• 2019 : Kvartal 1
• Publicerad: 10 januari, 2019

Utdrag ur Overkill

”Med hjälp av GPS fann dom mig. På taket till centralbyggnaden. Dom säger att jag frös. Jag stod vid kanten till evigheten i bara kalsonger och nattskjorta.”

Gud är ett verb, tänker Tony lika plötsligt som en kallsup. Han spärrar upp ögonen ytterligare, så infiltrerad, helt korrumperad av inre kaskader. Han tvärnitar i det sura gruset för att inte bli överkörd av en buss vid övergångsstället, bara tvåhundrasju steg hemifrån.

Fyrtiosju, manisk och övergiven: vilken besk kombination.

Skit skit skit så det stänker i hans huvud och dom stela små lödderklumparna i mungiporna sväller mot den torra tungan.

Gud är ett verb – inte så illa ändå. Men vad?

Han drar igång kallvattnet. Spolar, spolar, väntar riktigt kallt. Känner med pekfingret i strålen: lite till bara, lite lite bara. Smaskar runt i sin nästan kletiga gom. Känner med fingret igen: perfekt. Dämpar strålen, bryter den med glaset, fyller det till brädden med världens bästa vatten. Tony minns Jan Eliasson i teve en morgon. Den tjusige diplomaten visade upp ett glas med världens bästa vatten i rutan. Han önskade att alla barn i världen skulle få lika bra vatten som vi.

En tredjedel av världens barn dricker fekalier, sa Jan Eliasson.

En tredjedel av tittarna visste inte vad fekalier var.

Dom vuxna då, tänkte nästa tredjedel av tittarna. Dricker inte dom också fekalier?

Jävla bögsnobb, tänkte den sista tredjedelen.

Det finns för många tredjedelar, intellektualiserar Tony finurligt och dricker girigt.

Telefonens signaler slår som en instängd hammarhaj i hallen. Varför svarar ingen? Antagligen är jag ensam igen.

Han sparkar upp dörren och rullar ut som Chuck Norris på mattan med skithuspapper kvar som en liten svans mellan skinkorna. Han sparkar vig som en vrålapa ner telefonen från det lilla funkisbordet, fångar luren med en hand och svarar blixtsnabbt.

Pungen flyter ut över golvet.

”Hallå?”

”Hej, det är jag, Leija.”

Psykiatrin har långa fingrar. Längre än Jimi Hendrix´.

Hela sängen rullar iväg! Tony tycker det är himmelskt. Tak efter tak efter tak glider som ett transportband över honom. Lysrörsarmaturernas schvung och Verdis alla körer mellan öronen. Han hör en kvinna med expansiv koloratur prata om affären i Mogata bakom sig. Att den ska läggas ner, att dom får åka ända till Bottna och handla istället. Åh, han ber till Gud. Mörda mig, ber han. Eller döda är väl det rätta? Mord är ju planerat och Gud planerar inte – Han är ju själva planen. Men ändå är Tony lugn, lugn som Kay Pollak, som Kays mor, som hennes stillsamma gråt över knyppelkudden.

Med hjälp av GPS fann dom mig. På taket till centralbyggnaden. Dom säger att jag frös. Jag stod vid kanten till evigheten i bara kalsonger och nattskjorta. Frös i mörkret och blåsten och dom skulle just döda mig. Två Securitasvakter kom upp på taket via den gamla oanvända helikopterplattan. Den ene av dom – låt säga att han heter Jocke – ropade mitt namn. Hur visste han det? Mitt namn? Han ropade mitt namn tre gånger, med stigande eftertryck i rösten.

Du är värd att leva! skrek han sen.

Värd att leva?

Hur blir man det?

Jag stod med ryggen mot dom.

I helvete heller! skrek jag tillbaka. Ingen jävel är värd att leva!

Jocke stirrade in i min rygg, den fladdrande ljusblå nattskjortan.

Tänk på dina barn! vrålade han.

Hur visste han att jag har barn? Jag mindes knappt själv mina barn. Eller… jag mindes plötsligt en blek tonårstjej med tandställning, så söt att det knöt sig i magen.

Jag skiter i dom där små fittorna! skrek jag. Dom är inte mina!

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.