Foto: Sasin Tipchai

Livsfarlig, livsnödvändig läsning



Vad är en klassiker?

UR ARKIVET

Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är stabil, att den blir erkänd över en obegränsad tidsrymd".[1] (Även om det finns skillnader mellan klassikerbegreppet och kanonbegreppet, gäller alltså denna definition de båda, varför det är tillräckligt för denna undersökning att begreppen används synonymt.) Denna syn på klassikerna som tidlösa och universella måttstock för god litteratur, representeras på det litteraturvetenskapliga fältet av t.ex. den sene T. S. Eliot och den samtide Harold Bloom.[2] För alternativet står bl.a. hermeneutikern Hans Georg Gadamer och Frank Kermode. Gadamer menar att klassikers normativitet är beroende av deras förmåga att tala till varje generation i dess samtid, dvs. deras aktualitet, [3] och Kermode menar att kanon förändras i takt med att vi och vår kultur förändras.[4] Sammanfattningsvis kan man säga att de förra står för ett statiskt klassiker- och kanonbegrepp, medan de senare står för ett dynamiskt - kanon som en ständigt pågående process där omförhandlingar är fakta.

Att ta ställning för klassikerna och kanon uppfattas av många i vår tid som provocerande, eftersom denna litteratur ofta förknippas med speciella politiska markörer och värderingar. Samtidigt: är inte behovet av selektion större än någonsin i dagens informationssamhälle? När jag läser den konservative amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom, går det verkligen upp för mig hur problematiskt detta med kanon är. Hans bok Den västerländska kanon är ett kontroversiellt inlägg i den debatt som sedan 1990-talets början rasat inom litteraturvetenskapen, och som gäller huruvida kanon främst är att betrakta som ideologisk manipulation eller som exemplarisk estetik.

Bloom hävdar bestämt det senare. Han polemiserar starkt mot dem han kallar "medlemmar av förtrytelsens skola", och som består av "feminister, afrocentrister, marxister" m.fl.[5] Ty, dessa är på väg att reducera det estetiska till ideologi, och Bloom ser sig därför nödgad att försvara det estetiska värdet. Det provokativa är att det hos Bloom finns en absolut skiljelinje mellan "intellektuella och estetiska kvalitetskriterier" och "social rättvisa".[6] Det han summa summarum säger är att den västerländska kanon bygger på strikt konstnärliga kriterier, och att de som kräver framflyttade positioner för kvinnor, svarta, eller klasskampen inte har där att göra. Alltför uppenbart är dock att det han (och många andra) kallar för "estetisk höghet", "(e)tt av kanonicitetens ofrånkomliga stigmata",[7] bygger på androcentriska och västerländskt centrerade ideologier.

Okej, men varför sysselsätter jag mig då med Bloom? Frågan kan också ställas: varför läser jag Västerlandets kanon? För mitt förhållande till och läsning av Bloom är till stor del en parallell till mitt förhållande till och läsning av denna kanon. En slags hatkärlek. Jag avfärdar inte "döda, vita, västerländska mäns" ideologi och estetik, tvärtom återvänder jag gång på gång till den. Av tidigare erfarenhet vet jag att den västerländska kanon är livsfarlig för mig, för att den tenderar att hjärntvätta mig och få mig att förakta och vilja utplåna det kvinnliga, det utländska och det arbetsklassiga i mig. Ändå: läser jag den inte blir livet i samhället ännu mer självdestruktivt. Det här låter förstås fruktansvärt patetiskt och masochistiskt. Men jag vill försöka förstå detta: om kanon nu i så hög grad är sexistisk, rasistisk och elitistisk, hur kommer det sig då att jag med min identitet ändå finner det så givande att läsa den?

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Nedan ska jag läsa och tolka två givna klassiker av två västerländska män: Vergilius Aeneiden och Dantes Komedin, och jag kommer parallellt att ha ett genusperspektiv och ett postkolonialt perspektiv. Även om politiseringen av litteraturstudiet knappast står i förgrunden hos varken Gadamer eller Kermode, så finns det tveklöst en politisk och social dimension i deras dynamiska syn på klassiker och kanon, som jag tar stöd i för min tolkningsmetod:

"[A] hermeneutically trained mind must be, from the start, sensitive to the text's quality of newness. But this kind of sensitivity involves neither ''neutrality'' in the matter of the object nor the extinction of one's self, but the conscious assimilation of one's own fore-meanings and prejudices. The important thing is to be aware of one's own bias, so that the text may present itself in all its newness and thus be able to assert its own truth against one's own fore-meanings." [8]

Kermode kommenterar detta citat av Gadamer som att det är läsarnas uppgift att skapa det nya i texten genom att, medvetna om våra fördomar, tillägna oss den. Kort sagt handlar det om att aktualisera texten i vår samtid för att förstå den.[9]

Hur läser jag klassiker?

Dido - mörk, hotfull sexualitet som går under för att europeisk civilisation ska uppstå

Vergilius Aeneiden är det romerska nationaleposet om hur hjälten Aeneas på gudarnas befallning ger upphov till det romerska riket. Läser jag Aeneiden med T. S. Eliot, blir resultatet en tolkning som hyllar textens misogyna och imperialistiska potential (ytterst vanligt i hans generation). Enligt Eliot är Vergilius "vår måttstock på det klassiska",[10] för att

"(Aeneas) är symbolen för Rom; och vad Aeneas är för Rom, det är det antika Rom för Europa. På det sättet får Vergilius den unike klassikerns centrala ställning; han är i centrum av europeisk civilisation, i en position som ingen annan poet kan dela med honom eller ta ifrån honom. Det romerska riket och det latinska språket var inte vilket rike och vilket språk som helst, utan ett rike och ett språk med ett unikt öde i förhållande till oss; och den poet hos vilken detta rike och detta språk kom till medvetande och uttryck är en poet med ett unikt öde."[11]

Att Aeneas prisas som "symbolen för Rom" hänger samman med att han är en "ödets man", och det är han genom att han överlämnar sin vilja åt den gudomliga makten som befaller honom att grunda Rom. Aeneas hade föredragit annat i livet, men detta är det stora målet som åligger honom att uppfylla och som han uppfyller. Inte minst däri ligger denna klassikers storhet, menar Eliot.[12]

Men Aeneas telos (mål) - som sammanfaller med hela Aeneidens telos - kräver offer. Kärleksmötet mellan Aeneas och Dido beskrivs som en grym passion. Drottning Dido har framgångsrikt styrt Karthago, men blir så våldsamt förälskad att hon tappar all besinning. När de går i säng med varandra konstaterar berättaren att "allt ont som följde leder sitt ursprung från den dagen" och kallar det för Didos "felsteg" (min kurs.).[13] I Aeneiden beskrivs Didos kärlek och sexualitet genomgående som destruktiv; den är ju ett hot mot själva nationaleposets telos, dvs. grundandet av Rom, eftersom den hindrar Aeneas från att resa vidare och fullfölja sin mission. På gudarnas order lämnar han dock Dido. Dido tar självmord. Karthago går under. Men Aeneas lyckas grunda Rom!

Eftersom jag identifierar mig med Dido och Karthago, blir denna (ytliga) läsning livsfarlig för mig. Då är jag tacksam för feministiska och postkoloniala litteraturteorier, som öppnar upp för alternativa, subversiva läsningar.

Som ett motstånd mot imperialistiska och patriarkala tolkningar av Aeneiden, går Marilynn Desmond utanför Vergilius text och fokuserar på den medeltida, folkliga Dido som förekommer i en rad andra texter under medeltiden. Liksom de medeltida författarna vill Desmond rubba på Vergilius kanoniska text. Att läsa Dido intertextuellt "reminds the modern reader of the textual possibilities of a pervasive countermemory in the face of imperial ideologies and the canonical reading practices that support them".[14]

Den medeltida, folkliga Dido bygger bl.a. på Ovidius Dido (samtida med Vergilius).[15] I hans Heroides 7 slungas en svidande anklagelse ut mot Aeneas episka stordåd och de politiska värderingar som understödjer dessa. Och vi får det från offret Didos perspektiv: "Lögn är allt vad du sagt, jag var inte heller den första som dina ord bedrog, som har måst lida så svårt".[16] Ovidius Dido är frikopplad från Vergilius text och fungerar som en kritisk läsare av den, vilket ger henne möjlighet att blotta och ifrågasätta dess eurocentriska och androcentriska ideologi.[17] Detta är för mig en livsnödvändig läsning av Aeneiden.

Samtidigt behöver man faktiskt inte gå utanför Vergilius text för att problematisera den; komplikationerna finns redan där. Aeneiden är för mig just berättelsen om hur Dido och Karthago måste offras för att europeisk civilisation ska härska. Och medkänsla med Dido och kritik mot det imperialistiska projektet, uttrycks också hos Vergilius. Uppmärksamma t.ex. Aeneas ord till Dido när de återser varandra i underjorden:

"Budet jag fick var alltså sanning, o arma Dido, att du var död, och med svärd berövat dig livet? Jag bär skulden därtill! Men jag svär vid himmelens stjärnor och vid de högste, vid allt som i underjorden är heligt, drottning, att jag din strand mot egen vilja har lämnat. Samma gudar som tvingar mig nu att vandra bland skuggor genom förfallen, obanad trakt i djupnande mörker var det som gav mig befallning därom."[18]

Både Aeneas och Dido tycks - här kan vi känna igen oss - vara offer för makter som är större än de själva. Det säger mer om läsaren än om Vergilius klassiker som sådan, huruvida vi väljer att bejaka dess imperialistiska och misogyna ideal (som Eliot), eller problematiseringen och i förlängningen kritiken av dessa ideal (som Desmond och jag). Båda läsarterna finns inneboende i Aeneiden. Inte minst är det denna brist på entydighet och självklarhet, denna otroliga tolkningsrikedom så lik verklighetens, som gör Vergilius till en äkta klassiker.

Beatrice - Dantes upphöjda, asexuella konstobjekt som ger honom kanonisk odödlighet

Dantes Komedin handlar om en resa som protagonisten Dante, ledsagad av Vergilius, företar genom Helvetet och Skärselden, och slutligen genom Paradiset där den sköna Beatrice leder honom till Gud. Harold Bloom skriver: det finns inte "en avskyvärdare stor skald än Dante, vars hänsynslösa och energiska daimon verkligen är politiskt inkorrekt i allra högsta grad (...) Inget annat i den västerländska litteraturen (...) är lika sublimt stötande som Dantes förhärligande av Beatrice".[19] Häri ligger det sällsamma hos Dante, och är ytterst orsaken till hans kanonisering. Bloom argumenterar mot de som vill se Komedin som en teologisk allegori, för Komedin handlar i själva verket om Dantes kall som profet-skald och hur han får detta kall bekräftat.[20] Syftet med Dantes färd är att skriva den bästa dikten någonsin.[21]

Och Beatrice är central, för hon är Dantes egen skapelse, själva hans dikt, hela hans dikt. Beatrice är skapad för att ge Dante kanonisk odödlighet.[22] Så när Vergilius på toppen av Skärseldsberget ersätts av Beatrice, beror det helt enkelt på att Komedin här ersätter Aeneiden. Och att Dante värderar Beatrice så högt och sätter henne på piedestal innebär helt enkelt att han värderar sitt eget konstobjekt högt och sätter det på piedestal.[23]

Blooms tolkning är i princip riktig, men ur ett feministiskt perspektiv upprörande och livsfarlig. Visst är Beatrice upphöjd och förhärligad, men också avsexualiserad och avindividualiserad. Beatrice har inga egna begär och behov, utan är "det ideala föremålet för Dantes sublimerade trånad" [24]. Jämför med den sexuella och individuella Dido, som har egna begär och behov, men hon straffas ju också. I både Aeneiden och Komedin återfinner vi henne i underjorden respektive helvetet. Hos Dante är alla synderskorna i helvetet skyldiga till tygellös kärlek och sexualitet (männens synder är betydligt mer varierade). Ja, hela helvetestratten kan faktiskt associeras till en sexuell kvinnokropp: "cirkulär zon", "pikanta såser", "passagen", "klibbigt beck", "hettan"...[25] Mot helvetets horor, inte minst Dido, kontrasteras alltså paradisets madonna Beatrice.

Ur ett postkolonialt perspektiv noterar vi även att den icke-västerländska, sexuella Dido är destruktiv för Aeneidens telos, medan den västerländska, asexuella Beatrice är konstruktiv för Komedins telos - kanoniseringen av Dante. Den kristna Beatrice är Dantes idealisering och estetisering av kvinnan, men därmed har hon också renats från sin kvinnliga kroppslighet och personlighet, ty endast så är hon det perfekta konstverket, värdigt Västerlandets kanon. Den heta, främmande Dido är definitivt inte Vergilius konstverk, hon är smutsen som måste rensas bort för att, med Eliots ord, "Vår klassiker, hela Europas klassiker",[26] ska kunna uppstå.

Till skillnad från Aeneiden så ser jag dock inte att det finns en inneboende problematisering av det misogyna kvinnoporträttet i Komedin - Dante avgudar sitt konstobjekt, och hans konstobjekt protesterar inte mot sin asexuella upphöjdhet - tvärtom.[27]

Givetvis finns det feminister som tolkar Komedin annorlunda. Regina Psaki argumenterar för att Dantes kärlek till Beatrice överskrider motsatsen mellan sexuell kärlek och gudomlig kärlek, vilket kommer till uttryck i paradiset.[28] Jag håller med om att diktaren Dante visserligen förenar sin sexualitet och andlighet i sitt sublimerade poetiska språk, i diktverket, vilket alltså innebär att konstobjektet Beatrice är en sublimering av manlig sexualitet. Uppenbart är dock att konstobjektet Beatrice, liksom figuren Beatrice som vi möter i Komedin, har renats från sin kvinnliga sexualitet. Här är ett representativt exempel från paradiset: "Jag lyfte blicken och såg henne i höjden där hon skapat sig en krona, speglande det evigas strålglans (...) och som långt ur fjärran såg hon på mig och log, och vände sig sedan mot evighetens källsprång åter".[29] Ingenstans i Komedin finns fysisk kontakt mellan dem.

Så vad gör Dante till en äkta klassiker? Den starka provokationen. Han trampar på vår ömmaste tå och vägrar be om ursäkt. Han pressar patriarkatets fundament - disciplineringen, ja, reduceringen av kvinnans sexualitet - i ansiktet på oss, och utropar: se vad som krävs för upphöjdhet och kanonisering! Och hur väl känner vi inte igen oss? Men hur fel är det inte att det ska vara så? Jag tror mer på att förhålla mig kritiskt till Dantes misogyna kvinnoporträtt och kanonpremisser, ge honom en rak snyting tillbaka, än att som Psaki försöka släta över det hela, tillrättalägga Komedin, i enlighet med välmenande feministiska ideal, som vi varken finner i Dantes text eller i vår verklighet. Att ta kontroversen är livsnödvändigt.

Hur vi läser är lika viktigt som vad vi läser

Så utifrån dessa två grundläggande verk - vad är en klassiker och varför läser jag klassiker?

Aktualitet: Hans Georg Gadamer menar alltså att ett huvudsakligt kriterium för klassiker är att de kan tala till varje tid och generation. Ja, det gör Aeneiden och Komedin - jag känner igen mig själv och min samtid. Jag har fokuserat på hora-madonna dikotomin i en etnisk kontext: den afrikanska och sexuella Dido måste offras för att europeisk civilisation ska uppstå, och den kristna och kyska Beatrice är skapad för att ge Dante kanonisk odödlighet. För att tala i mer generella och dagsaktuella termer: det utländska och det kvinnligt sexuella som rensas ut ur Civilisationen och Litteraturen, och det inhemska och disciplinerade som skapas för att upprätthålla densamma. Mitt intresse för genusvetenskaplig och postkolonial teoribildning är i mycket hög grad samtidsbetingat. Men det är just det Gadamer menar: att vi, utan att pracka på våra egna fördomar alltför snabbt, måste tolka texten utifrån vår samtid och oss själva. Kan vi inte aktualisera texten, ja, då är det ingen klassiker. Harold Bloom menar tvärtom att samtida politik som kräver lika rättigheter för alla oavsett kön, ursprung och klass, inte ska beblandas med kanons rena estetik. Men eftersom kanonlitteratur, som vi sett, ger uttryck för sexism, rasism och elitism, så väljer jag att läsa enligt Gadamer, inte Bloom. För mig handlar det om att förhålla mig på det livsnödvändiga sättet till kanon, inte det livsfarliga. I förlängningen får det positiva följder för mitt varande i det samtida samhället.

Komplikationer: I Aeneiden finns det tydligt en inneboende ambivalens och problematisering som gör det omöjligt att tolka den som entydigt imperialistisk och patriarkal. De flesta klassikerna överskrider alla schablontolkningar - deras tolkningsmöjligheter är nästan oändliga. T. S. Eliot anser att Vergilius står i centrum för europeisk civilisation och därför är vår klassiska måttstock. Jag menar att det hos Vergilius finns en komplikation av dessa förhållanden: han betonar offren som måste göras för att europeisk civilisation och den europeiska klassikern ska vara just norm. Eliot var ju ett barn av sin tid och utgick från sin identitet, precis som jag. Ingen av oss har mer rätt. Men jag vill nog ändå hävda att vi alltid har ett socialt ansvar när vi läser, hur vi läser, för läsning har implikationer för hur vi uppfattar och skapar vår verklighet - och vice versa. Vad vi gör med vår läsning skvallrar om vad vi gör med vår värld. Bloom skulle nu gå i taket. Han menar ju att konstnärlighet och social rättvisa inte har med varandra att göra och ska hållas isär. Det häpnadsväckande med Bloom är att han aldrig ifrågasätter huruvida han skulle ha föredragit samma böcker och läsart om han inte var vit, västerländsk man tillhörande eliten. Estetik och ideologi är ALLTID två sidor av samma mynt. Det gäller att vara medveten om detta. Vill vi läsa kanon så att det får destruktiva eller konstruktiva följder för merparten av jordens befolkning? Att bejaka de estetiska och ideologiska komplikationerna som många gånger finns i kanonlitteraturen, ökar våra chanser att göra världen till en bättre plats för fler.

Kontrovers: Visst kan Komedin tolkas på många olika sätt, men jag tycker som sagt inte att den problematiserar Beatrices misogyna roll. Istället provocerar Dante, förargar mig. Inledningsvis uppmärksammade jag en parallell i mitt förhållande till kanon och till Bloom, och här märks den tydligast. Att Dante är Blooms favoritförfattare är inte förvånande: båda utmanar seriöst våra politiskt korrekta åsikter, vilket är livsnödvändigt - om vi hanterar det rätt. Politiskt korrekta åsikter som inte ifrågasätts, konventionaliseras och blir ineffektiva. Kontroverser rustar oss tvärtom till strid, för vi inser att det är på liv och död. Kontroverser vässar vår kritiska förmåga. Dantes avsexualiserade kvinnliga konstobjekt och Blooms högerextrema kanonpolitik vill strypa min sexualitet och mitt intellekt, och det gäller att slå tillbaka! Vi kan inte och vill inte eliminera kanon och dess försvarare, för den androcentriska, västerländskt centrerade och elitistiska ideologi som de understödjer har format oss och är fortfarande en realitet - de kan inte ignoreras. Vad vi vinner på att göra är att läsa dem kritiskt. I bästa fall medvetandegör de oss om, och tränar upp vår förmåga att motstå, de maktstrukturer som präglar oss; de tvingar oss att ständigt kämpa för förändring och förnyelse.

Normativitet: Klassiker och kanon definieras vanligtvis som mönstergilla och förebildliga. Eliot, Bloom, Gadamer och Frank Kermode anser alla i någon mening detta, även om de skiljer sig huruvida de anser denna normativitet vara tidlös och universell, eller tidsbunden och föränderlig. Eliot och Blooms statiska klassiker- och kanonbegrepp är livsfarligt, eftersom deras måttstock just bygger på litteratur skriven av döda västerländska män, och därför i princip utesluter andra. Komedin illustrerar just reproduktion av döda västerländska mäns ideologi: Vergilius fungerar som lärare/far till eleven/sonen Dante, och här reproduceras den misogyna synen på kvinnans sexualitet: hos Vergilius går horan Dido under och får sitt straff i underjorden, och Dante förlänger hennes straff i sitt helvete. Samtidigt vill ju Dante överträffa Vergilius och skapar därför madonnan Beatrice - en kvinna helt utan sexualitet, som tar Dante upp till klassikerhimlen! Det finns alltså tveklöst problem med att ha klassikerna som selektion och norm, speciellt om vi inte förhåller oss kritiskt till dem och speciellt om vi inte tillåter förnyelse, dvs. att kanon tillåts förändras i takt med att vi förändras (Gadamers och Kermodes tes). En samtida författare som måste kanoniseras är Elfriede Jelinek: hon uttrycker den klassikernas ideologi som förgripit sig på kvinnor under årtusenden - utan den klassikernas estetik som ofta tjänat till att skönmåla över.[30] Hennes författarskap är självständigt och förmår kritisera kanons sexistiska ideologi. Jelinek gör litteraturen och verkligheten mer fullständig och rättvis. Och hon är den starkaste, originellaste och mest estetiskt fulländade författare jag läst, Bloom.

 
Not- och källförteckning
[1] Manfred Fuhrmann, kapitel 3, "Kanon, Klassik, Klassizismus", Der europäische Bildungskanon, Frankfurt am Main: Insel, 2004, s. 37-46 (i svensk översättning av Anders Cullhed, s. 2) (stencil erhållen från litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet).
2 T. S. Eliot, "Vad är en klassiker?", Vad är en klassiker och andra essayer, urval Lennart Göthberg, övers. Daniel Andreae, Stockholm: Norlin förlag, 1948, s. 5-34; Harold Bloom, "En elegi över kanon", Den västerländska kanon. Böcker och skola för eviga tider, övers. Staffan Holmgren, Stockholm-Stehag: Symposion, 2000, s. 27-56.
3 Fred Dallmayr, "Why the Classics Today? Lessons from Gadamer", LÄNK., s. 5 f.
4 Frank Kermode, "Pleasure and Change", Pleasure and Change. The Aesthetics of Canon, ed. R. Alter, New York: Oxford University Press, 2004, s. 34.
5 Bloom, "En elegi över kanon", s. 33.
6 Bloom, "En elegi över kanon", se t.ex. s. 50.
7 Bloom, "En elegi över kanon", s. 52.
8 Gadamer citerad hos Kermode, s. 37.
9 Kermode, s. 37 f.
10 Eliot, s. 29.
11 Eliot, s. 30.
12 Eliot, s. 29 f.
13 Vergilius, Aeneiden, övers. Ingvar Björkeson, Stockholm: Natur och Kultur, 1988, sång IV, se 169-72.
14 Marilynn Desmond, "Introduction: Gender and the Politics of Reading Virgil", Reading Dido. Gender, Textuality, and the Medieval Aeneid, Minneapolis & London: University of Minnesota Press, 1994, s. 21.
15 Desmond, "Dux Femina Facti: Virgil's Dido in the Historical Context", s. 23 f.
16 Ovidius, Epistulae Heroidum VII, övers. Johan W. Köhler (stencil erhållen från litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet).
17 Desmond, "Dux Femina Facti: Virgil's Dido in the Historical Context", s. 42 ff (särskilt s. 45).
18 Vergilius, sång VI 456-463.
19 Bloom, "Den sällsamme Dante: Ulysses och Beatrice", s. 94.
20 Bloom, "Den sällsamme Dante: Ulysses och Beatrice", s. 112 f.
21 Bloom, "Den sällsamme Dante: Ulysses och Beatrice", s. 100 (se äv. s. 99).
22 Bloom, "Den sällsamme Dante: Ulysses och Beatrice", s. 110 och 120 f.
23 Bloom, "Den sällsamme Dante: Ulysses och Beatrice", s. 114.
24 Bloom, "Den sällsamme Dante: Ulysses och Beatrice", s. 110 f.
25 Dante, Den gudomliga komedin, övers. Ingvar Björkeson, Stockholm: Natur och Kultur, 1988, sång XVIII 8, 51, XIX 131, XXI 17, XXII 54.
26 Eliot, s. 33.
27 Dante, sång XXX, se 1-90. Visserligen ger Beatrice, när de första gången möts högst uppe på Skärseldsberget, Dante en rejäl utskällning. Men det hon där beskyller honom för är just att han efter hennes jordiska död inte följde hennes ande, dygd och skönhet upp i höjden, utan istället föredrog livets njutningar och köttsliga kvinnor. Dessutom skriver Bloom om detta avsnitt: "Hennes kärva tilltal är ännu ett fall av (Dantes) inverterade självbeundran, eftersom det är hon som är det yttersta beviset på hans originalitet, den som basunerar ut hans profetia. I själva verket är det hans eget snille som mästrar honom, ty vilket annat klander skulle denna den stoltaste av skalder finna sig i?" (Bloom, "Den sällsamme Dante: Ulysses och Beatrice", s. 116).
28 Regina Psaki, "Love for Beatrice: Transcending Contradiction in the Paradiso", Dante for the New Millennium, ed. Teodolinda Barolini & H. Wayne Storey, New York: Fordham University Press, 2003, s. 125 f.
29 Citerat efter Bloom från Dantes Paradiset, "Den sällsamme Dante: Ulysses och Beatrice", s. 121.
30 Se t.ex. Elfriede Jelinek, Pianolärarinnan, övers. Margaretha Holmqvist, Stockholm: Trevi, 1986.
Text Lidija Praizovic
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

UTGÅVA 2020:4 | ARKEOLOGI

Calle Kylberg anno 1949. Okänd fotograf, SvD.

Carl Kylberg - Den helige målaren

Lena Månsson skriver om en särling i svenskt 1900-tal, konstnären Carl Kylberg.

Av: Lena Månsson
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 01 mars, 2021

Foto: Sasin Tipchai

Livsfarlig, livsnödvändig läsning

Vad är en klassiker?

Av: Lidija Praizovic
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 04 mars, 2021

Europa

Kvinnans ställning i de europeiska länderna sedan Upplysning…

Lilian O. Montmar skriver några rader om jämställdhet och könsroller under de senaste århundradena.

Av: Lilian O. Montmar
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 01 mars, 2021

Vy över Rom vid Evolas födelseår 1898. Okänd fotograf.

Julius Evola - från dadaismen till traditionen

Tidningen Kulturens Bo I Cavefors porträtterar Julius Evola, esoterisk författare och dadaavantgardist, fortfarande á part i det dekadenta Europa.

Av: Bo Cavefors
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 01 mars, 2021

Bagarstugan i Björkelund där Eyvind Johnson föddes år 1900. Foto: Xauxa (Håkan Svensson)

Eyvind Johnson : Att läsa, att resa, att skriva

Björn Gustavsson skriver om Eyvind Johnson och hans flykt i resandet.

Av: Björn Gustavsson
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 01 mars, 2021

Miguel Cervantes. Porträtt från år 1600. Möjligen av Juan de Jáuregui.

Don Quijote som en antielitistisk, antirasistisk och feminis…

Don Quijote som en antielitistisk, antirasistisk och feministisk roman Men vad skulle Cervantes och hans samtid säga? Spelar det någon roll? Vad är viktigast vid läsning av klassiker?

Av: Lidija Praizovic
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 04 mars, 2021

Foto: Marcus Bornestav. CC BY-SA 3.0

Rönn (och Oxel)

Det svenska namnet rönn tros helt enkelt betyda röd, eller att ”bli röd”, att rodna, att ”rönna”.

Av: Johannes Söderqvist
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 04 mars, 2021

Foto: jplenio

Dagar i ljus och frihet – Intervju med Nikanor Teratologen

En intervju mellan Freke Räihä och Nikanor Teratologen, tvärs genom "Sveas undermåliga brunhål".

Av: Freke Räihä
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 01 mars, 2021

Tidigt mynt från Aten, som visar gudinnan Athena med hennes uggla på baksidan.

Humanismens historia

Humanismen och den kristna etiken lyfts ofta fram som grunden för det västerländska samhället. Religionshistorikern Christer Hedin ser närmare på dessa traditioner och deras betydelse för dagens samhälle.

Av: Christer Hedin
2020 | 4 | ARKEOLOGI | 01 mars, 2021

Kulturens KRITIK

Detalj ur omslag.

När livet gått i stå

BOK | Vad händer när livet rinner ifrån oss? Har vi kraften att förändra och förbättra? Lennart Hagerfors tar oss med på en tur i vårt inre för att rannsaka oss själva...

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

I Prousts ateljé och laboratorium

BOK | Arne Melberg läser ”Mot Sainte-Beuve”, en samling av Prousts anteckningar, skisser och skriverier från perioden före den stora romansviten.

Av: Arne Melberg
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

Tänk vad covid-19 kan inspirera oss att göra

BOK | ”Covid-19 demonstrerar för oss vår bristande beredskap inför en eventuellt mycket dödligare pandemi”. Elena Dahl läser Debora MacKenzies ”Pandemiernas tid” med sällsynt optimism.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Odenplan. Foto: Okänd.

Som fond till #MeToo-rörelsen

BOK | ”Skrämmande många detaljer i kvinnornas liv i Stockholm är sig lika.” Sofie Niemi läser ”Norrtullsligan”, Elin Wägners roman om en disparat samling kvinnliga kontorister i slutet av 1800-talet.

Av: Sofie Niemi
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

Religion och religiositet i dess vackraste form

BOK | Anna Bergqvist lägger fokus på religiositeten och humanismen i Ola Larsmos utvandrarepos ”Översten”.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 22 december, 2020

Eduardo Galeano. Foto: Robert Yabeck

Latinamerikanska dagsedlar

BOK | "Att läsa Galeano är att lämna spelrum för väldigt motstridiga reaktioner". Bengt Berg recenserar "Omfamningarnas bok".

Av: Bengt Berg
Kulturens kritik | 22 december, 2020

Mer kritik

Kulturens LYRIK

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens PROSA

Foto: jplenio

Turisterna

En roman av Joakim Muschött som kommer att gå som följetong i TK under året. Kapitel 1.

Av: Joakim Muschött
Kulturens prosa | 08 mars, 2021

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
Cron Job Starts