• 2018:11-12
• Publicerad: 07 december, 2018

Fragment

I de gamla mentala lokalerna i de obsoleta händelsernas centrum med sin kvardunstande kemi av glömskans eroderande våld lever de låsta minnesfragmenten.



Tingens karaktärer av skuggliknande minnesskalbaggar präglade i sina gestaltningar av det som en gång rörde sig där med tankarnas häftande vid det mytiska i tingens kärlek till det mystiska i klädnader av dunkla dagrar, dolda i lömska vrår med vidhängande mentala minnen likt ilandflutna vrakdelar av tungrumpade tankereliker skvalpande som utrymmeskrävande räfflor lierade med dessa ting där känslor som inte ryms i de vanliga mentala kofferterna tyngda av minneshistoriska undertexter är ständigt havande med tärande tankar om olycksbådande dagar illustrerade av den mentala fondtapeten med den slitna bården där bilderna av ansiktsuttrycken gestaltas präglade i minnet, komna ur minnet.

Hanteringarna av de minnesmärkta tingen där korsordsnyckeln med sina tummade hundöron alltid ligger framme flitigt använd, förbrukad som ett solkigt uppslagsverk i hopplöshet, 'ett ord på fyra bokstäver = sorg'. Detta, alltid i repriser, hektiska, nattliga, märkta av sitt eget intryck, våld, skrik, gråt, gestaltade i annans uttryck, gjorda med bestämda syften i beständiga avtryck ihärdiga i sitt ärende av att åstadkomma ett bestående minnestryck.

Det konkreta minnet gestaltat likt stelnat flott kvarlämnat i en kall stekpanna på spisen, med vidhängande känslor fastärgade i minnet, en veckotidningssida uppslagen på köksbordet med kungafamiljen, 'måste du läsa den där skiten!', den i minnet fastsvetsade rösten, väntande, värkande, oftast under en dunkel eftermiddag med ett snålt ljus gestaltat som ett förrädiskt eftermiddagsljus i ärende av ett larmande varningsljus.

Tankevåldet, minnesmisären.

Utmattande ritualiseringar, undflyende rationaliseringar.

Ett rum med bekanta ting. Köksbordet med den slitna vaxduken, träsoffan med sätets röda galonöverdrag, blåa pinnstolar fyra till antalet, en brödlåda, en diskbänk. En smal hall, en mörk lampa, ett vitt innertak, en gul gardin skymtande till vänster i ett inre sovrum med buteljgrön lyster.

Dunkel eftermiddag.

En katt. Jamar. Svansen ringlande sig uppåt signalerande sig likt en serpentin. 

Strömmingsfiléer klippta i fyrkanter utlagda på ett tefat.

I synfältet fönstret, mot världen, till människor i rollen av att vara förbipasserande, i sina göromål, bärande sina målsättningar, vardagliga, chosefria, mitt i sitt verklighetsbetingade vardagsvara, som, brödbagaren, affärsföreståndaren, vaktmästaren, grannen, de lekande barnen, djuren, en skata, en haltande hund, i sällskap av en okontrollerat skällande liten mopsvalp. Solen i nedgående, en begynnande eftermiddagsskymning, de allt längre kastade skuggorna, det allomfattande mörkret, den kommande natten.

Nätter badande i svett.

Minnesfragmenten, inlåsta i de gamla eftertänksamma mentala lokalerna, i de obsoleta händelsernas centrum, med sin kvardunstande kemi, impregnerade av ett tankens våld av glömska absorberat av tankerumslighetens cementerade sfär, tjänstgörande i denna reglade minnesgestaltnings ärenden som kringgärdande murning, där tapetmönstrens figurer brinner förgörande sakligt, evigt inpräntade i ögonens iris, ihågkomna som närvarande kulisser, i det faktum att de en gång tjänstgjorde som ögonvila i våldets epicentrum, gav temporär reflektion från objektens tankeabstrakta utanförläge, talar nu tyst om det en gång så hotfulla, ständigt överhängande, kvardröjande, nu reflekterande i minnesläggen som något odefinierbart aningslöst, förskräckande otyglat, vildvuxet osorterat, historiskt avlägset okontrollerbart, i det kvävande gyttret av de ofrånkomliga(oförglömliga) förlusterna, vagt framträdande i fördunklade hågkomster fastlödda i själen som kletiga amöbor, där nederlagen är upphängda i minnets gestaltande kanoniseringar likt saluförda tavelmotiv till högstbjudande nedsläckta från sin glans dagar en gång så framträdande i sin gälla roll som larmande grälla lyktor.

Svarta hemsökelser under långa vaggande nätter. Obegripliga vid en sömndrucken betraktelse, i efterskott, talande, gestikulerande, apostroferande, kärnan, essensen, det farliga, det livshotande.

Utanför mörkt i buskarna, träd skymmer, skuggande stiltje. Solens sneda eftermiddagsstrålar rakt ned i köket, landar på golvet, på trasmattan, på köksbordet, på de blåa pinnstolarna, i närvaron.

Ett passerat skede.

Att återuppväcka essens, hitta substans, exponera realiteter, detaljgranska med förstoringsintellekt, sakföra all iögonfallande smärta och svärta, gå i klinch, exekvera förluster, blottlägga oegentligheter, radera det obskyra (eller kanske ändå gestalta också detta, av ren nödvändighet, som iögonfallande eftergifter, för djupet och den svarta förnedringens skull).