2018:05
Publicerad: 31 Maj, 2018

Litteraturens och samtidsdebattens kakafoni

Världen och livet förblir tomt och blodfattigt, dagskrönikan emblematisk. Den verkligt viktiga litteraturen prisas visserligen, men förblir i det stora hela oläst. Carsten Palmer Schale tar temperaturen på den samtida litteraturen.

Litteraturen under det sistlidna decenniet och idag utgörs av en en Babelsk kakafoni av röster där det inte sällan är den som skriker högst som tycks locka flest läsare och åhörare. Där det mindre kommer an på vad man säger än på hur braskande och sensationsmättat budskapet förpackats. Där det ses som en kvalitet att gå fram och tillbaka över gränsen till det normlösa snarare än att söka sig till något mer generellt, djupt och allmängiltigt.

Författarsubjektet eget mikrokosmos ventileras. Egot dansar ringdans. Narcissismen blommar mellan krogborden.Författarsubjektet eget mikrokosmos ventileras. Egot dansar ringdans. Narcissismen blommar mellan krogborden. Författarna tävlar om att imitera föregivet störda relationer. Blottarlitteraturen ställs på piedestal och inväntar applåder från entouraget. De stora väsentliga frågorna har brutits ner till miniberättelser, hallucinationer, drömmar och fragment. Om det för en Goethe handlade om att förmedla en tolkning av livsfrågorna handlar det här om att upprätta ett verk vars höjd är identisk med författarens.

Men denna litteratur kommer alltid ytterst att leda till misslyckanden. Denna litteratur utgörs av en samling selfies under den initierade gruppens vadderade paraply. Världen och livet förblir tomt och blodfattigt, dagskrönikan emblematisk. Den verkligt viktiga litteraturen prisas visserligen, men förblir i det stora hela oläst.

Annorlunda är det på kontinenten och i de forna kolonierna. Där frodas ännu och framgent gestaltningar av principfrågor.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här firar den platta dagsländan kortsiktiga triumfer. Kotterierna blir alltmer inavlade, alla känner alla, kulturprofilerna rör sig sällan utanför stadsgränsen. Fixeringen vid en människa och hennes anfäktelser lyckas knappt nå ut över kanten på den egna och de egnas horisont.

En annan central tendens inom särskilt den unga litteraturen på den här sidan av Öresund (och Bottenviken) är tron att man kan koka soppa på en spik, det vill säga utvinna reellt engagerande och tidlösa betraktelser utifrån den skrivarvrå vari man oftast vistas. Att gräva djupt där man aldrig befunnit sig; att experimentera inom ramen för ännu okända verkligheter.

En tredje tendens är särskilt tydlig inom den puerila lyriken. Det kryptiska, snåriga och dunkla når till största delen inte fram till mer än det kryptiska, snåriga och dunkla. Men med detta menas inte att poesin borde bli trivial, platt och entydigt enkel. Tvärtom är det komplexa och friktionsalstrande eftersträvansvärt. Hemligheter utan innehåll är någonting helt annat än hemligheter som är havande med mättad betydelse.

Hos formstränga modernister som Char, Celan, Tranströmer och Bly hade och har det hermetiska en medveten funktion. Här ljuder det inres uppmärksamhet ut mot något betydligt större. Trots att denna dikt uttrycker svåra filosofiska och språkliga (och upplevda) företeelser blir den upplyst och belyst av objektivitetens strömmande stränga och sköna ljus. Hos epigonerna svartnar det för ögonen och i själen, murar reses och subjektiviteten transformeras inte till mer allmänna väsentligheter. Utan andlig förankring blir resultatet som bäst en serie parodier. Svårbegripligheten är hos mästarna alltid prövande och utmanande, men den mynnar samtidigt och alltid ut i kommunikation; ofta på flera plan. Varje människa kan hitta hem.

Tyvärr lider även samtidsdebatten av samma obehagliga tillkortakommanden. Man skriker! Dialoger och djupare ”samtal” är pinsamt frånvarande. Nyanser saknas. Klichéer frodas. Nästan ingen lyssnar till någon annan. I tidningarna, på TV och i radio hyllas den tomma gesten, posen, insikten. Det är som om vi berövats ett av våra sinnen. Sinnet för det väsentliga till förmån för det meningslösa pladdret. Till förmån för den inre cirkelns fyrkantighet och skrämmande arrogans. Tecknen utan täckning.