• 2018:05
• Publicerad: 01 juni, 2018

Strandtröskel och stängsel

KONST | Stundtals når oss uttrycket – ingen människa en ö... Vad är en ö? Ett mångfacetterat begrepp, vilket ej har en given förklaring. Då jag tänker Folke Dahlberg skvallrar det om skydd, isolering, avståndstagande, utsatthet, eller sökande efter frihet och utvecklad integritet. Det som kan befria, kan också låsas in... I Folke Dahlbergs fall utgjorde ölivet en värld, skild från det omgivande samhällets pågående modernisering och konsumtionsstegring – en samhällelig utveckling och ett tillstånd som skrämde.

Folke Dahlberg (1912-1966), bildkonstnär, lyriker och prosaist. Han växte upp i Askersund vid Vätterns norra spets. Efter konststudier i Stockholm förde han därefter, i början av 1930-talet, en kringflackande tillvaro med en nästintill årslång vistelse på Mallorca. 1936 återvände Folke Dahlberg till trakten kring norra Vättern och dess arkipelag av öar. I ett brev till föräldrarna formulerade Folke Dahlberg sitt beslut att återvända till bygden:

“Allt utanför den trakten gör mig bara orolig och hjälper mig inte att nå det som
nödvändigtvis måste nås. Känslan av en arbetes ärlighet.”

Det är ur det perspektivet jag tolkar diktsviten Strandtröskel. Den beskriver perspektiv av Dahlbergs tillvaro på öarna i norra Vättern. Diktsviten kom till under en längre period och pendlar mellan beskrivningar av utifrån kommande intryck och inre upplevelser av tillvaron på öarna. Den första strofen i diktsviten ger en beskrivning av den miljö som läsaren förs in i:

Innan blåsten från norr hinner hit
jagar den mil över smala sund
och mil över höstligt inhav.
Varifrån vinden än kommer
måste den gå över vatten.

Strandtröskel återfinns i sin helhet i Dahlbergs debutbok Cartesiansk dykare från 1948. I Horisont 1944 framträder Vättern och dess omgivningar för första gången i tryckt skick i hans poesi. En del av sviten har publicerats dels i tidskriften Poesi 1948 under rubriken Regnmånad. Under titeln Dessa nätter återfinns delar av dikten i Konstvärlden 1941.

Sviten är formad under en längre tid och beskriver, förutom miljön, författarens process med att forma sitt liv och den enskildes rätt därtill. Som en konsekvens av det kom han att några dagar innan midsommar 1941 börja bygga en ateljéstuga på Stora Röknen, med utsikt mot sjöns öppna vattenyta. Genom stugans fönster ut mot sjön, kunde han inifrån stugan blicka ut mot de längs horisonten återkommande hägringarna. Arbetet med stugan finns återgiven i en text i den postumt utgivna Resa i karmin (1969).

I sviten påträffas uttryck för alla våra sinnen, där synintrycken är dominerande, ljud som beskriver hur vinden blåser, sänken som skramlar och ben som skallrar. Civilisationens ljud representeras i diktcykeln av saxofon och ett hamrande piano. Färgskalan är grå. Ingen annan har som Dahlberg format ord för det grå. I det grå finns inslag av blått, grönt och rött. Lukt återfinns i ett par fall och då rör det förfallets dofter – död, pest, rost, men också doft av fåglar. Det mesta av livet försiggår utomhus på ön, precis som i Folke Dahlbergs bildvärld.
Under de år Strandtröskel formades, inföll också Folke Dahlbergs mest kreativa period som bildkonstnär. Den här återgivna Strandstängsel är en av dessa. Punktteckningarna skapades, i stort, under ett decennium, mellan 1935-1945. År 1945 ställdes de ut på Louis Hahnes konstsalong i Stockholm. Utställningen nådde stor framgång, såväl försäljnings- som kritikermässigt. Efter framgången lämnade Dahlberg, med några få undantag, sin punktteknik och bildmaterialet blev mer illustrativt, fick ett annat uttryck, och kom att brukas till det som Folke uttryckte – att ackompanjera texten. Punktteckningarna är bärare av, liksom det skrivna ordet, en närvaro och koncentration i stunden. I hans uttryck möter betraktaren och läsaren noggranna och exakta förmedlingar av sinnesintryck. I hans situation återfinns, både inom lyriken och bilderna, spår av melankoli som ett tecken på det utanförskap, han bar med sig livet igenom.

En surrealistisk påverkan går att finna hos Folke Dahlbergs tidiga diktning och i en del av materialet kring de stora punktteckningarna. En viktig aspekt inom surrealismen utgörs av automatismen. Lasse Söderberg skriver följande om automatismen hos Dahlberg:

“Det fanns mycket i hans flödande skrivsätt som påminde om automatismen, sådan den hade praktiserats av surrealisterna. Men där fanns också skillnader. Automatismen blev aldrig för honom, som den var för surrealisterna, ett medel till psykisk frigörelse. Det kan ju också ha berott på att han inte var lagd för det programmatiska.” Tärningskastet 10/Kalejdoskop 3/82. Sid 46.

Bilden framställer, ett vatten utan krusningar, med endast en antydd horisont. I hans punktteckningar framställs genomgående vattenytan som “ren” yta. Genom Folkes ögon blickar vi ut över den stilla vattenhinnan och den lika stilla och oidentifierade himlen.

En av diktsvitens strofer lyder:

Havet gav tillbaka mina skeppsbrutna ord
och därför är min vandring vid stranden
en upptäcktsfärd bland nederlag och spillror

Stängslet står ute i vattnet, eller också svävar det strax ovanför vattenytan. Ett stängsel av vrakgods, format av trä-, växt- och benbitar. Stängslet, med sitt vrakgods förmedlar formad förgänglighet. Hitom stängslet antyds en rumslighet och konstruktionen formar tre tornliknande former, där två fåglar tronar högst upp i det mittersta högre tornet.

Hos surrealisterna Yves Tanguy och Salvador Dali, går att återfinna det öde landskapet, ett landskap, vilket utgör en vidd utan rörelse, likt Folke Dahlbergs odefinierade vattenyta, eller himmel. Horisontlinjen bidrar till att forma en rumslighet.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• Kritik