• 2018:11-12
• Publicerad: 13 december, 2018

Nutidsmadonnan och Lena Lervik

Vårt mångtusenåriga kvinnoarv har blivit undanträngt och glömt. I boken Madonna talar mödrarna och gudinnorna igen. De kommer till liv som symboler för kraft, sexualitet och visdom. Genom konstnären Lena Lerviks skulpturer gestaltas en dold berättelse i ord av Ingela Bendt och i bild av fotografen Ewa Stackelberg. Lena Lervik har en flerårig konstutbildning från bland annat Beaux Arts i Genève och från Konsthögskolan i Stockholm. Hon arbetar främst i terrakotta och brons. Många av hennes skulpturer gestaltar madonna- bilder, mytologiska mödrar, fruktbarhet och moderskap. Madonna blir ett begrepp för en uråldrig kosmisk princip.

Intresset för forntida gudinnor och gudinnor i andra religioner liksom för kvinnliga gudssymboler har ökat i Sverige skriver Petra Junos i sin avhandling; Den levande Gudinnan – kvinnoidentitet och religiositet som förändringsprocess. Ofta var detta också kopplat till en forntid där Gudinnan var den högsta gudomligheten och där människorna levde i kulturellt välutvecklade matriarkala samhällen. Petra Junus har som religionspsykolog tolkat intresset för gudinnan idag som ett uttryck för religiöst och existentiellt sökande och nyskapande främst bland kvinnor. Hennes utgångspunkt är att se både hur Gudinnan som gudssymbol och myterna om enskilda gudinnor kan uppfylla viktiga psykologiska och andliga funktioner i vår tid.

Modergudinnan sägs vara den första kända gestalten i människans Pantheon. Hon är både jord och himmel både liv och död och genom henne skapas allt. Genom studier och fynd vid utgrävningar och grottmålningar i Centraleuropa anser forskarna idag att vi under den paleolitiska tiden levde i kvinnocentrerat organiserade grupper som byggde på fredlig samexistens. Eftersom det är tydligt att det är kvinnovarelser av olika arter som ger liv föll det sig naturligt att ge det kvinnliga gudomlig gestalt.

Lena Lervik började arbeta med motivet mor – barn på 1970-talet när hon fött sitt första barn och menar att hon sökte sig själv genom skulpturerna. Det var moderskapet och moderligheten hon ville skildra. Moderlighet innebär för Lena Lervik medmänsklighet, att ta hand om och göra livet meningsfullt för varandra antingen vi är män eller kvinnor. Hon tar avstånd från att lämna bort ett litet barn på daghem alltför tidigt. Detta dilemma vill hon uttrycka med Madonna 87, en törnekrönt och vilsen kvinna med en vilt skrikande baby i famnen. Barnet skriker av vrede över att ha fötts till en värld som inte har kärlek till honom. Med sina framställningar av kvinnan och moderskapet värnar hon kvinnans roll som bärare och beskyddare av det svaga, spirande livet. Samtidigt strävar hon efter att få männen berörda och delaktiga i det livsmysterium som även gäller dem.

Utställningen med verk kring temat mor-barn fick ett minst sagt svalt mottagande, ämnet var besvärande och radikala feminister förnekade att det kunde finnas något gott i en sådan förlegad kvinnobild. Under 1970-talets kvinnokamp för jämställdhet och daghem åt alla var det näst intill tabu att skildra barn i konsten. Den rådande tidsandan inom konsten var experimentell, trenden inom skulptur var konstruktivistisk, nonfigurativ, icke föreställande. Det ansågs banalt för kvinnor att avbilda barn. En manlig kritiker menade att han inte recenserade kvinnokonst. Endast en recensent var positiv, konstkritikern Elisabeth Stengård som skev att de var moderna Mariabilder, ett inlägg i aktuell kvinnodebatt som kretsade kring existentiella frågor och människans förhållande till livet och världssituationen.

Varje tid bär sina bilder. Först nu på 2000-talet tillåts det lilla barnet ta plats som motiv i samtidskonsten. Inför en utställning upptäckte Lena Lervik att hennes kvinnogestalter var madonnor, det vill säga bilder som finns i hela konsthistorien men särskilt i framställningarna av Jungfru Maria med Jesusbarnet, vilka går som en röd tråd genom de kristna årtusendena. Då döpte hon sin utställning till ”Nutidsmadonnor”, vilket blivit nästan ett begrepp när det gäller Lena Lerviks arbeten. Det var under denna tid när ordet madonna ännu stod för förtryck som hon ville utmana den patriarkala traditionen med sin kroppsligt livsbejakande nutidsmadonna.

Under en studieresa till Italien såg Lena Lervik många madonnor. På Uffizierna i Florens berördes hon speciellt av Leonardo da Vincis Bebådelsen. Som konstnär drabbades hon av Marias mäktiga utstrålning och efter att ha varit ateist kände hon att något högre fanns. Hon undrade var alla Mariabilder kom ifrån och började läsa Bibeln på jakt efter nya uppslag, men där fanns inte mycket skrivet om Maria. Bibeln var skriven av män för män och handlade mest om män. Lena Lervik konstaterade att Gamla Testamentet var en lärobok i patriarkatet och att kvinnan ansågs vara till för att tjäna mannen. I stället finner hon vad hon söker i gamla folkliga legender och berättelser. Det är erfarenheterna som kvinna och mor, barnets utsatthet, födelsens trauma som hon ville skildra och hennes yttersta syfte var att nå in till livets kärna. Lervik menar att i ett samhälle så fruktansvärt materiellt som vårt uppstår det en längtan efter Maria, en kvinnlig förebild med andliga förtecken. Men kombinationen av orörd jungfru samtidigt som hon är mor gör henne omöjlig att identifiera sig med, därför bör Maria ges en symbolisk eller poetisk tolkning framför en bokstavlig. Enligt Lervik finns det en fruktan för kvinnans kraft, att hon kan skapa nytt liv. Hon menar att det är männens rädsla som förändrat bilden av den förhistoriska stora Gudinnan till en kysk Maria.

De förkristna gudinnorna var omfattande Modergudinnor. I jungfru Maria samlades senare aspekter och symboler som tillhört de gamla gudinnorna. Lena Lervik ser Maria som direkt nedstigen från den gamla Gudinnans tid med deras gemensamma symboler. Det var först när hon kopplar ihop Mariabilderna med Modergudinnan som en värld laddad med symboler öppnade sig. Kanske är symbolerna det enda medel vi egentligen har för att förstå verkligheten och hantera den.

Reliefen Stella Maris finns på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning, där för tidigt födda mycket sköra barn vårdas. Det är den mest symbolmättade och innehållsrika figur som Lena Lervik gjort. Här återfinns bland annat duvan som symbol för fertilitet och lust, månen som handlar om styrka och eviga kretslopp och bina, vars sexkantsbon språkhistoriskt associeras till sexualitet och vars vingar har med bröllopssång att göra. I Ordspråksboken står det att honung är visheten i själen. Här finns även en vita madonnaliljan som lär vara mjölkstimulerande och därför passande på en neonatalavdelning. Numera återfinns reliefen, enligt Lena Lerviks utsago, på Huddinge sjukhus, (förlossningen).

Genom sina skulpturer vill Lervik ge kvinnor möjlighet att identifiera sig med vad hon ser som kvinnliga och moderliga sidor hos den kristna gudsbilden. Att förena och balansera det manliga och kvinnliga blir därför ett tema som Lena Lervik arbetar med. Budskapet är att återupprätta kvinnans egenvärde och hennes roll som bärare och beskyddare av det svaga, spirande livet. Avbildningar med en mor som ammar sitt barn känner vi väl till från konsthistorien, bilder på Maria – den ammande madonnan markerar hennes ödmjukhet. Modersmjölken ses som symbol för det andliga livets näring. Lervik använder samma motiv men ger det en ny innebörd, det är moderskapet som sådant som upphöjs till något sakralt.

Jungfru Maria var under senmedeltiden en central del av kyrkans liv, utryckt genom dogmatik, liturgi, predikan, böner och bilder. De svenska reformatorerna behöll vissa delar av dogmatiken kring Maria medan annat försvann. Maria fick en undanträngd roll i det offentliga fromhetslivet, vilket bestod fram till 1900-talet, då ett nyvaknat intresse uppkom inom Svenska kyrkan. Detta medförde bland annat ett ökat antal mariapsalmer i den svenska psalmboken och nyförvärv i kyrkorummet av mariabilder i olika material och utförande. Lena Lervik står bakom ett större antal verk i svenska kyrkorum och kapell.

Välkända kristna motiv återkommer. Pietà, bilden av Smärtornas moder, Mater Dolorosa är ymnigt förekommande både i konst och i litteratur. På italienska betyder ordet fromhet, ömhet och barmhärtighet och är samlingsnamnet för avbildningar med Maria hållande sin döde son i famnen. I Lerviks version ses Maria som den stora förebilden för en kristen människa som visar tapperhet inför döden och tillit till det eviga livet.

Sophia (1995) Ansiktet på skulpturen har slutna ögon och hon har en duva på sin vänstra axel och ett pärlhalsband om halsen. Gnostikerna menade att Sophia var visdomen inkarnerad i en duva. Sophia är ett centralt begrepp också inom esoterisk kristendom och katolsk mystik. Abbedissan Hildegard av Bingen beskrev i sina skrifter Sophia som en kosmisk kraft.

Ömhetens madonna (1999) Verkets titel anknyter till en ikontradition med samma namn. Lena Lervik menar att det är en version av temat där barnet tröstar modern. Därmed gör hon en annan tolkning än den bysantinska där det är Maria som tröstar barnet. Skulpturen finns i S:ta Helena kyrka i Skövde.

Skyddsmantelmadonnan. Det är ett klassiskt motiv som blev populärt på 12–1300-talet under senmedeltiden med krig, farsoter och hunger. Hon är en trygghetssymbol, en barmhärtig moder att ty sig till i sina förböner. Hennes ansikte uttrycker harmoni och lugn Manteln är blå som havet eller himlen, blå är även ödmjukhetens eller vördnadens färg. Moder Jord är gravid och bär mänskligheten i skydd av manteln. Tolv ofödda barn tittar fram ur madonnans öppnade mantel, alla med egna utryck. Varje barn representerar en del av mänskligheten. Faror hotar. Hur ser människans framtid ut? Vad gör vi med vår jord? Behoven av skydd blir allt större. Hösten 2015 placerades Lena Lerviks Skyddsmantelmadonna utanför Lunds domkyrka som är en 800 år gammal Mariakyrka.

Lena Lervik menar att andlighet och konst tillhör samma sfär och att naturen, musiken och konsten förmedlar andliga övertoner. Hennes konst handlar om att utforska den gudomliga kvinnligheten. Religion och konst rör sig inom samma område i själens djup. Moderskulten står i centrum. Maria ses som förenande och försonande. Det himmelska och det jordiska förenas, det sakrala och det profana. Hon menar att Maria är nödvändig både för mannen och för kvinnan. Det är när mannen införlivar det kvinnliga i sitt liv som han blir människa, säger hon och att enda vägen till en bättre framtid och ett bättre liv är att vi tillsammans tar bättre hand om våra barn.

Efter en svit nutidsmadonnor, alla med stor närhet till barnet som gemensam nämnare följer den Apokalyptiska Madonnan. Motivet går tillbaka till Upp:1 som omtalar ”en kvinna klädd i solen med månen under sina fötter och med en krans av tolv stjärnor på sitt huvud” (kvinnan har tolkats som jungfru Maria). Lervik anknyter till den medeltida bildtraditionen men gör henne till en havande madonna i nionde månaden och anspelar på Upp12:1.”Hon är havande och ropar i barnsnöd och födslovånda”. Hela hennes kropp är gyllene som solen. Lena Lervik hävdar den att solklädda kvinna har sitt ursprung i österländsk religion där gudomligheten Marici associeras med solen och ljuset. Hon är en ”själsjungfru”, en metafor för människans inre. Den uppåtvända månskäran symboliserar nytt liv. Lervik lyfter fram draken som omtalas i Upp 12:4 som skulle sluka hennes barn när hon födde det. Här finns en symbolisk identitet mellan draken och ormen, båda representerar liv och död, ljus och mörker. Lervik drar en parallell till kundalini i hinduistisk mystik. Samtidigt menar hon att draken/ormen är människans jag, hennes ego, som hela livet kämpar mot dödssynderna och att hennes tolkning handlar om hur själen i oss ständigt kämpar mot vårt ego. I samband med denna kamp vill något nytt komma fram som Lervik tolkar som det lilla barnet inom oss, inspirationen eller gudagnistan, anden som ska födas (Skulpturen finns i Strängnäs domkyrka).

Det finns symboler som är bärare av ett konstant meningsinnehåll och uppväcker likartade känslor oberoende av historisk eller kulturell kontext. Symbolernas kraft är lika stark idag som förr. Även om de ofta avfärdas av västerländskt rationellt tänkande förekommer de i stor utsträckning inom konst, litteratur i sagor och berättelser. Symbolerna uttrycker det djupast mänskliga.

Det märks ett ökat intresse i vårt land för Marias gestalt. Ett flertal nutida konstnärer arbetar med Maria som motiv, traditionellt eller som Lena Lervik med ambition till förnyelse, traditionella motiv förmedlade med modernt formspråk. Hon kopplar det yttre med det inre, det österländska med det västerländska, den kristna Mariakulten med hednisk fruktbarhetsreligion. Dessutom placeras gudinnan eller madonnan i nutid och utmanar den patriarkala normen som präglat religionen. Det är gammal kvinnokraft som kommer till nytt liv. Maria uppskattas som ett uttryck för det evigt kvinnliga, ibland som ett slags gudomlig kvinnlighet. Hon kan då fungera som en kristen variation av Modergudinnan som enligt vissa dyrkades allmänt i forntiden och som det är dags att väcka till liv.  

Maria – urmodern, kärlekens och mänsklighetens moder – en kvinna som värnar om det lilla livet. En sådan livsuppfattning borde genomsyra allt – samhället, religionen och konsten. Maria är inte underdånig, hon framställs som kraftfull och mäktig men villig att hjälpa, bistå och vara till nytta för andra. Jag tror vi behöver tjänandet som livshållning. Genom att arbeta vidare med madonnamotivet och utveckla det har Lena Lervik fortsatt att skildra de allmänmänskliga livsåskådningsfrågorna. Hon har ur egna erfarenheter av havandeskap och modersrollen format en Maria för vår tids behov, en kroppsligare Maria, men med mysteriet i sig.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• mytologi