• 2019 : Kvartal 1
• Publicerad: 27 april, 2019

De elaka

Rolf Karlman om en period i Finlands historia som kanske bäst går att likna vid vilda västern.

Sydösterbotten är en trakt i Finland där antalet brott mot liv i ett historiskt skede, nämligen under 1800-talet, nådde svindlande höjder. Denna period då våldskriminaliteten kulminerade kallas i finsk historieskrivning för ”knivjunkarperioden”.

Perioden har fått samma mytiska klang som ”vilda västern”-perioden i Amerika.Perioden har fått samma mytiska klang som ”vilda västern”-perioden i Amerika. Den muntliga traditionen berättar om den. Många folkvisor skildrar och idealiserar knivjunkarna liv och hjältedåd (?). Skönlitterära verk, filmer och även en opera berättar om perioden. Sanningen är dock att det var en svår våldsvåg som berodde på att det civila samhället länsmän, kyrka, byäldste var svagt. Kraftig alkoholkonsumtion, knivar, arbetslöshet på landsbygden var sådana faktorer var grogrund för våldet. När emigrationen till Amerika kom igång och civilsamhället stärktes minskade också våldet kraftigt.

Några mil nordost om Vasa på den typiska österbottniska landsbygden ligger de två småkommunerna Alahärmä och Ylihärmä. Idag fridfulla platser men knivjunkarperioden dröjde sig längst kvar här.

1831 föddes Antti Isotalo i Alahärmä. Han kom sedan att bli känd och fruktad över hela Österbotten som ”knivjunkarnas konung”. Isotalo var ingen fattig och alkoholiserad person som många av våldsverkarna. I stället var han en välbeställd hemmansägare. Vid sin sida hade Isotalo en hårding från grannsocken Ylihärmä vid namn Antti Rannajärvi som parallellt med våldsanvändandet var storbonde.

”Storgårds-Antti och Rannanjärvi de satte sej att tänka:
Slå du Kauhavalänsman ihjäl så gifter jag mej
med hans änka……”

Runt Isotalo och Rannajärvi flockades en mängd unga män som kallades ”häjyt” (de elaka) som terroriserade sin omgivning genom att ställa till bråk och knivslagsmål. Bråkstakarna var ofta ogifta män, drängar, hantverkare, soldater ibland zigenare. De var ofta frustrerade pga sina dåliga framtidsutsikter. Vid denna tid var nämligen Österbotten överbefolkat på arbetskraft som inte jordbruket kunde sysselsätta. Som nämndes ovan hade inte heller emigrationen till Amerika kommit igång. Svikna sociala förväntningar och kraftigt alkoholbruk skapade en våldsvåg i knivjunkarnas spår.

Att det inte var några vanliga byaslagsmål kunde konstateras då närmare 2000 föll offer för våld i samband med knivslagsmål.Att det inte var några vanliga byaslagsmål kunde konstateras då närmare 2000 föll offer för våld i samband med knivslagsmål. Särskilt populärt var det för ”häjyt” att bråka vid danser, marknader, bröllop som ibland urartade till riktiga blodsbröllop. Ibland fick bröllopsarrangörer hyra in värstingen Antti Rannajärvi som ordningsvakt för att förhindra mord och slagsmål.

Kortspel och stora helger var också tillfällen då det dracks mycket sprit och våld uppstod. Ett konkret exempel är detta. ”Den illa beryktade torparen Heikki Siroi var tredjedag jul, på hemväg från ett bröllop i Kärjenkoski by i Storå i sällskap med drängen Juha Siroi och soldaten Elias Rask. De tre gjorde en avstickare till Jaako Sirois gård, där Heikki Siroi krävde att få en ”Staffanssup”. Hans begär villfors. Så mycket lättare som husbonden själv var mitt upp i julfirandet och många andra gäster hade kommit till gården. Rätt snart provocerade Heikki Siroi slagsmål genom att stridslystet stega omkring på golvet och skryta med ”att han nogsamt vore en mäktig och riktig karl”. På husvärdens uppmaning försökte man köra ut Heikki. Det lyckades inte. Han stannade kvar inomhus, tog av sig rocken och prisade och berömde ”sin kropps styrka samt vackra växt och fagra utseende”. Tillsammans med soldaten Rask gick Heikki till anfall mot husbonden och släpade ut honom på gården. Torparen Juha Lamminpää, som var tillstädes, skyndade till hjälp och slog till Heikki Siroi med ett vedträ. Den slagne dog dagen därpå.”

Det var ett exempel på våldsdåd som förekom i samband med juldryckeslag och Staffansåkning. Gängen gick runt i gårdarna och tilltvingade sig brännvin. Drickandet hörde julen till.

Ingen i lokalbefolkningen vågade under en period sätta sig upp mot ledare som Rannajärvi och Isotalo. De drev också gäck med länsmännen som försökte upprätthålla ordningen.

Framåt slutet av 1800-talet hade dock civilsamhället tröttnat på våldet. En grupp frireligiösa mötesdeltagare gav ”häjyt” ett svidande nederlag vid ett slagsmål vid Hirvijoki landsvägsbro i Kauhva. Den legendariske länsmannen Adolf Hägglund lyckades få Antti Isotalo dömd till 12 års tukthus för sina illgärningar. Antti Rannajärvi förblödde efter ett knivslagsmål på Rytineva mosse 1882. Många slagskämpar emigrerade nu till Amerika för att slippa straff. Även de framväxande folkrörelserna som nyktersrörelsen och frikyrkorörelsen bidrog till att ungdomarna fick lugnare och mera konstruktiva fritidsvanor.

Vid förra sekelskiftet var knivjunkarperioden över i Österbotten. Knivjunkarnas minnen bevaras dock i framförallt Alahärmä och Ylihärmä I Alahärmä finns Antti Isotalos hemgård bevarad och i Ylihärmä vårdas Antti Rannajärvis grav på kyrkogården. Antti Isotalo fick också långt senare en opera uppkallad efter sig.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• Finland
• Österbotten