, regional, ”nationell” och internationell nivå, underifrån och upp. Idag präglas det politiska gräsrotssamtalet mer av likgiltighet och cynism än av att bygga upp en europeisk demokrati värd namnet. Många är de som utrycker vanmakt inför systemet och många i likhet med mig känner hur demokratin urholkas alltmer, och det går fort. Bildningsmässigt, vill jag påstå, håller vi på att förlora åtminstone en generation, och de som ännu uttrycker sig systemkritiskt tystas, även inom fundamentet för kritiskt tänkande; universiteten. Macchiariniaffären på Karolinska institutet är ett tydligt exempel på hur kritiker anses vara illegitima visselblåsare som tystas och mobbas ut. Men det är bara ett exempel. Academic Rights Watch har påtalat ett stort antal liknande scenarior inom det svenska universitetsväsendet som inte kommit till allmänhetens kännedom. Det kan komma att leda till, och har nog lett till, att människor som borde delta i debatten, människor som kan sprida bildning, drar sig tillbaka till det privata från det akademiska och politiska, och det är en stor fara då det politiska kan bli farligt. Ett sådant tillbakadragande kallades efter andra världskriget inre emigration och betecknade de författare, poeter och konstnärer som inte lämnade Tyskland men som inte heller stödde Nazistregimen. De drog sig tillbaka från det politiska till det privata och tystnade.

Hannah Arendts anförande om Gotthold Ephraim Lessing som hon höll när hon emottog Lessingpriset av staden Hamburg, kallat “On Humanity in Dark Times: Thoughts about Lessing” pekar, menar jag, på viktiga delar för att en mikrodemokrati, eller åtminstone ett demokratiskt samtal, ska kunna uppstå. Arendt för fram åtskillnaden mellan världen och de som bebor den. Världen är vad som ligger mellan människor och den behöver diskuteras och samtalas för att bli mänsklig. Utan samtal och diskussioner förblir världen inhuman, men också människorna i den blir inhumana just genom att vägra samtala, genom att vägra att aktivt lyssna till den andres olikhet, erkänna hennes unika egenvärde. Människor som vägrar lyssna, samtala och diskutera är människor som antingen dragit sig tillbaka eller fast förankrats. De senare skriver inte, samtalar inte, lyssnar inte utan fattar beslut. Dogmatism, dvs populism och nationalism, är vad som gör både världen och människan omänsklig. Enligt Arendt var Lessing villig att offra såväl sanning som motsägelsefrihet för att förmänskliga världen och människan. Vad gäller motsägelsefrihet skriver Lessing, “jag är inte förpliktigad att lösa de betänkligheter jag skapar. Låt mina idéer vara något oförenliga, eller till och med verka motsäga varandra, om bara de är idéer i vilka läsare hittar stoff som styr dem mot att tänka själva”. Att tänka själv, lita till sig själv och samtidigt vara villig att lyssna och beredd att ändra åsikt, är egenskaper som gör oss mänskliga.

Vad gäller sanning så var Lessing minst sagt oortodox. För honom bestod det mänskliga i att diskursivt vidareutveckla världen. Så snart en sanning utsagts är den inte längre absolut utan förvandlad till ett perspektiv, och ju fler uppfattningar och perspektiv desto humanare värld. Världens överflöd har en motsvarighet i överflödet av vad som sägs om den. Arendt skriver,

Han var glad över att […] den äkta ringen [absolut sanning], om den någonsin existerat, hade förlorats; han var glad över det oändliga antal åsikter som utvecklas när människor diskuterar världens angelägenheter. Om den äkta ringen existerade, skulle det betyda slutet på samtalen och därmed på vänskap och därmed på mänskligheten. På samma grundval var han nöjd med att tillhöra de ’begränsade gudarnas’ släkte, som han emellanåt kallade människan; och han ansåg inte att samhället skadades av dem som ’bekymrade sig mer för att fördunkla än för att skingra molnen’, medan det åsamkas ’mycket skada av dem som försöker underkasta alla människors sätt att tänka under sina egna ok’.

Lessing vägrar liksom Arendt acceptera dogmatism och säkerhet. Han intresserar sig istället för världens överflöd, dess poetik och estetik. Den kontinuerligt förhandlade världen utgör en förutsättning för öppna sociala och kulturella sfärer som aldrig uttöms.               

Politiska samtal och diskussioner har historiskt förts i vad vi av vana kallat offentliga rum, rumsligheter som idag möter stora hinder eller till och med förstörelse. Människan tvingas till agorafobi. Det är inte första gången sådana hinder uppträder och en vanlig reaktion hos många är att dra sig undan världen, in i en inre emigration, för att inte mer återvända till samtalet, ”med varje sådant tillbakadragande sker en nästan påvisbar förlust för världen; Vad som går förlorat är det specifika och ofta oersättliga mellanrum som skulle ha uppstått mellan den här individen och hans medmänniskor”. En sådan förlust innebär inte automatiskt en förlust för den som drar sig undan, vilket i sin tur skapar än allvarligare problem för mänskliggörandet av världen. De undandragna behöver skäl för att återvända och bidra med sina perspektiv. Men sådana skäl kan saknas eller inte vara tillräckliga. I mörka tider likt de vi upplever idag hotar världen att bli lämnad öde då många lämnat den, blivit cyniker och/eller bara slutat bry sig.

Men Lessing lämnade aldrig världen helt, han var alltid i kontakt med den. ”hans attityd gentemot världen var vare sig positiv eller negativ, utan radikalt kritisk och, vad gäller det offentliga rummet i hans tid, fullständigt revolutionerande”. Men hans syn berodde också på världen i vilken han var förankrad och han hängav sig aldrig åt någon extrem sentimental utopi.

Så även i tänkandet måste vi vara i kontakt med världen om möjligheten att öppna upp mellanrum med våra medmänniskor inte ska gå förlorad, det vill säga om kopplingar mellan tänkande, passioner, erkännande och handling ska vara möjliga. Jag föreslår att kritik för tänkandet ”alltid väljer sida för världens skull, förstår och bedömer allt i termer av sin position i världen vid vare givet tillfälle”. Den synen kan aldrig ge upphov till en helt bestämd värld som förmedlas genom information snarare än kritisk diskussion, till en syn ”som är immun mot ytterligare erfarenheter av världen på grund av att den har fäst sig självt vid ett möjligt perspektiv”. Med Lessing kan vi bli passionerade partisaner, offra även motsägelsefrihet för världen och “inte [vara] förpliktigad att lösa de betänkligheter [vi] skapar.” Så även om man drar sig undan är det viktigt att återvända, att låta samtalet bryta in i världen, att återvända med ett tänkande som ifrågasätter och skakar om, inte som dogm men som förslag som öppnar världens mellanrum. Men det förutsätter att vi inte hemfallit åt cynism, det förutsätter att vi ännu bryr oss. Som universitetslektor är det min uppfattning att ett sådant mångfaldsperspektiv borde vara rättesnöre för alla institutioner involverade i högre utbildning och forskning, en uppfattning som inte anses vara viktig idag.

LÄS UTGÅVA 2018:04 AV TIDNINGEN KULTUREN

UTGÅVA 2018:04

Tina K Persson

I en klyka av otid

BOK | Någon sade, ”mellan ord och ting ryms all världens filosofi”. Man skulle också kunna säga att mellan ord och tid ryms mycken poesi, inte minst Tina K Perssons senaste diktsamling...

Av: Per Nilsson
2018:04 | 07 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Färgstark och djuplodande skildring av H…

BOK | I maj 1913 steg den unge konstnären Adolf Hitler av tåget i München. Hans mål var att skapa sig en karriär som konstnär, trots att han två gånger misslyckats med...

Av: Elisabeth Brännström
2018:04 | 07 maj, 2018

Foto: Privat

Jaget i dikten

Carsten Palmer Schale reflekterar runt jaget i dikten, runt det intressanta med det självbiografiska elementet, men också det allmänt mänskliga.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:04 | 04 maj, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-05-04

Äntligen fredag, din empatiske psykolog när mörkret sluter sig kring dig! Släng dig i schäslongen och dra i dig GT:n, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:04 | 04 maj, 2018

Arnold Böcklin

Öar som inte finns

”I boken The Phantom Atlas: The Greatest Myths, Lies and Blunders on Maps har författaren och kartsamlaren Edward Brooke-Hitching gått igenom gamla kartor och berättar historierna bakom många av de...

Av: Mathias Jansson
2018:04 | 04 maj, 2018

Foto: Christofer Psilander

Reflektion runt Svenska akademin och vik…

Trots Svenska Akademiens totala haveri tycks många fortfarande vara övertygade om att litteratur och bokläsning är något livsviktigt. Om inte akademien tar sig samman och fortsätter sitt angelägna arbete så...

Av: Patrik Stigsson
2018:04 | 07 maj, 2018

TEST

Att skriva om döden

Guido Zeccola om sjukdom, liv, död, dans, musik, litteratur och illusionen bakom allt.

Av: Guido Zeccola
2018:04 | 04 maj, 2018

Georgiy Jacobson,

Som en spillra, småkrypens Charlie Rivel

Tidningen Kulturens skribent Bo Bjelvehammar om några av insektsvärldens mindre gycklare.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:04 | 04 maj, 2018

Albert Benoit (enligt texten). Foto: Jean-Pierre Dalbéra [CC BY 2.0] (detalj)

Sèraphine Louis de Senlis – en särling o…

Vad är syftet med Skönhet och Konst? Att leda oss på vägen till vårt innersta hjärta (Fritjof Schoun 1994).

Av: Lena Månsson
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Judarnas krig - en vacker, läsvänlig och…

BOK | Ingemar Lagerström har översatt Josephus ”Judarnas krig”.

Av: Ivo Holmqvist
2018:04 | 07 maj, 2018

Jarboe

Intervju med Jarboe 29/3–18

Möt sångerskan, musikern, ljud- och performancekonstnären Jarboe i en epostintervju av Per Nilsson. Jarboe är mest känd för sitt arbete med gruppen Swans under 80-90 talen, men har hela tiden...

Av: Jarboe
2018:04 | 04 maj, 2018

Fotograf okänd. Wikimedia

Slottet i Dalen

” I det där slottet fick jag lära mig att stjäla, slåss, försvara mig. Och tro mig, jag lärde mig allt så grundligt, att jag ingenting har glömt. Tyst som...

Av: Rolf Karlman
2018:04 | 04 maj, 2018

Кока Б-уа, 10 лет [Public domain], via Wikimedia Commons

Pomperipossa - en saga om förra sekelski…

“Det var en gång för många, många tusen år sen en förfärligt gammal trollpacka, som hette Pomperipossa. Det är inte precis något vackert namn, men ändå är det bra mycket...

Av: Elin Hägg
2018:04 | 04 maj, 2018

Victoria Rixer (detalj). Foto: Anna Ledin Wirén

Kriget, pappa – ett tillförlitligt siffe…

BOK | Parallellrecension 1/2. Marja Beckman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".

Av: Marja Beckman
2018:04 | 07 maj, 2018

Detalj ur omslag

Att beträda osäker mark

BOK | Ida Andersen har läst Sabinha Lagouns novellsamling "Koreografi" och möter en debut som utgår från socialrealistiska skildringar av förorten Rosengård (åtminstone som platsmarkör), men som gärna "sveper ut läsaren i...

Av: Ida Andersen
2018:04 | 07 maj, 2018

Victoria Rixer (detalj). Foto: Anna Ledin Wirén

Kriget, pappa – ett tillförlitligt siffe…

BOK | Parallellrecension 2/2. Thomas Wihlman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".

Av: Thomas Wihlman
2018:04 | 07 maj, 2018

Foto: Bengt Berg

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bengt Berg, Inge-Bert Täljedal, Tina K Persson och Robert Halvarsson.

Av: Super User
2018:04 | 04 maj, 2018

Anna Riwkin. Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. [detalj]

- Aimez-vous Anna Riwkin?

Tidningen Kulturens medarbetare, Michael Economou, belyser en av våra stora fotografer från 1900-talet, Anna Riwkin, idag i det närmaste bortglömd, men under sin levnad internationellt uppmärksammad och prisad. På mer...

Av: Michael Economou
2018:04 | 04 maj, 2018

Cooper Hewitt, Smithsonian Design

Hammock

"Någonting var viktigt, oklart vad – och oklart vad de egentligen gjort när de inte hade uniform." Läs Inge-Bert Täljedals vackra novellett – en minnesteckning över ett skeende och en...

Av: Inge-Bert Täljedal
2018:04 | 04 maj, 2018

Relaxed Performance

Relaxed Performance

MUSIK | Relaxed Performance är en ny satsning av Göteborgs Symfoniker för att ytterligare tillgängliggöra klassisk musik för alla. Relaxed Performance är ett evenemmang som åtrerkommer med jämna mellanrum på Götebnorgs Konserthus...

Av: Belinda Graham
2018:04 | 07 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Kärleksord förfallna i förgiftad jord

BOK | Med fullständigt hänsynslösa attacker mot ett kärleksförhållandes till en början uppburna härligheter av känslosamma storheter vilka efterhand blir nedbrutna till korrupta småaktigheter, viljelösa handfallenheter och galna uppbrott, skapar Persson en...

Av: Benny Holmberg
2018:04 | 07 maj, 2018

Studenter reciterar Florence Nightingale Pledge | Galt Museum & Archives on The Commons 1947

Lytton Strachey & en hemsk - men mäk…

Stoika Hristova avslutar här sin serie om Florence Nightingale, Vem äger ideérna, med att utveckla Lytton Stracheys kritiska bild av henne.

Av: Stoika Hristova
2018:04 | 04 maj, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.