• 2019 : Kvartal 1
• Publicerad: 06 april, 2019

Kamasutra

Den arkaiska indiska texten är på en och samma gång en handbok om könsumgänge, en politisk traktat och en roman. Guido Zeccola har läst Wendy Donigers ”Erotic Spirituality and the Kama Sutra”.

Kamasutra (Kama betyder begär, Sutra lära) betraktas som en bok om de olika fysiska ställningar som människorna kan inta under den sexuella akten. Men är den bara det? Vatsyayanas bok är framför allt en spännande roman eller en traktat.

För att upptäcka detta behöver vi en lärd guide som indologen Wendy Doniger. Hennes version av Kamasutra, publicerad 2002 i samarbete med Sudhir Kakar, är troligen en evig klassiker, en version som ger boken den plats i kulturvärlden som den förtjänar. Men Wendy Doniger har publicerat mycket, hennes bibliografi är ofantlig. Jag kan inte citera samtliga studier om den forntida politiska Indien men boken om den forntida politiska Arthashastra får Machiavellis Prinsen att se ut som en bok skriven av Moder Teresa. Även om en kinesisk traktat, The Book of Lord Shang, kan te sig ännu mer cynisk.

Kamasutra är en bok som Wendy Doniger fyller med knep, bedrägerier, spioner och kopplare, ofta nödvändiga för att besegra en stad eller förtjusa en kvinna. Problemet är bara att i de flesta arkaiska indiska böcker äger samtliga händelser rum bortom eller utanför tiden. Det leder, i detta fall, till att den oerfarne läsaren nöjer sig med att titta på de sexuella kroppsställningarna.

Boken kan läsas som uppsättningen av de erotiska situationer en viss gestalt kan komma att befinna sig i. Men vem är denna figur? Den är en Nagaraka, the man-about-town, som Donigers engelska språk underbart förkroppsligar i Nagaraka (stad på sanskrit).

Nagaraka är därför en rik medborgare, en världens man som inte behöver arbeta. Han har ett enda mål: att förnya och mångfaldiga sina begär, eros framförallt, och därför bara dyrka Kama (begäret).

Han avskyr Artha (makten), av den eviga lagen Dharma, han respekterar den som lag men ”glömmer” den som ordning.

Likom Ovidius, den romerska poet som levde 200 år före honom, frekventerar Nagaraka ritualer och religiösa fester, framför allt för att kunna träffa vackra och tillgängliga kvinnor. På det sättet är Nagarakas liv spännande men också extremt repetitivt. Som en affärsmans, en kurtisans, eller en prästs liv, alla roller som Ovidius gestaltar i sin Ars amatoria (även Aramandi, ”Kärlekskonsten”).

Så, världsmannen Nagaraka blir tvungen att träna på Kamasutras sextiofyra kroppsställningar som vem som helst, män och kvinnor, kan lära sig. En behaglig lista på sysselsättningar som även omfattar musik på glasets kant (som Mozarts Glasharmonika), att bädda sängar, klippa figurer med hjälp av asplöv, blanda olika parfymer, lära papegojor och beostarar att tala, praktisera svart magi, tala många språk utan hinder, trolla och spå i framtiden. I slutet, som nummer 64, finner vi en handbok i levnadsvett som båda de älskande måste lära sig utantill precis som alla andra ”konster”.

Ingenting är en slump, de 64 positionerna motsvarar 24 positioner i ett samlag. Varianter eller positioner som i och för sig inte är så annorlunda från t.ex. Pietro Aretino och hans Ragionamenti och Dialogerna av Aloisia Sigea. Men dessa är samtal mellan kvinnor som kan eller vill veta mer om det sexuella livet. Medan den enda arkaiska bok som man skulle kunna jämföra med Kamasutra var (boken finns inte längre) skriven av grekiska Elephantis, som tillhör den mängd av hetärer som i sina artistnamn är befryndade med djur. Tyvärr finns inget bevarat av hennes verkliga ord. Vi vet bara att Suetonius lämnade några ”tabeller” av Veneris Figurae eller Modi coeundi (sätt att knulla på latin) till kejsaren Tiberius. Dessa texter eller tabeller är intressanta därför att de innehåller beskrivningar av en serie kvinnliga orgasmer, men de har ingenting av den elegans och det djup som Kamasutra har. Ett förvisso världsligt djup, men som inte kan glömma den uråldriga Veda och, bortom den, gudarnas liv.

I Rigveda står att ”Begäret (Kama) är själens första frö.” Man kan anta att Vatsyayana endast är en ”modern redaktör” av Kamasutra. I begynnelsen har vi den snälla tjuren Nandin, som vaktade samlaget (som var tusen gudomliga år långt) mellan Shiva och Uma, så Nandin blev vakt, voyeur och författare, han tillägnade sig den erotiska kunskapen som också människorna senare kunde lära sig, fast imperfekt och mycket reduktivt.

Det är inte möjligt att begripa Kamasutras erotiska dueller, som ibland blir dödliga, om vi håller oss bortom deras gudomliga ursprung. Detta också därför att Eros alltid är närvarande i Indien.

Lika upplyst som Nandin var Shvetaketu, som reducerade de 1000 kapitel skrivna av Nandin till de 500 som, under tidens gång, blev de som föreligger. Men vem var Shvetaketu? Shvetaketu visar sig för oss i Chandogyaupanishaden när han är 24 år gammal. Efter 12 år av studier begriper Shvetaketu den fulländade läran om Atman och om Självet. Glad vänder han sig till sin egen far som svarar med tre ord Tat tvam asi: Det Är Du. Dessa tre ord är senapsfrön som öppnar upp oändligheten i Veda.

I slutet av sin bok påminner Wendy Doniger oss om att guden Kama (begäret) efter att ha förvandlats till aska av Shiva blir ännu starkare och ljusare, mångfaldigar sig till månljus, till ögonbrynen på vackra kvinnor, och så vidare. Se också hennes bok Shiva: The erotic ascetic.

Men allt det jag har skrivit gäller för Indien i sig sjäv.

Ingen kan befria oss från Kama, och detta är vår lycka.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.