2018:07
Publicerad: 02 augusti, 2018

Nietzsche går

Den kulturkritik, direkt och indirekt, som redan från början funnits hos Nietzsche, i Tragedins födelse, med det blasfemiska ”dionysiska”, och i Otidsenliga betraktelser, med den viktiga essän Schopenhauer som uppfostrare, finner ett nytt spår när han bryter med den tidigare hyllade Wagner och i Mänskligt, alltför mänskligt väljer Voltaire som vägvisare. Nu följer en intensiv period i upplysningens tecken; Nietzsche gör metodiskt upp med fördomar och föreställningar. Han söker ett annat klimat än det överhettat idealistiska och det romantiskt prunkande. Frisk luft och promenader – ”en filosofi för förmiddagen”. Gunnar Lundin har följt honom fram till Den glada vetenskapen (”la gaya scientia”).

När Nietzsche lämnar Bayreuth och klipper banden till Wagner och vad Wagner står för är han 32 år och före detta professor. Vad som följer är de så kallade mellanböckerna (Mänskligt, alltför mänskligt. En bok för fria andar; Morgonrodnad; Den glada vetenskapen), där han ger skisser till en ”överhistorisk existensforskning”: Att finna spåren av det goda levnadssättet i konsten och historien, tillsammans med ett känn dig själv. Från professorsstolen till vardagslivet, till en förmiddagens filosofi. De bästa tankarna är de han gått sig till.

Upplysningsfilosofen! Hur mycket genomskinligare och lättare hade inte min syndtunga och helveteshotade pubertet blivit om jag fått läsa honom. (Svårt att förstå för de unga idag.)

Alla människor handlar av lust; alla är egoister, inte minst helgonen. Att vara naturligt mänsklig – som vi är skapta – är inte synd. En sådan själsfrid var okänd för den unge Friedrich Nietzsche med en luthersk präst till far, och till farfar. En fri ande är den som befriat sig från de mänskliga fördomarna. Mänskligt, alltför mänskligt inleds med citat från Voltaire. Vägen att befria sig från tvångströjan och taggtråden går via upplysningen.

Ett annat tema, som småningom växer, bejakandet av lidandet, är en filosofi sprungen ur en sjuk människas överkänslighet och krämpor. Den blir sedan, hos denne anti-metafysiker som här, Post-Wagner, vill vara en tysk Voltaire och Emerson, till en metafysik i form av ”den eviga återkomsten”.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Själviakttagelsen ingår i upplysningsandan. Författarögat, att se händelser och det man är med om ur författarens vinkel. I de franska moralisternas efterföljd blir han genomskådare av mänskliga passioner, förskönande lögnridåer och l’amour propre. För den egna hygienen var det viktigt. Men jag frågar mig ibland: är det inte så att han inte genomskådar tillräckligt djupt. Så djupt som en mystiker som Mäster Eckehart gör?

För den kristne är det Jesus, eller Gud, som överskrider naturens lagar (”är i det oskapade”), och så kan frälsa oss. Däremot Nietzsche: ”den kristne guden förnekar denna världs konflikter i en flykt till en annan översinnlig region”. Så behöver det ju inte vara. Tron, nåden gör att den kristne kan leva i och med världens konflikter. ”Vi lever i världen, men inte av världen” (Paulus).

Han föraktar bönen, eller snarare den som ber, för att bönen är en sorts löjlig förhandling om egoostiska förmåner. Det finns ju en annan bön, som han här i sin kritiska ansats hoppar över: Be för att vara som vi skapats, som Målaren målat oss, mottagliga för något sannare än våra illusioner. (Ändå kommer tankarna om självförverkligandet stundom i närheten av en sådan inställning.)

Ett skäl att läsa Nietzsche är att aforismen blivit ett sätt att leva i moderniteten. I Pascals och Lichtenbergs efterföljd är det mindre fråga om spirituella kvickheter än om dynamisk gestaltning, spegling, av ett livssätt.

Lars Gustafsson: ”Vi skriver för att bli älskade”. Vi älskar det autentiska. Vi älskar individualiteten (även hos hundar och katter!). Och alla har individualitet – men hur många sådana ser vi i offentligheten, i kulturen, i konsten?

”Eftersom viljan att segra och bli hyllad är en naturkraft, äldre och ursprungligare än all aktning för och glädje av likställdhet, hade den grekiska staten sanktionerat gymnastik och musisk tävlan…”

Vad är meningen med livet? Hur ska vi leva? Vilket liv och tankesätt är det för mig passande? Sådana frågor finns sällan i samtidskonsten eller i kulturdebatten. Vi är alltför angelägna att följa med vår tid för att ha tid för sådant. Och att bli gillad är lycka. Men är lycka detsamma som mening?

Har jag gjort detta av omsorg om en annan? Har jag gjort det i självförglömmelse? Fac hoc, et vives. Då är jag både som mest mig själv och som mest skyddad. Även när jag i den andan är en mottagande och förmedlande. Så ser Keith Jarrett på musikern under sina improvisationer.

Det finns alltid ro och rastplatser och ledigheter för den som vet att han är på väg och har en färdriktning. Det som blivit till i den riktningen, som tillhör mig, är det som består; där ett esse finns.

Anders Olsson visar i, Läsningar av Intet, likheten mellan Mäster Eckhart och taoism och zenbuddhism. Det karakteristiska är att visdomen och psykologin är omytologisk, som hos Schopenhauer; en visdom utan myter. Detta finns hos Nietzsche som kritik mot kristendomen, inte Kristus, vilken han tvärtom hyllar (i Anti-Krist) med utgångspunkt från devisen ”Inte stå det onda emot”. Då är tanken densamma som i Dostojevskijs Bröderna Karamasov: du ska inte argumentera med Djävulen. (Observera att detta är privatpsykologiskt. I Sokrates gräl med Xantippa var det förstås alldeles utmärkt. Men i kampen mot rasism och fascism måste man stå det onda emot.)

Den eviga återkomsten…men varför återkomsten av ett lidande och bejakandet av det? Faktum är att situationer och belägenheter vi en gång erfarit återkommer, och i den återkomsten prövas om vi gått framåt eller bakåt. Har vi mognat eller står vi och stampar. Detta finns som möjlighet hos Nietzsche i aforismen Mot ånger: filosofen ska se livet som experiment; om något misslyckas eller lyckas, gör han bort sig eller får framgång etc., är ovidkommande; det som räknas är att han lär sig något.

Enkät i Den glada vetenskapen: ”Vad säger ditt samvete? – Du ska bli den du är…Vilken egenskap är för dig den mänskligaste: Den att bespara andra skamkänslor”.

”ty när jag svag är, är jag stark” (2 Kor. 10-11).

I de senare verken glider Nietzsche bort från Paulus, Edith Södergrans, Vilhelm Ekelunds syn på lidande och sjukdom. Han upphöjer lidandet och inte dess dialektik, tillgången till ny erfarenhet. Men så entydig som Anders Olsson framställer honom är han inte. Peter Seeberg har i jämförelsen mellan Munch och Nietzsche visat något viktigt. Munch porträtterade Nietzsche på bron: trött, melankolisk, grubblande mot en bakgrund av slingrande vägar – en ”mannen utan väg”. Men sån var inte Nietzsche (som för övrigt sett detta porträtt!) Det är Munch som trivs i det melankoliska. Munch kan lämna det ibland men längtar snart åter. Han andas väl i denna – för Nietzche – tjocka luft. Sjukpensionär med ihållande migrän bjuder melankolin spetsen. Han väljer det positiva.

Tillvaron blir ett experiment som går ut på att leva bättre. Stoicismen förkastas för att den är så statiskt inställd, att undvika lidandet, att den på köpet undviker att leva. Då föredrar han Herakleitos och försokratikerna. I Mänskligt, alltför mänskligt och i Den glada vetenskapen skisseras en filosofi av livsbejakelse i kombination med kontemplativt eftersinnande. Kritiken mot den nya merkantilt uppjagade amerikanska andan känns ordentligt aktuell. (Även om han här, som annorstädes, ibland mycket tänkvärt, lyfter fram antiken som motbild: under antiken var otium och bellum det goda och upphöjda, arbeta gjorde slavarna.)

Kritik av den nya amerikanska andan. Jäktet, penningen. Den är bäst som utför något snabbast. Skamkänslan över att vara ”arbetslös”, dvs. inte ingå i det industriella betinget. Jfr Frans G. Bengtsson, som också var främmande för den nya tiden. Liksom Rolf Ekman: ”Och liksom synbarligen alla format går förlorade på grund av jäktet i arbetet, så går också själva känslan för formen förlorad, örat och ögat för rörelsens melodi”.

För Nietzsche är det heraklitiska, som liv och väg till erfarenhet, oförenligt med tro och fromhet. Men tro är inte ett rationellt val, man kommer inte fram till det genom förnuftsgrunder som ifråga om valet mellan Vidskepelse och Upplysning, utan genom en erfarenhet. Det går att leva spontant (utan sneglingar) och vara troende.

Religion, inte av rädsla för straff då blir vi statiska, och utan punctum saliens, utan av tro och tillit. Religion i den meningen är perenn. Uppriktighet. Själen, utan ideologiska tvångströjor och taggtråd, kan få oss att skilja på ont och gott. Inte så att vi skulle vilja leva i laglöst land. Men hjärtats land är smalare – och vidare. ”Bröderna äro ett”.

Kärlek och vänskap. Vänskapen är ”ett slags fortsättning på kärleken, där detta giriga begär hos två personer efter varandra har undanträngts av en annan sorts begär och girighet, en gemensam högre hunger efter ett ideal som står över dem…vänskap” (Mänskligt, alltför mänskligt). Därtill: obildade åldrade kvinnor har mer hum om livets grunder än intellektuella. Trygghet, gemenskap, kärlek…möts vi inte där, utan i ett pratande – möts vi inte alls.

Det är med djupa naturer som med djupa brunnar: det tar tid innan det man kastat i dem når botten (Så ungefär Nietzsche). Och så kunde alla människor, ”djupa” eller ej, vid behov förhålla sig till vad de tar emot under dagen. En av följderna: (personlig) kontinuitet.

Filosofen Julius Bahnsen var enligt Nietzsche en antipessimist som ”tycks mig kunna bota också den värsta förstoppning i såväl kropp som själ”. – Vilka andra? Strindberg, Delblanc? Eller den kinesiske tuschmålare som Anders Österling tecknar i Målning från Minsk? Men Österling konstaterar att de förlovade stunderna snart övergår i livets vanliga mekanik. Pekka Tarkka om Pentti Saarikoski: ”Du kan inte ha tråkigt”.

Litteratur

Friedrich Nietzsche, Mänskligt, Alltför mänskligt. En bok för fria andar. Övers. och noter Lars Bjurman. Efterord Ulf Eriksson. (Symposion).
Friedrich Nietzsche, Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna. Övers. och noter. Efterord Peter Handberg. (Symposion)
Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen (”la gaya scientia”). Övers. Carl-Henning Wijkmark, Peter Handberg och Hans Ruin. Noter och Efterord Thomas H. Brobjer. (Symposion).