• 2018:07
• Publicerad: 03 augusti, 2018

Två texter

Två texter av Ulf Olsson, författare och estradpoet.

Jag Såg På Hedebyborna Jag Blev Deprimerad

Jag såg på Hedebyborna. Jag slungades tillbaka. Jag blev deprimerad. Som om det vore 78. Som om jag var mig själv. Jag såg mig själv i teven. Som om jag vore då. Jag såg mig in i framtiden då. Jag tror att jag var folkkär. Jag tror det. Jag vill tro det. Det är så det känns i kroppen. Hedebyborna gjorde mig folkkär. 78. Jag var knappa 17 år. På väg in i dimman. Åh det var härligt att leva. Jag hade ett par kompisar. Jag gick i en cirkel. Och nu sitter jag här. Som mitt eget minne. Över hur folkkär jag ville bli 78. När jag var deprimerad. När jag åkte ut till Aborreberg vid Bråviken. På vintern. Jag satt där och glodde. Jag trodde det var själva havet. Ja vad skulle jag tro? Jag satt tills det blev mörkt. Rökte kanske? Tills nästan bussen slutat gå. Den gick ända hem till förorten igen. Till Ektorp. Till Fotbollsgatan 39. Men inte ända upp till nionde våningen. Inte in till mitt lilla skitrum. Rummet var så litet. Så smalt. Jag fick knappt in mig själv. Några singlar fick jag in. På högkant. Fyra LP stod mot väggen utanför. Jag drömde om nåt större. Det var aldrig nån hemma. Jag var alltid själv. Allt var tyst och stängt och nedsläckt. Jag låste om stora rummet. Satte på nåt vackert. På deras stereo. Lyssnade i mörkret. Något ramlade förbi fönstret. Jag ville vara folkkär. Jag tvingades se Hedebyborna. Tvingades av mig själv. Jag såg mig själv som jag är nu. Som vuxen. Allt det ohyggliga i framtiden. Maktlösheten. Alkoholen. Ibland gick jag till Kneippen. Det gamla vackra området intill vår slum. Jag tyckte det var fint där. Vårt höghus svävade en bit bort över taken. Jag längtade så förtvivlat. Jag ville läsa. Jag ville bli en läsare. Kunna böcker. Men jag kom bara till Von Däniken. Hela tiden Von Däniken. Jag tyckte att han hjälpte. Jag körde fast i rymdbesök från forntiden. Jag ville ju så gärna att hjälpen skulle komma. Att allt skulle bli löst. Bli bra. Av dom som redan kunde. Som kunde redan under aztekerna. Som kunde hjälpa hela jordklotet. Jag längtade hem från Kneippen. Jag gick hem igen. Jag tog hissen upp till 9:an. Pressade in mig i mitt rum. Satte på en singel. Och längtade ut igen. Till Kneippen. Aborreberg. Vid Bråviken. Jag hade nog ett par kompisar. Jag kunde ingen av dom. Inte som jag minns det nu. Jag såg på Hedebyborna. Jag tvingades till det. Av mig själv. Där kunde jag se mig själv. Se mig som jag är nu. Jag blev deprimerad. Jag tog bussen till Abborreberg. Ibland hade jag två folköl. Jag drack på en klippa där. Jag trodde att det var havet. Jag drack två folköl och rökte. Jag minns inte att jag tänkte. Jag kunde inte tänka. Inte då heller. Det bara blåste. Ölen gjorde mig tyngre. Jag tog sista bussen hem. Jag trodde havet skulle hjälpa. Mot den där tomheten. Mot att bara sakna hela tiden. Mot att vara som ett dött ljud hela tiden. 

Som Ett Minne

Jag fick som ett eget inatt. Ett minne. Ett eget minne kanske? Ett verkligt. En händelse ….eller kanske snarare ett förlopp? 

Vi var där. 

Vi åkte dit. Alla sex. Vi sex. Vi åkte dit. Det var kallt. Rätt kallt. Mitt i sommaren. Semester. Vi visste inte. Inte vad vi skulle göra riktigt. Ungarna var rätt små. Lite tjuriga. En så där lite tjurig dag som det kan vara. Så vi åkte dit. Till det där badet. Det var rätt kallt. Men ungarna. Vi tänkte. Eller tänkte gjorde vi väl inte. Eller joo. Vi tänkte. Att det skulle bli som ett avbräck. Ett avbräck. Just det ordet. Att dom skulle bada ändå. Att nåt annat skulle hända bara. Att det skulle bli kul ändå. För dom. Och oss. För oss också. För att det skulle bli liksom lite kul. Ändå. För dom. Och för oss då. Också. Det blir ju träligt. Lite tjurigt. Mellan alla. När det blir så där. Är så där. Kall sommar. Träligt. Ungarna. Vi. Du och jag. Allt förgiftas. Fast det kanske är för starkt. Just förgiftas. Infiltreras är kanske bättre. Korrumperas. Av att det inte blir riktigt bra. Av semestern. Att det är lite kallt. Lite fattigt. Trist. Men vi var där. Ungarna. Det var bara vi. Inte bara. Men jag kommer till det. Det var sandstrand. Efter gräset. För det var först gräs. Sedan kom sanden. Det var första gången. Helt tomt. Femton grader kanske Om ens det. Säg fjorton. Fjorton istället. Säg fjorton. Säg det. Säg det. Säg fjorton. Fjorton. Säg det utan att tänka. Ungarna. Dom började peta med tårna i vattnet. Det var kallt tyckte dom. Och det var ju havet. Ja en vik men ändå. Havet. Det är ju kallare. Än sjön. Våran sjö. Vi tänkte att det skulle bli roligare. Med havet. För dom. Ungarna. Med kanske lite vågor. Men det var inga vågor. Inte direkt. I sjön är det ju aldrig vågor. Bara krus. Små krusningar. Säger man så? Krusningar? Kan man säga så? Vart kommer orden ifrån? Avbräck? Krusningar? Hundrafemtio meter. Våran sjö. Som en krater bara. Exakt rund. Som om nåt har slagit ner. Eller som en enorm femkrona. Fast brun. Humus säger dom. Det lär heta humus. Det bruna. I sjön. Avbräck. Krusningar. Humus. Orden som finns. I verkligheten. Våran sjö. Havet kunde bli roligt. Så tänkte vi. Klart vatten. Att kunna se. Se varandra under. Men dom ville inte gå i. Kallt sa dom. Stenar sa dom. Doppade tårna. Prövade. Det var helt tomt. Omkring. Och nu kommer jag till det. För det var inte helt tomt. Inte helt. Du satt där. En bit upp. På en bänk. En sån där fast. En installerad. Av kommunen antar jag. Ett ordnat bad. Ordnad bänk. Det fanns flera. Bänkar. Fast tomma. Fast inte där du satt. Det var bara en enda bänk där. Och du. På bänken. Du satt där. En bit upp. Sextio meter upp och bort. Du hade mustasch den dagen. Bakåtkammat hår. Så där schizofren. Du var ju det då. Dom säger det. Det är ju så det sägs. Sådär schizofren. En cigarett. Jag blev sugen av dig. En plastkasse. På bänken bredvid. Lite tjock. Så där som man kan bli. Som ni ofta blir. Av såna mediciner. En öppnad folköl. Du drack lite lojt. Säger man lojt? Kan man det? Lojt? Avbräck. Krusningar. Humus. Och nu lojt. Du satt där. En öppnad folköl. Smådrack. En cigarett som aldrig verkade ta slut. Aldrig. Du såg på oss. Du iakttog. Betraktade. Det var inga andra där. Allt blev så hotfullt. I mig alltså. Det var väl inget hotfullt med dig? Egentligen. Inte med din person. Inte i dig själv. Mustaschen. Men jag blev sugen av dig. Sugen på folköl. Sugen på cigg. Sugen på ensamheten. I och omkring dig. Din enskildhet. Av att få vara för sig själv. Mig själv. Slippa allt. Alla. Allt. Allt. Bara sitta. Bakåtkammat hår. Mustasch. Några folköl. En cigarett. Iaktta nåt. Iaktta någon. Några andra. Som i ditt fall. I vårt. Allting blev hotfullt. Hotfullt av avundsjuka. Fast du var schizofren. Fast du var sjuk. Det sägs ju så. Schizofren. Fast ensam. Enskild. Så skönt. Skön. Sjuk. Friheten i det. Att få vara sjuk. Slippa allt. Allting. Inte vara mitt i. Någonting. Vara utanför. Slippa allt. Folköl. Bara lite lagom. Kunna köpa fler om man vill. Ha flera cigaretter. Ha kanske åtta. Kvar. Kunna köpa ännu fler. Cigaretter. Ha lite pengar. Lite lagom med pengar. En sjukpenning kanske? Kanske sjukpension? Ha kanske sexhundra kvar. På kontot. Sexhundra som räcker till allt. Allt. Just den dagen. Att få vara själv med sexhundra. Kunna köpa mer. Av allt. Vara ifred. Fast sjuk. Ensam. Schizofren. Iaktta. Istället för att bli iakttagen. Av dig. Våra ryggar. Åt ditt håll. Avundsjukan. I mig. Hotet i allt. Du var fri. Frös lite. Men inte vi. Fria. Inte jag. Inte jag.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.