• 2019 : Kvartal 1
• Publicerad: 27 april, 2019

L´Art Brut – Den oanpassade konsten och Aloïse

Lena Månsson om en av de främsta målarna inom l’Art brut, Aloïse Corbaz.

Konsten har alltid varit en viktig del i människans liv och behovet att samtala om konst och vad konst är tycks idag vara större än någonsin. Vissa hävdar att konst är det som konstnären gör med intentionen att det ska vara konst, det måste finnas ett syfte och en djupare innebörd. Andra menar att konst är det som betraktaren anser vara konst, upplevelsen finns i betraktarens öga. Från romantiken med dess genikult har det särpräglade, nyskapande och personliga konstverket levt kvar som något eftersträvansvärt. Konstnärens uppgift är att gestalta det komplexa, mångbottnade, ordlösa och gåtfulla. Tanken att det måste finnas en konstnärlig avsikt, alltså att konstverket är medvetet skapat är något som lever kvar från den traditionella/moderna konstteorin. Denna tanke hade en viktig funktion under kolonialismen då man till exempel kunde sortera bort eller nedvärdera så kallad negerkonst, eftersom dess skapare inte visste att det var konst de sysslade med. Samma argument användes under 1800-talet gentemot de kvinnor som ville få tillträde till högre konstutbildning. I den tidens debatt anfördes att kvinnor hade ett lägre medvetande och sämre intellektuell kapacitet än männen. Likaså ansågs naiv konst och särlingskonst inte som konst.

Men runt sekelskiftet 1900 växer en fascination inför primitiva och naiva konstnärer som uttryckte något personligt.

Upptäckten av särlingarna och sjukdomskonsten sammanföll med upptäckten av det undermedvetna. Kombinationen schizofreni och konst har grundligt utforskats under hela 1900-talet. Hans Prinzhorn (1886-1953) förenade i sin person esteten och vetenskapsmannen. Han var konstkritiker och psykiatriker och framförde en metafysisk teori om bildskapandet som utgår från att det finns en övermänsklig gudomlig kraft som spelar in i människornas liv. Enligt denna teori är den gudomliga kraften konstens ursprung och konsten kommer till människorna i form av inspiration. Prinzhorn ställde sig frågan om denna kraft hos konstnärer är besläktad med de sinnessjukas skapardrift. Han var den förste som på allvar studerade den här typen av konst som byggde på det som idag kallas outsider- art och han ansåg att det inte är förenligt med äkta bildskapande att ge en korrekt avbildning av omvärlden. Hans huvudtes är att ett konstverk uteslutande ska bedömas efter sin utryckskraft eller sin vitalitet. Det kan avläsas som själens utryck.

Prinzhorns översiktsverk Bildnerei der Geisteskranken från 1922 bok väckte stor uppmärksamhet och studerades framför allt i konstnärskretsar. Den blev en inspirationskälla för Picasso, Klee och Ernst. För surrealisterna i Paris blev den något av en Bibel. Konsten bör i stället för at återge verkligheten skapa en verklighet. Konst av schizofrena beskrivs som bisarr, absurdistisk, surrealistisk men också som djärv, fri nyskapande i formspråk och associativ kraft, som ett drömspråk skilt från det vanliga. Att måla var ett sätt för begåvade individer att lösa inre konflikter och spänningar.

Prinzhorns bok inspirerade även en av efterkrigstidens mest framgångsrika konstnärer, Jean Dubuffet (1901- 1985), till att mynta termen Art Brut för att beskriva dessa verk av personer utanför det traditionella konstlivet. Han ifrågasatte den västerländska kulturen och dess konstbegrepp och sökte en mer direkt och ursprunglig estetik som var oförstörd av etablerade stilar och tekniker. Begreppet Art Brut betyder ungefär rå konst i meningen obearbetad, närmare källan. Dubuffet såg denna konst som den renaste formen av skapande, eftersom den var oberoende av kulturen och härledd direkt från psyket. Förespråkande en spontan och spirituell kreativ process som inte var förvrängd av samhällets normer fascinerades han tidigt av konst utförd av bland annat mentalpatienter, barn och fångar. Han menade att l´Art Brut, inte var associerad med någon konstnärlig rörelse vare sig akademisk, folkkonst eller naiv konst. Den vägrade att ha något som helst att göra med sitt samhälles officiella ideal. Konstens främsta uppgift var inte att avbilda utan med symbolens hjälp förmedla en idévärld, den förkastar således det objektiva för det subjektiva. Dubuffet började tidigt bygga upp en samling av denna särlingskonst. Den kom att växa kontinuerligt och vid 1970-talets början innehöll den hela 5000 verk som donerades till den schweiziska staden Lausanne. Samlingen blev grunden till muséet Collektion de l´Art Brut där verken idag är placerade.

En av de främsta kvinnliga målarna inom l ´Art brut, Aloïse Corbaz, finns representerad här. Hon föddes i Lausanne 1886 och växte upp i en stor musikalisk familj. Fadern arbetade som posttjänsteman men var periodvis alkoholiserad. Modern som hade svagt hjärta dog när Aloïse var i elva-årsåldern och lämnade vårdnaden åt äldsta systern, vars tyranniserande kontroll lämnade outplånliga spår i psyket hos den känsliga lillasystern. Aloïse genomgick realskola och gymnasium och tog även sånglektioner i hemstaden. Hon drömde om att bli sångerska. Men den äldre systern avslöjade Aloïses´s förälskelse i en präst som bodde i närheten och gjorde ett grymt slut på denna romans genom att 1911 skicka iväg henne till Tyskland för att arbeta som guvernant i Leipzig och Potsdam. Hon fick tjänst hos Wilhelm den II´s hovkaplan och kom att bo på slottet i Potsdam och levde alltså under några år i utkanten av det kejserliga hovet. I den miljön blev hon besatt av vanföreställningar om en kärleksrelation mellan kejsaren och henne.

När första världskriget bröt ut reste hon tillbaka till sin familj i Schweiz där hon vid krigsslutet 1918 togs in på Cery-hospitalet med diagnosen schizofreni.När första världskriget bröt ut reste hon tillbaka till sin familj i Schweiz där hon vid krigsslutet 1918 togs in på Cery-hospitalet med diagnosen schizofreni. Aloïse hade då lidit av överspända religiösa grubblerier, trott sig bära Kristus i sin kropp och ropat högt på gator och torg att hennes liv var hotat. Två år senare överfördes hon till sinnessjukhuset la Rosiére i Gimel, där hon stannade resten av sitt liv.Under nästan tjugo inledande år på mentalsjukhuset tecknade och målade hon i hemlighet på allt material hon kom över och inte bara med blyerts och bläck utan också med tandkräm och saften från pressade växtdelar. Så småningom drog hon sig inte längre undan för att teckna och måla utan komponerade verk av enorma dimensioner. Material fick hon genom att sy ihop begagnat omslagspapper. Doktor Jacqueline Porret-Forel var den första som intresserade sig för hennes verk. Hon kom att bli Aloïse´s fönster mot omvärlden och kanske till och med fungera som katalysator. Det var även hon som introducerade Aloïse för Jean Dubuffet 1947 som utryckte sin förundran över hennes förmåga och snabbhet till visioner, spontanitet och absoluta frihet gentemot konventioner. Han besökte henne regelbundet under tjugo års tid och i en mångfald föreläsningar framhöll han Aloïse som representant för konst som är ett direkt och omedelbart utryck för en inre eld i livet. Han menade att den sanna konsten finns hos de utstötta, avvikande, oskolade och missanpassade. Art-Brut såg han som ett extremfall av den romantiska konstnärsrollen.

I motsats till många Art Brut – artister, vars kunskaper om den västerländska kulturen är minimal, var Aloïse välutbildad och förde in element från den kulturella världen i sin konst, såväl scener från religion och historia som opera och teater återskapades. Om detta kunde hon förstås även läsa i de illustrerade veckotidningar som var den enda lektyr hon hade tillgång till på sjukhuset. Churchill, Napoleon och Cleopatra, Mary Stuart och La Traviata var några av de berömda personligheter som befolkade hennes bilder i ett personligt universum. Men mer än någon annan var det sig själv hon avbildade, eller kanske hennes ideala själv. Hur involverad hon var i hovlivet hos kejsare Wilhelm är oklart men diligenser, troner, juveler och amorösa par är återkommande inslag i hennes bilder. Men för henne tycks det inte som om konsten var en form av självförhärligande utan det handlade om att återupptäcka världen och återge sin livshistoria på ett mer tilltalande sätt. Hon var även bekant med mästerverken i klassisk konst och, efter att ha bearbetat all information och bilder i sitt inre översatte och återskapade hon dem i sin egen färgstarka och fantasifulla stil. Den kreativa processen blev i det sammanhanget det väsentliga och inte den färdiga produkten.

Aloïse gav uttryck åt sin grandiosa uppfattning av universums tillkomst baserad på Gamla Testamentets skrifter, men också på en teori som härrör från alkemin. Hon talar om strålarna från solen som träffar jorden och slås tillbaka, ”le Richochet solaire” och om den alternativa samexistensen,” la Consubstancialité alternative”. I början av sin sjukhusvistelse är hennes jag som dött liksom också den gamla vanliga världen är det. Enligt Dubuffet är brytningen med det gamla livet den väsentliga förutsättningen för skapande av l´Art Brut. Tack vare strålarna från ”le Richochet solaire,”som när de träffar denna jord utlöser en massa bilder, kommer Aloïse i besittning av en kraft som jämställer henne med Gud. Ett återkommande motiv i hennes konst är elefanten, det mytiska djuret med en kosmisk funktion som bärare av universum på sin rygg. Elefanten symboliserande den heliga visdomens kraft och äktenskaplig lycka var grunden för hennes uppfattning av universum.

Den värld hon tecknar är en kosmogonisk värld, främmande för den gamla naturliga världen och helt oberoende av fysikens grundlagar. Här existerar varken tid, rymd eller gravitation, det finns ingen värdeskala. De tyngdlösa figurerna måste upplevas som stora aktörer i ett stelnat kosmiskt skådespel. Uttryckslösa, ansikten med stora, blå, tomma ögon är återkommande i alla verk. Färgkoden är flammande rött och mjukt rosa med nyanser av gult, orange samt mörkgrönt som förknippades med andligt liv. Ett återkommande motiv i hennes konst var elefanten, det mytiska djuret med en kosmisk funktion blir en bärare av universum på sin rygg. Elefanten symboliserande den heliga visdomens kraft och äktenskaplig lycka var grunden för hennes uppfattning om universum. Hennes konst hyllar kvinnlig makt, erotik och romantik. Aristoloches, målad mellan 1925 och 1933, vill troligtvis framställa kejsaren och henne själv som ett kärlekspar. Detta verk återfanns senare i surrealisten André Bretons ägo.

Cloisonné de Theatre var namnet på ett mästerverk gjord på en fyrtiofem meter lång rulle hopsydd av pappersfragment, komplex och rik på mening. Aloïse skapade här sitt eget universum där hon var allvetande, allsmäktig. Hon var död från den gamla världen men återfödd till en värld av mäktiga, starka kvinnor och romanser. Hon hyllade den feminina makten genom historien, Cleopatra, Maria Stuart och andra framstående kvinnor. Det visade en scenografi av livet som hon skulle vilja leva, ett drömliv fyllt av överdådiga blomsterfester, maskerader med vällustiga kvinnor, hjältar och hjältinnor prinsar och prinsessor. Dubuffet såg hennes konst som ett underbart exempel på feminin Art-Brut.

Idag nedvärderas ofta de introverta och irrationella sidorna hos människan. Men behovet att återknyta kontakt med sitt inre finns hos många. Mycket kultur och konst har blivit till i situationer där människor som levt under förtryck har behövt andra vägar för att uttrycka sig och göra sin sanning hörd. Då har konsten och fantasin blivit ett medel för denna sanning att komma fram. Kreativa människor utnyttjar fler aspekter av sig själva. De vågar anknyta till tidig erfarenhet och finna mening. Aloïse´s måleri är ett försök att återfinna sin identitet genom att återupprätta kontakt med ett dunkelt förflutet. Hon skapade inte för någon annan utan hon rekonstruerade sitt liv ur sitt inre åt sig själv.

Konsten kom över Aloïse som en uppenbarelse, att måla var för henne som för van Gogh en affektladdad handling, hon målade i trance.Konsten kom över Aloïse som en uppenbarelse, att måla var för henne som för van Gogh en affektladdad handling, hon målade i trance. L´ Art Brut är en udda konst skapad av människor som äger vad Dubuffet kallar en mental vision. Han menade att hon inte var galen utan hade en sällsam förmåga att stiga in och ur denna förtrollande fantasivärld och han hävdade att skapandet hade botat henne.

Det är omöjligt att förbli oberörd inför hennes målningar, de griper tag och förvånar men kan givetvis inte förstås av människor som själva saknar förmågan att fly in i en annan värld, sådana som är blinda för sagans och drömmens oskattbara värden. Utrymmet för normalitet har varit snävare för kvinnor än för männen och konstnärsrollen har länge varit förbehållen män. Få kvinnliga självlärda konstnärer har nått en den berömmelse som Aloïse. Idag skulle hon med all sannolikhet inte blivit institutionaliserad men medicinerad med antipsykotiska läkemedel, vilket troligtvis undertryckt hennes kreativitet. I likhet med Dubuffet tror jag att hennes exceptionella gåva hjälpt henne att läka.

Vid sin död 1965 hade Aloïse Corbaz blivit en uppmärksammad artist i Schweiz, Frankrike och Japan och 2012 visade Museum of Fine Arts i Lausanne en stor retrospektiv utställning av hennes verk med en digitaliserad katalog skriven av Porret-Forel med en omfattande och vetenskaplig dokumentation av nästan 2000 verk, inklusive skissböcker och kommentarer av författaren. Denna katalog gör de viktigaste av konstnärens arbeten tillgängliga för forskare och allmänhet.

Enligt Dubuffet har Aloïse´s måleri befriat henne från onda och smärtsamma upplevelser, det blev som en skyddande kokong där hon undviker världen för att bättre tolka den. Behovet att uttrycka sig genom konstnärligt skapande ligger djupt hos människan. Många skapar som ett sätt att försöka förstå livet, de skapar för att de måste. Myten om den subtila gränsen mellan genialitet och galenskap är lika gammal som vår västerländska kultur. Kreativitet innebär att nå balans med sig själv och finna mening. Aloïses oanpassade konst berör oss starkt och påminner oss om krafter inom oss själva, krafter som vi helst undantränger. Den är mycket utmanande, men det finns en livskraft, passion, färgglädje och friskhet i denna konst som vi måste värna om och bevara. Konstskapande som läkande process är något som ofta nämns i samband med l´Art Brut. Aloïse´s konstnärskap tar jag som ett försök att återskapa och behålla drömmen om ett vackrare liv. Den är en viktig påminnelse om konstens och kreativitetens väsen och den allmänmänskliga förmågan att uttrycka sig genom att skapa. Aloïse lär ha sagt; ”vad gäller kreativitet att det är mirakulöst, den enda källan till evig extas”.

”L´art Brut s´adresse à l´esprit et non pas au eyux”. (Jean Dubuffet)  

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• Konst