• 2018:11-12
• Publicerad: 07 december, 2018

Om Dvorit Shargals filmer: nyfikenhet, uppoffringar och tålamod

Michael Economou om dokumentärfilmaren Dvorit Shargals och dennes intresse för två vitt skilda levandsöden.



Man kan bli illa berörd för mindre. När Dvorit Shargal, filmare från Israel, kontaktar mig efter att ha fått höra om mitt intresse för Anna Riwkin-Brick (1908-1970), en av våra mest betydande kulturarbetare under 1900-talet, internationellt uppmärksammad och prisad, men i vår tid sorgligt bortglömd, skräder hon inte orden: 

• - Cultural circles in Sweden must be heartless. 

Först förstår jag inte varför Dvorit Shargal blivit så upprörd. Det är ändå nästan mer än femtio år sedan som Anna Riwkin-Brick la ner sin kamera för gott. Men efter att ha fått se Shargals dokumentärfilmer som utgår från Riwkin-Bricks många fotoillustrationer i böcker, tillkomna i samarbete med bland andra Astrid Lindgren, Elly Jannes, Ivar Lo-Johansson och Gösta Säflund, inser jag varför Dvorit Shargal är så arg. Det handlar om nonchalans, och inte bara den som drabbat Anna Riwkin-Bricks fotokonst. 

Dvorit Shargal har med sina dokumentärfilmer om många av de barn som Riwkin-Brick en gång fotograferade och som idag är vuxna, försökt intressera svensk television, flera svenska filmfestivaler, många nordiska kulturinstitutioner. Hon har vänt sig till Moderna Museet som i sin ägo har ett stort urval av Riwkins fotografier. Hon har varit i kontakt såväl med Astrid Lindgrens dotter som med hennes barnbarn. Hon har talat med svenska ambassaden i Israel. Hon har skrivit till Astrid Lindgren-sällskapet. 

Nej, ingen respons, inga reaktioner - inget som helst intresse finns för filmerna. 

Detta är ytterst beklagligt och prov på en märklig, svårförståelig nonchalans. Dvorit Shargals dokumentärer, som visats i många länder, är sevärda och fängslande. De gör Riwkin-Bricks fotokonst rättvisa och uppmärksammar det faktum att fotografen faktiskt inte är glömd ute i stora världen. 

Man kan inte bortse från att Riwkin-Brick en gång var en av dem som betydde mest när Sverige öppnade sig för stora världen och inte bara välkomnade till Folkhemmet, utan också blev ett slags rättesnöre för hur ett inkännande världssamvete borde te sig. Riwkin-Bricks allmänmänskliga spegling av barns och vuxnas livsvillkor gestaltade genom fotografierna ett betydelsebärande memento: - Se, vi måste alla försöka leva tillsammans på en och samma jord. 

Dvorit Shargals uppoffrande och tålmodiga arbetsstrategi har gått ut på att söka upp många av de barn, idag vuxna, som figurerar i Riwkin-Bricks böcker. Hon tar sig fram på olika håll i världen, letar och söker, vänder på stenar, bankar på portar som aldrig öppnas, misslyckas gång på gång men ger likväl inte upp, och vad som från början tycks ha varit ett sökande efter nålen i höstacken visar sig till slut bli framgångsrikt. Många av barnen, som fick spela huvudrollen i Riwkin-Bricks fotoböcker, minns ännu idag den där fotografen från "landet i norr" som visade så äkta och stort intresse för deras ofta eländiga och svåra livsvillkor.

I bland annat Tanzania, i samers land, i Etiopien, i Korea och i Finland lever människor som aldrig glömt vad de fått vara med om i böckernas värld. 

För se - det är stort det där - att en gång ha fått vara i huvudrollen, om än bara på några boksidor.

I Tokyos stadsmyller tycks Shargals försök att finna Noriko San först fruktlöst, men uppfinningsrikedomen är i princip gränslös och när Noriko San - hon som på Riwkin-Bricks fotografier i barnboken är full av upptåg och, faktiskt, inte alls olik Pippi Långstrump - träder fram, värdig och vänlig som kanske bara en japansk kvinna förmår vara, förblev inte mina ögon torra.

Dvorit Shargals dokumentärfilmer - jag har sett tre av dem - utgår från allt det levande intresse för våra minsta och för den barnkultur i vid, global bemärkelse som kännetecknar Anna Riwkin-Bricks fotoillustrationer i många barnböcker. 
Dessvärre inger filmerna också en aningen bitter eftersmak - inte för att de på något sätt skulle vara undermåliga eller ointressanta, tvärtom - men just för det sorgliga faktum att vi i Sverige tycks ha glömt bort att Anna Riwkin-Brick på sin tid hyllades såväl nationellt som internationellt för sina insatser som fotograf med intresse för globala livsvillkor och svåra levnadsomständigheter. Globalisten Riwkin-Brick såg till att Folkhemmet öppnade sig för världen, och här hemma fick människor veta, att i stora världen fanns barn som fått se och leva i mycket annat som våra yngsta inte visste så mycket om. Inte bara i Tanzania, Japan, Palestina, Korea, Etiopien, Thailand, forna Jugoslavien och på Hawaii levandegjordes barn utan också i mer närliggande trakter - samers rike - fick barn själ, hjärta och karaktär. De många globaliseringsprojekten uppmärksammades, och Riwkin-Brick tillerkändes flera nationella och internationella utmärkelser. 

Vi kan förvisso tala om samarbetspartnern, Astrid Lindgren, hur mycket som helst; det kan inte vara problematiskt så länge som betydelsen inte innebär att andra - exempelvis Anna Riwkin-Brick - hamnar i något slags mörkerglömska bakom vår så hyllade författare.

Dvorit Shargal arbetar som filmare i en gränslös riwkin-bricksk anda och ger på sätt och vis samtidigt också upprättelse åt Anna Riwkin-Bricks kultur- och globaliseringsiver. I filmerna söker som sagt Shargal upp flera av de barn som utgjorde huvudkaraktärer i böckerna. Sextio-sjuttio år har passerat; men man kan skönja barnet i de gamla, man gläds åt juvenila drag i de aningen slitna människorna, man får själv tårar i ögonen när de som en gång fått agera framför kameran börjar gråta över det faktum att ett liv går så fort. En av de uppspårade människorna har drabbats av stroke, men ögonen får liv då kvinnan inser vad Shargal vill påminna om. Det är en av de starkare scenerna i dokumentärfilmerna, vilka riktar sig till unga och gamla, och - nu tillåter jag mig en dålig klyscha - till alla som ännu är i kontakt med barnet inom sig. 

Det är imponerande att märka med vilken uppfinningsrikedom och förslagenhet som Dvorit Shargal går tillväga för att finna Noriko-San, Sia, Elle Karie och Lilibet med hjälp av Anna Riwkin-Bricks böcker. Det är respektingivande och stort att med hjälp av hennes dokumentärfilmer kunna förstå och uppmärksamma hur lika vi människor är varandra, oberoende av var, hur och varför vi lever, av vad vi tror på och vad vi väljer att inte tro på.

Likt en ödets ironi visar det sig att Dvorit Shargal för närvarande arbetar med en dokumentärfilm om Kim Wall, vilken, påbörjad 2017, förväntas bli färdig sommaren 2019. Hon berättar själv att projektet är att se som en personlig, mental och intellektuell resa i den brutalitet som ändade journalistens liv. Vad får en israelisk filmare, vars enda länk till Skandinavien är filmerna om Riwkin-Bricks illustrationer i barnböcker, att ägna år av sitt liv åt något som måste ses som motsatsen - ett så svårgripbart och brutalt mord, begånget ombord på en ubåt? Man får be till högre makter om att Shargal inte ska behöva bli besviken på ett nonchalant mottagande av också denna film. Brist på kvalité kan det inte handla om, men – hemska tanke! – om det är namnet på Shargals hemland som sätter käppar i hjulet, måste vi vara helt fel på det.

För då sviker vi inte bara tanken med hennes fotokonst utan då underkänner vi samtidigt drivkrafterna i ivern att se världen så som Kim Wall och Anna Riwkin-Brick gjorde. Sådana livsgärningar är värda ett annat öde än glömskans.