- 2018:07
- Publicerad:
Sagan om det Oranga kuvertet, eller konsten att koka en groda!
BOK | Det är en skam att så många gamla måste tillbringa sina sista år i fattigdom, detta i ett rikt land som Sverige där stora delar av befolkningen har kunnat se sina realinkomster öka osannolikt mycket de senaste decennierna.
Författare: Inga-Lisa Sangregorio
Blåsningen: så har det nya pensionssystemet lurat oss alla
Karneval förlag
Man vet inte vilket som är värst, pensionernas usla framtidsutsikter eller den verbala sörja av positiva utgjutelser från politikerhåll över det nya 'förträffliga' pensionsystemet som tryfferat anrättningen under hela den 'blocköverskridande' tillkomstprocessen. Politiker i skilda läger har likt punchbeskänkta brännvinsadvokater försvarat denna sjuka sak med ryggmjuk emfas och välsmort munläder.
Det är nästan skamligt att vi låtit detta passera näst in till ofredat då utredningsapparat och politisk inriktning kring det nya pensionssystemet redan initialt i processen ställt ut pensionärerna i naken dag inför detta framtida pensionsmörker.
Inga-Lisa Sangregorio har med Blåsningen skrivit en knivskarp analys som blir till en svidande vidräkning med de ansvariga politikernas ljuskygga konsesus i denna pensionsfråga. Hon går till botten med hur och på vilken grund pensionssystemet skapades. Hur det slår särskilt ogynnsamt mot de med lägre inkomst och då särskilt kvinnorna. Hur det splittrar 'gamla' och 'nya' pensionärer. Och hur det bär en inbyggd automatik av försämring som vecklar ut sig över tid till fattigpensionsnivå i slutändan för stora grupper pensionärer.
Sangregorio lyckas med skicklighet gå ner i invecklade pengaförvecklingar, procentsatser, fonders betydelse och bostadstilläggs- och bidragsfrågans vikt såväl som att hon med verbalt välriktade slag slår undan de floskler som garnerat anrättningen. Hon blottlägger hur pensionssystemet 'egentligen' fungerar och hur det bäddats in i verbal bomull genom den metod myndigheten använder för att ge det förrädiska systemet trovärdighet och dölja det grundläggande ärendet.
Stöd Tidningen Kulturen
Sangregorio jämför också i nakna siffor hur politikernas egna löneutvecklingar och standarhöjande tillskott sett ut relaterade till pensionärernas ständiga inkomstminskning inbyggda i det förrädiska pensionssystemet. Detta över den period av tjugo år som systemet varit verksamt. Hon lägger inte bara ihop två och två utan letar också fram annat skämt och skamligt i denna förnedrande sveksörja för att visa varför man gjort pensionerna beroende av fonder och därmed önskat att vi ska bli fondmånglare kring våra egna pensioner. Att man i detta 'vårt ansvars' kölvatten ska kunna huta åt oss om vi fått värdeminskning och påpeka att det beror på att vi inte 'legat i' tillräckligt i våra fondplaceringsbemödanden.
Det ultimata 'vårtecknet' varje år skriver Sangregorio har blivit ankomsten av 'det oranga kuvertet' som alla berörda hetsas upp att invänta genom myndigheternas ymniga informationsflöden kring händelsen.
Sangregorio:”Att kuvertet blev just orange beror på den reklambyrå som vann upphandlingen”, och”...innan de första oranga kuverten skickades ut testades innehållet på en grupp av 20 personer:
'De fick sitta enskilt och se på sina egna sammanställningar och vi tittade på hur de tog emot det. Det var helt fantastiskt och hemskt! Fyra av dem bröt ihop helt och grät så att vi fick sitta och trösta dem.'(det sista citatet från reklambyrån författarens anm.)”
Överhuvudtaget allt som är värt att veta och vad som kan tänkas vänta den redan pensionerade såväl som den kommande pensionären ger Sangregorio väl genomarbetade och avslöjande svar på.
Något av det grövsta och i mitt tycke skändligaste i den politiska skenmanöver som gränsar till sammansvärjning och som kallas 'den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen' är just den ögonfägnad man i konstruktörernas eget tycke så listigt tycker sig lagt in för den nytillträdande pensionärens första erhållande av detta famösa 'oranga brev'. Sangregorio säger: ”Lägger man en groda i en kastrull och värmer upp vattnet långsamt låter den sig snällt kokas i stället för att hoppa ut. Ja, jag vet att detta lär vara en myt, men den bär på en djupare sanning. Om en förändring går tillräckligt långsamt blir det svårt att reagera i tid.”
Det är nämligen så finurligt inrättat att den först erhållna uppgiften om pensionens höjd utgör en tillfredsställande läsning för den nyblivne pensionären då den ligger i högre nivå än vad den lön vederbörande just lämnat egentligen borde skapa underlag till. Detta är gjort genom ett 'sinnrikt' system där pensionären får ut delar av sin innestående pension i förskott de första åren som ett 'lockande sken i glittrig höjd' så att den åldrande skall invigas i det kommande värdefallet, som trots all inledande sockrad buké på anrättningen minskar successivt i värde.
Sangregorio säger: ”Den som går i pension idag får det första året ungefär 18 procent mer i inkomstpension än hen egentligen borde ha fått. Därefter sänks pensionen med 1,6 procent om året i förhållande till löneutvecklingen. Det tar alltså mer än tio år att komma ner till den nivå som motsvarar den intjänade pensionen, men år från år går det obönhörligt nedåt. Äldre pensionärer blir relativt sett allt fattigare.”
Och vidare:
”Det är en skam att så många gamla måste tillbringa sina sista år i fattigdom, detta i ett rikt land som Sverige där stora delar av befolkningen har kunnat se sina realinkomster öka osannolikt mycket de senaste decennierna”
Inga-Lisa Sangregorio har skrivit en glasklar analys buren av en knivskarp hållning gentemot det svek som 'den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen' utgör där politikernas försåtliga ränker och ekonomiskt beräknade fallgropar ligger infattade som återkommande förnedringar mot de som arbetat och slitit och utlovats något helt annat än detta upprörande svek.
Inga-Lisa Sangregorio är frilansjournalist och författare. År 2016 utgav hon den uppmärksammade boken Den sista friheten: Om rätten till vår död (Fri Tanke)
Text Benny Holmberg
