- 2019 : Kvartal 1
- Publicerad:
Att bli fullständigt uppslukad av det lilla
Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads konstnär, Ida Rödén.
Jag är i min morfars rum, i min morfars källare. Ett eget rum, med tydlig logik. Jag hör hans röst, uppfattar de inåtvända pauserna. Han drar sig till minnes. Ansiktsuttrycket förändras, en gnista tänds i kluriga ögon. Då vänder han blicken uppåt, drar roat ett andetag och just där börjar en berättelse. Det han säger uppstår i bilden, i fotografiet, som ytterst är en närvaro av ett frånvarande ting.
Han säger:
Dom flesta av dom här bilderna har jag tagit själv, under många resor. Och ofta har jag en historia att berätta om varje bilds tillkomst. Här under barocken till exempel, när jag skulle fotografera Innocentius X, hade jag inte tillstånd att fotografera, utan jag chansade och fick in kamera och stativ. Jag började att ställa i ordning för fotografering då en vaktmästare upptäckte mig. Han blev mycket upprörd. Instinktivt hade jag en känsla av att den här unge mannen var intresserad av fototeknik. Så jag visade honom lite om hur jag ställer in bländare och självutlösare. Så han tänkte väl inte på det, men till slut tog vi dom bilder jag ville ha. Så vaktmästaren tog dom själv åt mig.
– Nu ska vi se här, där har vi nummer 27 och där har vi Innocentius X.
Här har du ett tittskåp.
I dödens närhet, eller nära sådant som tränger på utan kontroll, då återfinns livet i de små tingen. Till det lilla föremålet fogas ett annat. För vissa pågår detta arbete under en livstid. Till slut finns ett helt arkiv. Det är enkelt att bli besatt. Glädjen i att förlora sig själv. Det är ett medvetet val; att vällustigt ge sig hän. Att bli fullständigt uppslukad av det lilla så att allt annat bleknar. Rutinens upprepning som skapar ordning och trygghet. Att dra sig tillbaka till ett sådant rum behöver inte handla om självupptagenhet. Eller ett världsfrånvänt beteende. Det är ett rum att komma till ro i, något att återvända till. Där finns en möjlighet att stanna upp, att finna lust och trygghet. Det är en instängd men hoppfull plats. Självstyrd, utan yttre krav. Det ordnade rummet förblir detsamma, tydligt, stabilt och logiskt ordnat.
Ting är inte livlösa. Jag tänker på Walter Benjamins livsöde. Han flydde undan Gestapo till Amerika. När han fick veta att hans bibliotek konfiskerats, tog han sitt liv. Att förlora eller bli fråntagen betydelsefulla föremål, kan ibland upplevas som förlusten av en älskad människa.
Han skriver:
föremål behåller något av den blick som vilar på dem.
Håll inte din egen berättelse så krampaktigt mot bröstet. Påbörja en samling. Plocka upp en sten och ge den betydelse. Bygg om nödvändigt ett helt arkiv.
Jag ritar silhuetten av en diabild. Jag fyller i ett otydligt motiv, en närvarande representation av ett frånvarande ting. En kyrkointeriör i Ytterlännäs. Kan tänkas är det kalkmålningar av Alfabetsmästaren eller en madonna från Haaken Gullesons verkstad. Det går inte att se. Totalt obegripligt, skulle min morfar nog säga. Det är bra. Jag tänker: Jag talar inte genom honom. Han talar inte genom mig. Ingen står heller ensam. Ingen är auktoritär. Båda är i rörelse, obestämda. Vi leker rastlöst och ibland blir ordväxlingen skarp, men oftast syns enbart gester, obekväma ställningar och några väldigt stränga blickar. Ja, min mamma sa tidigt att jag ärvt hans stränga blick.
I Pierre Bourgeades ”Skåpet” finner du Focker som måste fly från sitt hem. Men han kan inte lämna sitt klädskåp av massiv ek som hans farmor lämnat i arv. Varje morgon karvar han av några flisor med sin kniv och äter upp dem. Dagen efter det han ätit upp skåpet tar han sig ner i kloakerna, kryper under muren och tar sig ut i Västberlin.
Vissa saker måste vi göra även om de är svåra att förklara.
Sorg och befrielse kan underligt nog ligga varandra ytterst nära. Det är den överlevandes plikt att få den döde att leva vidare.
Jag säger:
Skit i det!
Jag har målat ett hundratal diabilder som inte säger någonting om det min morfar ville säga med sina tiotusentals diabilder. Jag har många fler att göra. Han skulle inte förstå min besatthet, men han förstod sin egen. Jag ritar upp en ny silhuett och önskar inte rädda eller bevara. Inte heller hejda eller hylla. Målet är att tillåta den bleknande, gulnande, rödtonade bilden försvinna, så som den är menad. Det är en kamp att inte känna misslyckande.
Vissa saker måste vi göra. Jag förstår absolut varför Focker behövde äta upp skåpet.
Det handlar om att inte tveka. Tvivlet ska finnas, men får inte bli till feghet utan måste drivas framåt. Alla röster som talar, talar samtidigt. Rösten som försvarar, rösten som trotsar, rösten som genomdriver, rösten som backar. Ett samspel och ett fullständigt kaos av viljor som drar åt skilda håll. Det finns inga plikter (självklart ljuger jag).
I mina bilder för jag dialoger med en död och den döde är den som inte längre svarar. Han har ingen röst att försvara sig med. Mycket ska minnet över någon tåla.
16 mars-9 april, 2019, visas det pågående arbetet ”Missfärgade glasrutor” på Kramfors konsthall. I utställningen har Ida Rödén valt att fokusera på diabildslådor med norrlandskonstnärer.
