• 2018:07
• Publicerad: 03 augusti, 2018

Det gamla möter det nya: en resa i Ester Almqvists bildvärldar

KONST | ”Jag lever i två världar. Ester Almqvist och konstlivet 1890-1934”



Norrköpings konstmuseum 7 april – 2 september 2018.

Första intrycket överensstämmer sällan med verkligheten, men har likväl densamma som suverän utgångspunkt. Innanför entrédörren till Norrköping konsthalls utställning ”Jag lever i två världar. Ester Almqvist och konstlivet 1890-1934” ges till en början intrycket av att man inte bestämt sig för vilken konstnär det är som ska visas för besökarna.

Är det koloristen Almqvist (1869-1934) – hon med sina fängslande expressiva oljemålningar i ett slags postimpressionistisk stil, vilken hon lärt av van Gogh – som ska framhållas? Eller är det rentav tecknaren och grafikern Almqvist, hon med så många utförda kol-, pastell- och blyertsteckningar samt med flera grafiska blad? Kanske framstår likväl akvarellmålaren Almqvist, hon som med sin vattenfärg dokumenterade många intryck, bland annat från resor i Tyskland och Italien, som väsentligast? Eller är utställningens avsikt att man ska få intrycket av att Ester Almqvist var en smått genial bildmakare, berättare och modernistpionjär, ingående men samtidigt på sätt och vis och paradoxalt nog också osynliggjord, inte tillräckligt profilerad i samtidskonsten på ett sätt som märkligt nog påminner om handens plats i handsken?

Ja, vilken av Ester Almqvists världar det är som ska vara den betydelsebärande framstår till en början varken tydligt eller självklart.

Ja, vilken av Ester Almqvists världar det är som ska vara den betydelsebärande framstår till en början varken tydligt eller självklart.

Men efterhand klarnar förvirringen, för det som först tett sig som en splittrad bild av konstnärskapet är i själva verket en spegling av Ester Almqvists svåra liv och rika konstnärskap. Karriären bestod av ideliga uppbrott både i konsten och i geografin. Det mångfacetterat ombytliga i verkens stilar uttrycker sig som tvära kast mellan nationalromantik, neoimpressionism, hembygdsnaivism och expressionism; allt medan hon själv, också som vägröjare för nya sätt att förhålla sig till och betrakta verkligheten, intog en perifer position i konstlivet, suverän och självständig med stark integritet, för övrigt inte så lite påminnande om den Helene Schjerfbeck uppbar i finskt konstliv.

Besökarna får i konsthallens första rum möta koloristen Ester Almqvist, vars nationalromantiska tavla ”Hängbjörken” (1901) välkomnar med en försiktigt luftig kolorit, jämförbar med den som likväl är så frisk i exempelvis prins Eugens moln- och himmelsstudier och i många naturmotiv, utförda av företrädare för tyska Worpswedekolonin.  

Bild1. Hängbjörken, olja på duk (1900), viss beskäring förekommer. Tillhör Per Ekström museet, Öland. Foto: Michael Economou.

Se här, tycks målningen utropa, välkomna, här ser ni mig, hängbjörken, som växer såväl som ett levande träd som ett maskerat självporträtt av konstnären. Det är Birgit Rausing som först påpekat symboliken i sin utomordentliga biografi ”Ester Almqvist och hennes krets” (1998): tavlan speglar inte bara naturstämning och landskapslyrism utan också Almqvists liv kring sekelskiftet – studier på konstskolor är avklarade, nu väntar artistliv och om detta osäkra ska bli framgångsrikt, finns alla skäl i världen att göra sig till ett med motiven.

I ”Hängbjörken” är det just vad konstnären gör – trädet står vid den farliga kanten av ett grustag, men att falla är inte aktuellt. Rötterna binder till jorden, det ges liv genom markkontakten. Det finns en framtid, och även om koloriten är vag, inte så utvecklad som i senare målningar, är den så klar och friskt övertygande att man förvissas om konstnärens avsikter.

Fullt fokus och oavlåtlig koncentration på det man mest av allt vill göra i livet, ha ut av sin stund på jorden, tycks Ester Almqvist vilja utbrista med ”Hängbjörken”.

Ja, det fanns en framtid också i Ester Almqvists liv och konst. Hennes målmedvetenhet och övertygelse är så mycket mer imponerande när man tänker på att hon sedan barnsben bar på ett handikapp, som försvårade mycket i vardagen – att överhuvud ta sig fram var exempelvis oerhört svårt, och under sådana omständigheter måste resandet har kostat på än mer.

Men kampglädjen och konstnärsglöden märks om inte annat så längre in i utställningshallen, där man kan uppfatta en annan kolorit, mer expressiv för att inte säga explosivare. Man får i kronologin ta sig fram till året 1913, vilket framstår som ytterst viktigt för Almqvist och hennes utveckling. Då dör modern som hon levt med på gården Fogdeholm i Småland, och vad som förefaller vara en verklig tour de force – är det sorgearbetet? eller frigörelsen från ett allt för starkt beroende? – frambringar målningar som får ses som utställningens centrala och mest betydelsebärande verk. ”Potatisplockningen” (1913-14), ”Novemberplöjning” (1914) och ”Sågverket”, ”Decembersol” (1914) är paradoxala eftersom målningarna framstår som både tunga och lätta verk; ett intryck som ges inte bara för upplevelsen av närhet till myllan och av kontakt med ljuset, men också för att Ester Almqvist tycks ha kommit fram - förlöst, men kanske tung av sorg, nerstämd men ändå nyförälskad i sin återstående stund på jorden.

Koloristen Almqvist gör sig utmärkt också som känslig porträttör främst av sin mor, moster och syster, men färgerna är matta i sin starkt hembygdsnostalgiska romantik som vill fånga mer av stillastående och sömnig tid än av dynamiskt och kärleksfullt familjeliv. Som rapporter från ett Sverige på väg att försvinna är porträtten varken ointressanta eller oskickligt utförda, och ser man dem i samspel med andra målningar, exempelvis de stillsamma, i viss utsträckning religiöst stämningspräglade ”Familjegrupp” (1909), ”Vid kaffebordet” (1906) och ”Aftonljuset” (1906), framstår kontexten som så pass historiserande att denna kan vara aktuell för vår tid av just den anledningen – det gångna är en dröm som vi måste beakta och ha med oss om det kommande också ska betyda mer än enbart ett abrupt brott med det förflutna.

Oljemålningarna längre fram i karriären får en mer dov kolorit, som om färgerna smittats av de socialrealistiska motiven med olika sorters arbetare av båda könen i fokus. ”Motorbåten lägger ut” (1931) och ”Lingonplockerskor” (1928) är inte ointressanta, fulla av rörelse och viss hemlighetsfullhet som de är, men de framstår likväl som osjälvständiga, tysta och trista verk för Almqvist tycks sakna socialt patos, engagemang och genuint intresse för de avbildade. 

Tecknaren Almqvist är representerad med ett stort urval skisser (kol, blyerts, pastell) och det mesta är att se som prover från arbetsjournalen. Flera teckningar i kraftfullt märkbar rörelse ligger till grund för större verk, men riktigt intressant blir det kanske aldrig. I grafiksamlingen däremot lyfter motiven bättre, och exempelvis ”Människor i båt”, ett linoleumsnitt, bärs av samma kraft och tekniska virtuositet som många av de mer lyckade målningarna.

Av akvarellmålaren Almqvist får man se flera prover; bland de fängslande finns ”Gammaldags prästdotter” som titeln till trots pekar ut möjligheten av kvinnoemancipation. Den unga kvinnan är för övrigt konstnärens syster Maria, framstående pedagog för vad som på den tiden kallades sinnesslöa barn. Hon hjälpte i många avseenden också Ester för att hon skulle kunna arbeta. Prästdottern framställs mot en fond av landskap och åkrar, ohjälpligt fast i ett fjärran förflutet. Men kvinnan, som släppt ut sitt hår och som bär en iögonfallande svart rosett, är reflekterande – kanske ska hon rentav uppfattas som intellektuell: hon har sin uppmärksamhet fäst vid en uppslagen bok som vilar välkomnande nere i akvarellen. Symboliken i målningen är inte alldeles uppenbar - man kan exempelvis inte riktigt få grepp om stämningen, men den utmanar oss som all betydande konst.

Många andra akvareller på utställningen utgör ett slags dokumentärkonst från de resor som Ester Almqvist företog efter första världskriget; de realistiska återgivningarna av landskap och stadsstämningar är stilsäkra, men knappast varken originella eller tillräckligt fängslande.

Kontextbärande i utställningen är många verk av de kollegor och vänner som stöttade Ester Almqvist. Konst av bland andra Tora Vega Holmström, Vera Nilsson och Siri Derkert ger liv åt hennes samtid, men verken problematiserar samtidigt hela utställningen genom den fråga som besökare bör ta med sig under rundvandringen: i vilken utsträckning sticker Ester Almqvist ut som originell och stark konstnär bland alla dessa kollegor från konstens värld?

• Kritik