Realism och naturalism hos Flaubert och Zola

Lisbeth Ekelöf om objektivitet och subjektivitet hos de franska 1800-talsförfattarna Gustave Flaubert och Émile Zola.

Gustave Flauberts Madame Bovary är typisk för realismen. Speciellt i Frankrike utvecklade man vid denna tid ett intresse för den psykologiska sidan av själen och erotiken och hur den påverkade människan. Flauberts porträtt ger en djup inblick i Madame Bovarys psykologi och själ. Erotiken utgör en viktig del av romanen.

Naturalismen i Frankrike speglar det franska samhället i sin helhet, och människorna i det. Den hämtade inspiration från vetenskapen och man använde denna jargong i sitt betraktande av människor och företeelser i samhället. Zola var påverkad av vetenskapen och menade att ”vetenskapliga förhållningssätt inte fick stanna vid iakttagelser utan måste leda till experiment.”

Zolas experiment

Thérèse Raquin kan sägas vara ett vetenskapligt experiment, där Zola lägger fram etiska och moraliska skuldfrågor i all sin nakenhet. Lukács talar i Realismens seger om tingen som bara lever ”i förbindelse med mänskliga öden”. Zola t.ex., använder tingen som ett ”faktakomplex” och gör dem till medelpunkten (de olika beskrivningarna av bostaden, affären m.m.). Lukács jämför dessa med en målning. Liksom målningarna hänger sida vid sida i ett galleri, blir tingen i romanen bara en lös tråd som inte binder samman historien. Detta är typiskt för naturalismen, och Zola. Han menar att naturalismen alltför mycket slår över i symbolism.

Det går inte att förneka att symbolismen är starkt närvarande i romanen och får ses som en del av experimentet. Förövarna ser spöken överallt (jämför gotiska romaner) och ärret som Laurent får efter Camilles bett blir ett Kainsmärke. Camilles porträtt ser ut att få liv efter dådet (jämför Oscar Wildes ”Dorian Grays porträtt) och när Laurent försöker sig på att måla, får alla personer Camilles drag. Katten har ett eget liv och övervakar dem (inkarnation av Camille?). Laurents och Thérèses har en ständig känsla av instängdhet, vilket kan symboliseras med att vara instängd i ett fängelse eller i en grav. Beskrivningen av affären och bostaden visualiserar detta väl. Zola använder naturalismens symboler vilket kan tolkas som att människorna inte har någon fri vilja utan är ett resultat av sin omgivning och sina handlingar.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Flauberts verk hittar vi ingenting av detta. Här är det realismen och verkligheten som dominerar. I motsats till Zola visar Flaubert att människan har en fri vilja. Madame Bovary tar sitt eget liv. På grund av sina handlingar, ja, men av fri vilja. Hon vet vad hon gör. ”She was studying herself curiously, to see if she were not suffering. But no! nothing as yet. She heard the ticking of the clock, the crackling of the fire, and Charles breathing as he stood upright by her bed. ”Ah! it is but a little ting, death!” she thought. ”I shall fall asleep and all will be over.” Flaubert ger oss den osynlige betraktarens realistiska syn på omgivningen, med klockan och elden. Thérèse och Laurent är tvungna att ta sina liv då deras handlingar har lett dem till ett outhärdligt vakuum. De tar också gift, men deras död är direkt. Experimentet är slut.

Zolas intention med romanen

Zola säger i sitt förord till romanen att han ville skapa en ”minute reproduction of life”, mer som ett vetenskapligt experiment än ett moraliskt ställningstagande. Det tycker jag han lyckas med. Vi följer de två protagonisterna och kommer dem in på livet, känner och lider med dem och får del av deras ångest. Inte över att ha dödat Camille, utan något mer outsägbart. Här kan man tydligt märka Zolas vilja till vetenskapligt experiment. ”The sort of remorse Laurent experienced was purely physical. His body, his irritated nerves and trembling frame alone were afraid of the drowned man. His conscience was for nothing in his terror. He did not feel the least regret at having killed Camille.” Det fysiska och psykiska är separerade.

Zola baserade löst sin berättelse på en verklig händelse. Syftet var att skriva en mer kraftfull historia genom att ”invoking divine instead of human justice.” Protagonisterna är inte ledsna över att de dödat Camille; ”For instance, showing the two murderers safe from earthly consequences, yet separated by the pool of blood between them, haunted by their crime, and detesting one another for the deed done together.” Bägge protagonisterna inser det lönlösa i att fortsätta tillsammans. ”It became absolutely necessary that one of them should disappear so that the other might enjoy some repose. This reflection came to them both at the same time; both felt the urgent necessity for a separation, and both desired that it should be eternal. The murder that now occurred to their minds, seemed to them natural, fatal and forcibly brought about by the murder of Camille.” Här visar Zola tydligt att människan inte har någon fri vilja, utan viljan är ett resultat av ens handlande.

Objektiviteten

Vad gäller objektiviteten i de två verken är Flaubert mer objektiv än Zola, vilket till stor del har att göra med den osynlige berättaren. Zola ville skriva romanen som ett vetenskapligt experiment, och då måste man hålla sig objektiv. Där finns en objektivitet i berättelsen, men den håller inte fullt ut. Zolas önskan att ”invoking divine instead of human justice” leder i sig till en viss subjektivitet.