- 2018:07
- Publicerad:
Månadens konstnär
Månadens konstnär |
EmmaLina Ericson
GRÄV DÄR DU… SPRINGER?
Jag springer ifrån en destruktiv relation. Jag springer med barnvagnen för att ungen ska somna. Jag jagar reda på ett nytt hem. Jag springer i skogen för att finna lugn. Jag springer på behandlingar och får rådet att sluta springa. Jag springer alltjämt efter jobb, stressar över ekonomin som inte går ihop. Jag springer efter idealet av mig själv som förälder. Jag springer efter världens härligaste treåring. Och jag sackar långt efter bilden av mig själv som konstnär. Konstnärer far många gånger runt som ofrivilliga företagare i prekariatets osäkra landskap. Det kan vara redigt tufft. Vid nattning däckar jag utmattad och drömmer surrealistiska drömmar om att få stå still. Stå still och gräva.
Jag gräver där jag står och där det känns, går som Ronja Rövardotter och aktar mig för elden. Vaskar, vecklar ut och dissekerar, spinner trådar och väver trasigheter samman till nya helheter. Jag följer processen som för mig utåt och uppåt, för att slutligen landa i en vidare allmänmänsklig formulering. Det är med ett tidskrävande dialektiskt tillvägagångssätt som jag formar min konst. Det är min metod. Jag tycker om den, njuter av den. Men jag får den inte att funka nu – inte när jag springer.
Men jag släpar envist med mig spaden – vill inte lägga ner den, kan inte lägga ner den. Lyckas skvätta upp lite yt-damm här och var – dammsuger upp det mesta med jordresterna runt mina terapeutiska balkongodlingar. Jag har dock varit på liknande platser förut, envist kämpat och tack vare arbetet med konsten tagit mig vidare. När jag nu hyr jag ut ateljén i andra hand och intalar mig att den usla ekonomin och pausen från konsten snart kommer att upphöra söker jag efter lösningar och blickar tillbaka på några tidigare arbeten. Kan där finnas ledtrådar om hur jag tar mig vidare?
CONCORDIA
Dissociation beskriver det psykologiska tillstånd där en individ i någon grad avskärmar sig från sina upplevelser. Ordet kommer från det latinska ”dissociare”, att dissociera betyder ”att upplösa det som varit sammanhållet”. I min konst arbetar jag i motsatt riktning, sammanför oenigheter.
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
Effekterna av en långvarig påfrestning och en förlust hann ikapp och jag föll isär. I sökandet efter ett sätt att hålla bitarna samman förde mina tidigare arbeten mig till upptäckten av gamla polyfona körverk. Där fann jag en ny sorts helhet – sättet som de olika fristående melodierna vävs samman till en nästan omöjlig och ofattbart mäktig enhet gav en hoppfullare form åt splittringen jag upplevde.
Jag gav mig på att gestalta den inre kampen, skvalpade bland simultan upplösning och sammanhållning. Jag komponerade ett stycke musik, skrev, sjöng in, redigerade och skapade mitt första polyfona ljudverk. Verket som gjordes till Sveriges Radios magasin för ljudkonst, SRC, levererades med tillhörande omslagsbild. Jag fick betalt, sen stängdes SRC ner, av upphovsrättsliga skäl. Verket hann aldrig publiceras, typiskt. (För att inte tala om vilken ljudkonstskatt som gick i graven med SRC.)
Snart kom dock förfrågningar om att framföra Concordia för publik. Jag tackade ja och började fundera över hur det skulle göras. Som deprimerad, brottandes med generellt ångestsyndrom eller PTSD känner en ofta vanmakt, blir egocentrisk och kan ha svårt att ta in omvärlden – jag lät detta leda mig.
I STILL HAVE AN OTHER-ACHE
Det tog nästan 10 år innan jag lyckades formulera mig kring att förlora en närstående, i mitt fall en förälder, genom självmord. Att förlora någon nära är fruktansvärt. Att förlora någon genom självmord är… komplext. Tabubeläggningen kring självmord kan försvåra sorgearbetet som många gånger också blandas med och förvärras av skuldkänslor. Där finns så många frågor som aldrig kan besvaras. Att formulera sig kring förlust, sorg och självmord är svårt. Och bokstavligen livsviktigt. I Sverige drabbas årligen tiotusentals människor av svår sorg efter att en nära anhörig tagit sitt liv. Dessa personer löper, enligt både svensk och internationell forskning, i sin tur förhöjd risk att utveckla kriminellt beteende, fysisk och psykisk ohälsa.
Jag plöjde litteratur, forskningsrapporter och statistik. Försökte förstå. Försökte lägga av. Försökte hitta något annat. Misslyckades. Slutade slutligen försöka och bara gjorde – tack vare en hastig inbjudan. Jag dök ner i strömmar av berättelser om erfarenheter, fångade hjärtskärande redogörelser, stående fraser och disparata känslosammelsurium av smärta, lättnad, ilska, styrka och klokheter som jag fann på anhörig-bloggar och stödforum. Parallellt komponerade jag musik, skrev, sjöng och arbetade med den rumsliga gestaltningen av verket, dygnet runt de tre sista veckorna – sen ställdes det ut.
I Still Have an Other-Ache (2014) innefattar en quadrofonisk ljudloop bestående av en polyfon röstkomposition och ett kluster potentiellt kolliderande gungor placerade i de fyra högtalarnas sweet-spot.
LJUDKLIPP, I STILL HAVE AN OTHER-ACHE
FLOCK
Röstkompositionen kretsar i en uppåtvind sökandes hopp, mod och förtröstan. Den rumsliga gestaltningen är primärt tillgänglig på avstånd. Verket finns även i en fasad-version där fågelflocken breder ut sig över en yta på ca 9 x 12 meter.
Tack vare ett rejält resestipendium och en ovärderlig assistent lyckades jag och kiddon ta oss till New York där FLOCK ställdes ut februari 2016.
Hur hinner en gräva och göra konst parallellt med småbarnsårens sömn- och tidsbrist, föräldraansvarets utbredelse och ekonomins totala haveri? Och hur gör en sen för att hitta och komma tillbaka igen? Är det möjligt att översätta och använda de konstnärliga arbetsmetoderna för att få ihop till synes oförenliga bitar i livspusslet? I konsten har jag ju lyckats, smärtsamma erfarenheter, aparta tankar och disparata meningar har formats till sköna symfoniska helheter. Och jag vill gräva här, mitt i livskaoset bland havererade relationer och undflyende fäder, ekonomiska rävsaxar och politiska monster, chansen en får med barn att läka sin egen barndoms sår och det fantastiska med att lära känna världen på nytt genom sitt barns ögon.
”JAG VILL GRÄVA EN GROP!” Hojtar ungen som frustrerad och spadlös rusar in i knät på mig där jag sitter inne i semesterstugans hetta och gömmer mig för att skriva. Det är gruset i trädgården som lockar, jorden, det påstådda vattnet och den mytiska elden som sägs finnas där djupt under oss. Treåringen vill undersöka, konstruera och förstå saker, språket, världen – den där hungriga upptäckarglädjen, leken, föreställnings- och inlevelseförmågan, det magiska tänkandet – det som jag, och många konstnärer med mig, försöker hålla vid liv och använda oss av i vårt arbete.
– Här, ta min spade.
– Vi kanske kan gräva tillsammans?
Information
Emma-Lina Ericson, f 1979 i Norrköping, bosatt i Stockholm
Konstnär www.emmalinaericson.se
Konstpedagog www.tivolikulturskola.se
Grafisk design & Illustration www.elkeillustration.com
Web Content Production www.nacka.se/uppleva–gora/kultur-och-museer/konst2/
Text EmmaLina Ericson
 |
|
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera…
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |
