• 2018:11-12
• Publicerad: 07 december, 2018

Professorn, minnet och tystnaden

I år är det 100 år sedan första världskriget slutade. Den amerikanske historieprofessorn Jay Winter har ägnat större delen av sin karriär åt att utforska minnet av kriget och dess konsekvenser som vi fortfarande lever med, ofta utan att veta om det. Och han vill att vi ska fortsätta att minnas för att inte göra om det förflutnas misstag.

För de flesta amerikaner är första världskriget något perifert, som få ägnar mer än en flyktig tanke. När allt kommer omkring så dog fler amerikanska soldater av spanska sjukan än i strid. Jay Winter tog sin akademiska grundexamen i mitten av 1960-talet när Vietnamkriget rasade för fullt. Kriget i Indokina var något fullständigt annorlunda än det ”goda” krig som amerikanerna utkämpat på andra världskrigets slagfält bara 20-talet år tidigare. Det var i första världskrigets skyttegravar han fann likheterna med vad de unga amerikanska soldaterna upplevde i Vietnams djungler: ”Vietnamkriget var, till en viss del, USA:s motsvarighet till första världskriget. Ett brutalt och meningslöst krig drog mig till ett annat lika brutalt och meningslöst krig, skulle man kunna säga. Amerikanernas upplevelse av krigets bitterhet och avskyvärdhet gjorde stort intryck i slutet av 60-talet, och fungerade som en motvikt till myten om andra världskriget som det goda kriget. Jag nedvärderar inte människors lidande under perioden 1939–1945, men det befinner sig i en egen kategori där kriget har en mening och ett berättigande. Ingenting rättfärdigade första världskrigets slakt, och ingenting rättfärdigade heller blodbadet i Vietnam”.

Jay Winter har hittills skrivit elva böcker, och de flesta av dem har med första världskriget att göra. Den senaste – och mest uttömmande – kom ut förra året med titeln War Beyond Words: Languages of Remembrance from the Great War to the Present. Det är ingen brist på historiker som studerat första världskriget, och forskningsstudier började publiceras redan åren efter krigsslutet. Men det skulle dröja fram till mitten av 60-talet, när sekretessen hävts på statliga dokumentsamlingar från krigsåren, innan en fullständig bild av vad som hänt började växa fram. Samtidigt inföll 50-årsminnet av krigsutbrottet, som kunde uppmärksammas via ett helt nytt medium: TV. Ett exempel är BBC:s numera klassiska dokumentärserie i 26 delar från 1964 The Great War med Sir Michael Redgraves speakerröst. I den är det inte statsmännen och generalerna som är huvudpersonerna, utan de vanliga soldaterna och deras umbäranden. BBC hade uppmuntrat familjer runt omkring i Storbritannien att dela med sig av alla slags minnesföremål från kriget som kunde tänkas ligga och damma i byrålådor och på vindskontor. Nya tekniska hjälpmedel som kassettbandspelaren och senare även videokameran ledde till vad Jay Winter kallar ”the memory boom”. Plötsligt var första världskriget inte längre något som bara var de professionella historikernas angelägenhet: det var en familjeangelägenhet. ”Den nya tekniken öppnad dörren till demokratiseringen av representationen. Den handlar inte längre bara om hjältar och segrare, den handlar om alla dem som krossades av historiens krafter”, säger han.

På sätt och vis var det kriget självt som åstadkommit detta. Tidigare mindre och större konflikter hade oftast utkämpats av yrkessoldater i arméer med begränsade resurser. Första världskriget var något utan tidigare motstycke. Jättelika arméer av tidigare civila medborgare kastades mot varandra med hela nationers industriella kapacitet i ryggen. Individerna – de enskilda soldaterna – förvandlades till ”förbrukningsmaterial” i krigets stora dödsfabrik. Just denna övergång från småskaliga, politiskt detaljstyrda skärmytslingar till massmobilisering och totalt krig beskriver Jay Winter genom nedslag i arkitektur, litteratur, film och fotografi.

Ett av de bästa, och viktigaste, exemplen hittar han i en liten filmsnutt tagen av en fransk soldat våren 1915. Då har kriget pågått i fyra månader. Soldaterna, som fått höra att allt skulle vara över lagom till jul, är låsta i ett ställningskrig där ingendera sida kan få övertaget. Över en miljon man har stupat, offer för det nya mekaniserade kriget där tunga artilleripjäser sprider massdöd i skyttegravarna. Den franske sergeanten Albert Gal-Ladevèze befinner sig på ett frontavsnitt vid floden Meuse, där hans förband utkämpar hårda strider med tyskarna. Som många andra soldater bär han med sig Kodaks nya fickkamera, och tar stillbilder av vad han ser. Kanske drömmer han om framtida berömmelse? De flesta av de krigförande staterna har förbjudit soldaterna att bära med sig egna kameror, men i Frankrike erbjuder de stora tidningarna rejäla dusörer till alla som förser redaktionerna med aktuella bilder från fronten. Och den fotointresserade sergeanten har en konkurrensfördel: han äger en filmkamera. En dag riktar han sin kamera rakt ned i 1900-talets blodiga avgrund. Vi ser några soldater som lastar en vagn med döda kroppar, soldater som nyligen stupat. En av dem står uppe på flaket, och ser till att kropparna staplas noggrant. Han lägger omsorgsfullt utstickande ben och armar tillrätta, så att så många lik som möjligt får plats. En annan soldat tycker uppenbarligen att det hela är lite obehagligt. Han tar en duk och placerar den över ansiktet på en av de döda som vänder sin tomma blick mot himlen. När vagnen är lastad med kroppar, staplade som vedträn, rullar den bort ur kamerans bildrum. På något vis känner vi igen scenen, och en bildsökning med Google bekräftar misstanken: rad efter rad av fasansfulla bilder från nazisternas koncentrationsläger rullar fram över datorskärmen. Sergeant Albert Gal-Ladevèze är, utan att veta det, före sin tid. Han skildrar hanteringen av “förbrukningsvarorna” i det industrialiserade massdödandets maskineri, där individualiteten mals ned och förvandlas till anonyma statistiska uppgifter.

Albert Gal-Ladevèzes film kommer att ligga osedd i sin kassett fram till 1953 när hans syster överlämnar den till den till det franska nationalbiblioteket. Dess dokumentära prägel känns in på huden, även för en nutida betraktare. Ibland sammanfaller fiktion och verklighet på ett lika otroligt som skrämmande sätt. Abel Gances film J’accuse spelades in 1918–19. Filmens budskap är att civilsamhället måste respektera soldaternas uppoffringar och ge upp sitt gamla, fördärvliga sätt att leva. I slutscenen stiger de döda soldaterna upp ur sina gravar för att tvinga de levande att göra bot. Scenen spelades in medan kriget fortfarande pågick, och många av statisterna som agerar uppståndna döda var soldater som armén lånat ut. Innan filmen haft premiär hade många av dem stupat på riktigt. Gances assistent var poeten Blaise Cendrars, som förlorat en arm vid fronten och staterar i filmen som krigsinvalid med blodigt bandage kring armstumpen. Abel Gance gjorde en ny version av J’accuse 1937, färgad av hotet från ännu ett storkrig. Den här gången stiger de döda soldaterna upp ur sina gravar för att förmå de levande att stoppa det kommande kriget. Men då var det redan för sent.

En annan amatörfotograf i uniform som, utan att veta det, fångade preludiet till en av 1900-talets mörkaste kapitel var den tyske sjukvårdaren Armin T. Wegner, som tjänstgjorde i den turkiska armén under tyskt befäl. Efter att ha hört rykten om massmord på den armeniska befolkningen reste Wegner 1915–16 från Konstantinopel till Bagdad med kameran dold under sin arabiska kaftan. Hans bilder av massakrerade och ihjälsvultna armeniska män, kvinnor och barn är ett blodisande förebud om Förintelsens logik och praktik. Efter kriget engagerade sig Wegner för armeniernas sak och för mänskliga rättigheter. Bland annat uppvaktade han Adolf Hitler för att protestera mot behandlingen av judarna. För Jay Winter – som kommer från en familj där medlemmar fallit offer för Förintelsen – är folkmordet på armenierna det mörkaste arvet från första världskriget. För första gången i historien pekar en suverän stat ut en del av sin egen befolkning och förgör den, utan att omvärlden lyfter ett finger. ”Jag upptäckte folkmordet på armenierna genom mitt intresse för begreppet ’det totala kriget’”, säger han. ”Det tjugonde århundradet kännetecknas av de ärrbildningar som skapats av en företeelse som världen aldrig tidigare hade skådat: det industriella dödandet enligt löpande band-principen. Här blir de kulturella förberedelserna för det totala kriget också till en totalförberedelse för hat. Det totala hatet leder i sin tur till avhumaniseringen av fienden, den yttre såväl som den inre. Folkmord blir resultatet”.

Minnet för en ständig kamp med glömskan, och glömskan närs av tystnaden. En stor del av Jay Winters texter och föreläsningar handlar om just tystnaden. Av de mer än nio miljoner soldater som stupade i första världskriget är det bara hälften som har en gravplats. De övriga sprängdes i småbitar av högexplosiv ammunition, och existerar bara i kraft av sina namn. ”När jag började skriva om tystnaden som minnets språk tänkte jag i första hand på de soldater under första världskriget som drabbats av ’granatchock’ och som fjättrats i tystnaden och skammen som följde av att psykiska krigsskador länge inte ansågs lika ärbara som fysiska”, förklarar Jay Winter. ”Men jag kände också en djup sympati för alla de kvinnor som tog hand om dessa skadade män, och som inte står högt på prioriteringslistan när man gör filmer eller dokumentärer om första världskriget”.

1985 kontaktades Jay Winter av Max Lejeune, en fransk lokalpolitiker vars far hade kämpat i första världskriget och kommit hem som en bruten man. Max och hans mor hade fått leva med konsekvenserna av faderns våldsamma humörsvängningar, och sonens minne av sin far bestod av minnet av våldet inom hemmets fyra väggar och om en pappa som tagit med sig kriget hem. ”Efter att ha varit verksam i lokalpolitiken under 40 års tid hade Lejeune fått idén att skapa ett museum i på platsen för slaget vid Somme 1916, där hans far stridit”, berättar Jay Winter. ”Lejeune ville sluta fred med sin far. Jag blev förvånad över att tillfrågas om att hjälpa till med att utforma museet. Det finns många framstående historiker med första världskriget som specialitet att välja mellan. Jag tror det verkliga motivet var att jag var den enda historiker som då arbetade i Storbritannien och som kunde skriva och tala franska”.

Jay Winters förslag var att skapa ett forskningscentrum bestående av historiker från Frankrike, Storbritannien och Tyskland som tillsammans skulle utforma museet. Själv brottades han med problemet hur själva arkitekturen skulle se ut. En semesterresa till Schweiz blev förlösande. På konstmuseet i Basel mötte han en målning som förändrade allt. ”Den målningen golvade mig. Den föreställer den döde Kristus i graven, och målades av Hans Holbein när han var 24 år gammal. Den visar en död man, helt realistiskt återgiven. Men vad som framför allt slog mig var ett bilden är horisontell. Det finns inga änglar, inga keruber, inget kors. Bara döden och enbart döden. Jag tänkte: det är så här museet ska utformas, horisontellt. För mig talar den vertikala orienteringen om heroism och hjältedyrkan. Men den horisontella orienteringen är till för att sörja och minnas”.

Museet, Historial de la Grande Guerre, invigdes 1992 i närvaro av bland andra författaren Ernst Jünger, som själv tjänstgjort i den tyska armén under slaget vid Somme. Det är centrerat kring ett antal grunda ”gravar”, där man samlat autentiska föremål från kriget. Ingenstans häftiga multimediainstallationer som ska ge besökaren en uppfattning av hur det soldaterna upplevde vardagen. ”Museet ställer frågor snarare än levererar didaktiska svar”, understryker Jay Winter. ”Det frågar besökaren ’kan du föreställa dig hur kriget var’ i stället för att tvärsäkert säga ’vi vet hur kriget var, och nu vet du det också’”. Perspektivet påminner om vyn över västfrontens skyttegravar, eller om utsikten över en av alla de krigskyrkogårdar som ligger tätt i landskapet kring Somme. Men hur gick det med Max Lejeune – försonades han med minnet av sin far? ”Jag varnade honom för att minnet inte är terapeutiskt”, säger Jay Winter. ”Minnet kan smärta lika mycket som det läker. När jag träffade Max igen i samband med invigningen erkände han att de smärtsamma minnena av fadern fortfarande fanns kvar. Men han var glad över sitt projekt”.

Den siste veteranen från västfrontens blodiga drabbningar avled 2009. Inga ögonvittnen från första världskriget finns längre kvar. Men många av deras barn, och ännu flera barnbarn, finns fortfarande i livet och det är dem som Jay Winter ägnar ett speciellt intresse. Han kommer gärna in på ämnet epigenetik, där forskare bland annat undersöker om psykiska trauman kan föras vidare till nästa generation. Han har ett öppet sinne inför vad vetenskapen kan och inte kan belägga, men är också skeptisk. ”Vad jag ändå är säker på är att krigsveteranernas familjer fått lida för att man inte till fullo insett inverkan av de psykiska skador som åtföljer de fysiska, och ibland uppträder helt utan fysiska skador. Det finns något sådant som ett postumt minne, och det delar alla som levt i veteranernas närhet”.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.