• Ledare
• Publicerad: 28 mars, 2018

LEDARE | 2018-05

LÄS UTGÅVA 2018:05 AV TIDNINGEN KULTUREN

För närmare tio år sedan inleddes en tämligen omfattande stadsomvandlingsprocess i de centrala delarna av Umeå. En omvandling som vi har levt med (i), runt och genom sedan dess. Den har, som jag uppfattar saken, utgått från en vilja från både kommunstyrelse och stadsförvaltning att återigen vända stadens gestalt mot älvfåran. Detta är såklart inte unikt för Umeå. Städer över hela världen som lyder under postmodernitetens hyperkapitalistiska och antisocialistiska utvecklingsnormer gör alla likadant.

Alla söker att ta vara på det som förmodas göra deras stad/region unik; eller åtminstone lyfta fram det som visar att staden är del av en historisk tradition (vars äkthet går att härleda), och därmed marknadsföra/paketera för att säljas på ett effektivt sätt. För det är vad det handlar om: kommun- och stadsförvaltningar söker att sälja våra städer (ibland till oss själva) genom att skapa en tydlig och marknadsmässigt gångbar konkurrenskraftig profil.

I Umeå har det handlat om att omvandla både bilden av-, och den faktiska gestalten hos Umeå – Björkarnas stad till en stad som verkar något mer samtida. För vem vill egentligen ständigt bli påmind om ”den stora branden”, antingen genom ord eller vid åsynen av det föråldrade – men paradoxalt nog förvånansvärt samtida – holistiska planeringsförfarande som de få kvarvarande björkalléerna vittnar om. Så långt tror jag att de flesta av er hänger med. Men, det har under den senaste tiden förekommit beteenden som mer liknar en vilja att urvattna även det politiska klimatet – eller är det måhända ny och ovanlig bild av vad representativ demokrati är som vi ser? Umeå som under lång tid har varit en socialdemokratiskt styrd kommun, med ett så kallat ”rött” Universitet, börjar göra sig beroende av näringslivet på ett sätt som är problematiskt.

Ambitionen har under det senaste decenniet handlat om att göra Umeå till ”mer”, men ”mer” av vad? Umeå kommun har, och jag tror att det inledningsvis var genom en reklamkampanj för Umeå Energi, använt sig av ordet ”mer”. Detta kan ses som en del av ett tydligt försök till att omskapa sig. Beteendet – beslutet eller vad en skall kalla det – är märkligt både språkligt och konceptuellt. Det leder gång efter annan till att vi får stå ut med krångliga krystade kombinationer av detta ord. Vi får skämmas. Ta bara de skyltar som ringar in Umeå längs europavägens tillfartsleder som lyder: ”Umeå – Mer välkommen.”

Nåväl, jag kommer i den här texten att diskutera stadsomvandlingen så som den ter sig för mig med utgångspunkt i två exempel som har haft påtagliga följder för hur vi använder staden och dess form. Dessa två exempel har viktiga symbolvärden som jag vill diskutera. Dessutom kommer jag i relation till detta omnämna några av de gräsrotsinitiativ som etablerats som motkraft till de som på politiska uppdrag styr och utvecklar staden. Jag kommer sedan att göra en avslutande reflektion över tillståndet för det försvinnande offentliga rummet.

Det första exemplet, och det kanske mest betydelsebärande delmomentet av stadsomvandlingen, är flytten av Umeå Stadsbibliotek till Kulturhuset Väven. Det andra är en kombination av händelser: omvandlingen av kvarteret Forsete för bland annat byggnationen av citygallerian Utopia, rivningen av ”apberget” och gestaltningen av det nya Rådhustorget. Alla dessa exempel har förbindelser både med varandra och andra ingrepp som är viktiga i sig, men som bara kommer att nämnas som underlag för diskussionen. Jag kommer av dessa tre att fokusera på rivningen av ”apberget” eftersom att den handlingen enligt mig har det mest påtagliga symbolvärdet.

När Umeå Stadsbibliotek under kulturhuvudstadsåret 2014 flyttade till det nybyggda Kulturhuset ”Väven” var det historiskt sett den fjärde flytten sedan instiftandet 1925. Jag vet inte hur det hade sett ut tidigare år men den här gången präglades flytten av kraftfulla protester. Jag minns att jag skrev ett medborgarförslag där jag önskade en folkomröstning i frågan. Måhända ett slag i luften – men likväl för mig en viktig personlig och symbolisk handling. Medborgarförslagen var förmodligen en administrativ mardröm, och gav sannolikt inte kommunen det som var tänkt från början. Hur det nu är med den saken så var det en generös gest som på ett konkret sätt möjliggjorde en viss interaktion mellan medborgare och kommun. 2015 avskaffade Umeå kommun funktionen.

Nätverket ”Stoppa flytten av Stadsbiblioteket” arbetade under ett antal år med att förhindra den kostsamma och (som de uppfattade saken) onödiga flytten. Några argument emot flytten var att Stadsbiblioteket på dess dåvarande plats hade en viktig social funktion. Eftersom att det låg i nära anslutning till busstorget Vasaplan och på grund av hur byggnaden var planerad – med en förhall där en kunde få dagstidningar till låns; läsa, värma sig och vila, samt att det fanns betaltoaletter var det en plats dit en kunde söka sig som behövde stanna till en stund. Det var ett tillåtande rum och sågs av många som en viktig icke-kommersiell yta i stadens centrum. Utöver det utgjorde stadsbiblioteket en viktig del i en kulturell trojka tillsammans med Folkets Hus och Norrlandsoperan. Genom att flytta stadsbiblioteket frångick kommunen den plan som styrt den övergripande stadsutvecklingen fram till dess, och ändrade på ett tydligt sätt förutsättningarna för hur vi kan röra oss genom staden.

Nätverket ”Stoppa flytten av Stadsbiblioteket” samlade in över tusen underskrifter på en protestlista och krävde en folkomröstning i saken. Efter en omröstning i kulturnämnden beslutades trots detta att flytten av stadsbiblioteket skulle verkställas. Statistiskt sett har det visat sig att flytten inte har påverkat antalet utlånade böcker. Om något så har utlåningen ökat. Men, hur är det med den sociala aspekten? Vad jag förstår använder medborgarna fortfarande bibliotekets lokaler till att sitta, läsa, använda internet, vila och värma sig.

Flytten av stadsbiblioteket är den mest framträdande delen av stadsomvandlingen i Umeå av två kombinerade orsaker: beslutet utgjorde grunden för den mest omfattande rumsliga förändringen, eftersom att flytten till stor del möjliggjorde och legitimerade byggnationen av kulturhuset Väven. Byggnaden som uppfördes på den nya platsen ritades av arkitektfirmorna Snøhetta och White, och tilldelades under 2014 det (fram till dess) prestigefyllda Kasper Sahlin-priset för sin arkitektur. Jag kan idag inte hjälpa att känna att den tilldelningen var förhastad. Byggnaden lämnar trots allt mycket att önska.

I samband med att den nya citygallerian Utopia byggdes revs under 2013 det så kallade ”apberget”. Det var en viktig plats för många Umeåbor (även det en lämning från en tidigare stadsplan och en tydlig symbol för ett äldre och mer socialt inriktat och relationellt planeringsparadigm). ”Apberget” var en plats som användes vid i princip alla offentliga politiska möten i stadskärnan oavsett politisk tillhörighet. Det var ett väldigt omtyckt inslag i stadsbilden, och kan i viss mån ses som ett monument över det demokratiska offentliga rummet.

Inledningsvis meddelade kommunen att nedmonteringen av ”apberget” var tillfällig. Det behövde göras för att ledningar (både el och vatten) under Rådhusesplanaden behövde läggas om för att tjäna den nya gallerian. Med tiden visade det sig däremot att dessa anledningar bara var svepskäl. I själva verket framstår det som att kommunen gett efter för påtryckningar från tre lokala fastighetsägare: Balticgruppen, FMT Förvaltning och Scherdin Fastigheter. Ett ytterligare problem är att beslutet att riva ”apberget” ursprungligen fattades av tjänstemän vid avdelningen för gator och parker, och inte av folkvalda politiker. Jag minns några omtumlande månader med ett antal olika och motsägelsefulla besked från kommunen. Den som söker ytterligare läsning kan läsa Stefan Åbergs fina summering i Västerbottens-Kuriren från 20/2 2014.[i]

Händelsen, eller sveket, ledde till att ett stort antal människor startade ett delat medborgarinitiativ som förenades under parollen ”Bevara apberget”. Initiativet granskade på ett föredömligt sätt all information och beslut som utgick från kommunen i frågan. Utöver detta genomfördes ett antal konstnärliga interventioner för att dels kommentera den ur en demokratisk synvinkel problematiska situationen, och bevara allmänhetens intresse för frågan. Trots detta blev rivningen sedermera permanent.

Nästa steg i den omfattande stadsomvandlingen var omgestaltningen av Rådhustorget. Denna fas går på flera sätt in i rivningen av ”apberget”. Rivningen kan så här i efterhand framstå som en absolut nödvändighet för att torgets nuvarande form och idé skulle kunna genomföras. Utformningen av det nya Rådhustorget har tagits fram av arkitektfirman Sweco med utgångspunkt i en projektbeskrivning från Tekniska nämnden. Vid en snabb överblick på kommunens hemsida kan vi läsa arkitekternas vision:

”Som jag ser det ska staden vara en plats för människor, möten mellan människor och det sociala livet. Rådhustorget, med sin centrala placering, blir ett slags brännpunkt för stadslivet. Som Umeås mest centrala plats ska torget vara till för alla och även tillgängligt för alla. Rådhustorget är också en historisk plats. Torget är en del av den paradaxel som sträcker sig ända från järnvägsstationen och ner till älven.”[ii]

Det är alltid riskabelt att uttala sig om drastiska förändringar i städers gestaltningar eftersom att det sannolikt tar ett femtiotal år innan övriga delar hinner ifatt. Men, vad som kan sägas om den nyligen fullbordade omvandlingen av Rådhustorget är att den gör ungefär vad den säger sig vilja göra – men det finns behov för kritik. Rent arkitektoniskt finns det inte något som säger att det inte är en plats för möten mellan människor, eller en brännpunkt för stadslivet. Visst, i min mening är den nya utformningen dock väl platt, tråkigt och inte så inbjudande. Och stickmönstret som gestaltats genom plattläggningen verkar helt verklighetsfrånvänd. Är tanken med den att vi ska sitta hemma och kolla på satellitbilder av torget för att kunna ta del av mönsterbilden?

Att torget skall vara till för alla, och även tillgängligt för alla, är också det krångligt att argumentera emot om en blott ser till torgets utformning. Däremot så har det under de senaste åren gjorts ett flertal försök från kommunens sida med avsikten att säkerställa en likriktning av det blandade estetiska uttryck som torget och torghandeln kunde fått utgöra. Det kanske mest framträdande exemplet på detta är hur kommunen har reglerat ytan på ett sätt som har tvingat de för Umeå så emblematiska rullpizza-vagnarna bort från Rådhustorget. En av dem har till och med stängt sin verksamhet. De övriga har förpassats till det mindre profilerade Renmarkstorget där de går en väldigt osäker framtid till mötes. Ett annat tydligt exempel på kommunens strävan efter likriktning var den vanvettiga idén att omgestalta och uniformera stadens alla korvvagnar. I den frågan mötte de dock hårt motstånd från bland annat korvförsäljaren Helmer Holm, och konstnären Johannes Samuelsson (med vänner), som lyckades motarbeta det tänkta tvånget.

Vad är då ett möte mellan människor? Och, vad är tillgänglighet? Dessa frågor beror naturligtvis till stor del på hur en ser på saken. Med Rådhustorgets nya utformning och stadskärnans omgestaltning som helhet är det en viss typ av möten som möjliggörs. Det går snabbare, är (möjligtvis) flyktigare till formen; det kommer inte att hängas lika mycket på torget – åtminstone inte utan att någon får betalt för det; och med den nya byggda miljön sprids de sociala punkterna ut vilket leder till att folk troligen kommer att umgås i flera mindre grupper. De ”talplatser” som har beretts både i västlig och östlig riktning från torget är alldeles för små för att som funktion täcka upp ens hälften av det behov som lämnats öppet efter rivningen av ”apberget”.

De största skillnaderna jag ser i Umeå centrum idag är att rådhustorget, gågatan och esplanaden har omvandlats från att vara platser med områden där den byggda miljön underlättade (och i viss mån uppmanade människor) att stanna till. Exempelvis ”apberget”, eller nivåerna på andra sidan torget som reglerade kropparnas färd genom stadsrummet på ett sätt som föreskrev en rörelse i etapper mellan en rad icke-kommersiella rum. Nu liknar det, precis som mycket annat i samhället, mer en led för genomfart som erbjuder fotgängare mindre och mer utspridda ställen att stanna på – och då först vid en plats där någon i närheten kan ta betalt.

Arkitekten Rem Kolhaas skrev om något liknande för lite drygt femton år sedan i sin raljanta, inflytelserika och framsynta text ”Junkspace”. Han visade med stor träffsäkerhet hur det moderna sättet att göra arkitektur skapar; inte bara desorientering, utan även lättare former av minnesförlust och utmattning hos sina användare – det vill säga oss medborgare. Den utplaning och likriktning som har eftersträvats i omgestaltningen av Umeås stadskärna bär tydliga spår av många av de farhågor Kolhaas ger uttryck för i sin text.

Parallellt med allt detta blir det icke-kommersiella offentliga rummet mindre ju fler uteserveringar som bereder plats för sig på våra gemensamma gator och torg. Det offentliga rummet krymper hela tiden, och de kommersiella krafter som driver på den utvecklingen blir allt smartare. I år ordnas till exempel något som kallas ”VM-festen” på Rådhustorget i Umeå. Under en månads tid mitt under högsommaren kommer stora delar av umeåbornas nya torg att användas av ett privat kommersiellt initiativ. När jag först hörde talas om detta trodde jag att det var ett skämt. Om Umeå kommun ville göra något verkligt generöst mot sina medborgare skulle den så kallade ”VM-festen” vara fri och öppen för alla. Det skulle inte serveras alkohol och inte finnas avgränsade ytor där bara betalande kunder får vistas. Men, som Rem Kolhaas skriver i sin text: ”Junkspace åtnjuts bäst i ett tillstånd av postrevolutionärt stirrande.”[iii]

Medborgarna i Umeå har genom åren varit engagerade och hela tiden fångat upp och reflekterat ljudligt över både avsikt och följder av kommunens och näringslivets planer. Vi har ifrågasatt, agerat och skapat olika typer av opinion kring alla delmoment av planen allt eftersom de uppdagats. Trots detta verkar känslan hos många som engagerat sig, åtminstone hos mig, vara en sorts trötthet som kanske går att koppla till att en aldrig blir hörd. Med det sagt – även om vi är trötta betyder det inte att vi slutar att önska, hoppas och sträva mot ett samhälle som är mer öppet och tillåtande – ett samhälle där alla är välkomna. Men, för att nå dit måste vi fortsätta att våga vara obekväma.

Tack alla för ert modiga arbete och kamp:

Nätverket Stoppa flytten av Stadsbiblioteket.
Riv inte Apberget: Apan, Berörda studenter vid Arkitekthögskolan, Emma Thu
Stina och Arktis
Helmer Holm och Johannes Samuelsson (med vänner)
Protesten mot Utopia som ordnades av studenter från konsthögskolan
Kulturhuset Lokstallarna
Stoppa utförsäljningen av allmännyttan / Folkinitiativet i Umeå
Bostadsvrålet

[i]  Stefan Åberg, VK. 20/2 2014.

[ii] Länk

[iii] Länk

LÄS UTGÅVA 2018:05 AV TIDNINGEN KULTUREN

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.