• 2018:03
• Publicerad: 29 mars, 2018

Att sluta filosofera

Tänk inte så mycket brukar det heta, men vad innebär det egentligen att tänka och är det möjligen så att det finns förtjänster med att följa denna slentrianmässiga devis. Filosofi eller vetenskap.

Kanske fanns filosofin hos mig från början som det slags klåda Wittgenstein föreställde sig: tvånget att ställa frågor som verkar omöjliga att besvara. Men det var framför allt en särskild insikt som ledde mig in i den tankevärlden. Jag var arton och gick på en folkhögskola i Sörmland där jag bodde på internat. Jag minns skolbyggnaderna väl, de bonade och glänsande golven i elevhemmens korridorer, doften av gamla böcker i biblioteket. Vi elever var i början av vuxenheten och på väg någonstans. Vi ställde oss svåra frågor, några omöjliga att besvara.

En vårdag hade vi naturkunskap och just den här lektionen kom naturkunskapsläraren in på termodynamikens första huvudsats: den som säger att energi varken kan skapas eller förstöras utan enbart omvandlas.

”Så summan av all energi är konstant?”, frågade jag henne. Hon såg på mig som om det inte var konstigt eller uppseendeväckande alls.

Javisst, tänkte jag när hon nickade. Det är ju självklart.

Jag insåg plötsligt att vi befinner oss i ett slutet system där ingenting försvinner, men allt förändras. Jag kände mig inte ensam och frånkopplad längre. Allt hörde ihop. Allt förändrades, men ingenting försvann. Inget kunde försvinna.

Jag insåg plötsligt att vi befinner oss i ett slutet system där ingenting försvinner, men allt förändras. Jag kände mig inte ensam och frånkopplad längre. Allt hörde ihop. Allt förändrades, men ingenting försvann. Inget kunde försvinna.

Långt senare upptäckte jag att redan Ovidius skrivit om den tanken i sina metamorfoser.

Vid tjugotvå började jag läsa filosofi i Lund. Jag minns läraren i religionsfilosofi, som mot slutet av kursen stod längst fram i föreläsningssalen vid tavlan och levererade föreläsningens slutreplik: ”Nu när vi har bevisat att Gud är död kvarstår bara frågan om var vi ska göra av liket.”

Jag minns Kungstornet, där den filosofiska institutionen var inrymd. Det var en byggnad från trettonhundratalet med vinda trappor och svartvita porträtt av allvarliga filosofigubbar i korridorerna. Alla filosofer på de svartvita porträtten i institutionskorridorerna var män. Filosofin kändes som en manlig syssla, vilket är märkligt eftersom alla människor filosoferar – alla ställer ibland frågor som verkar omöjliga att besvara. De filosofiska slutsatser berör också, om de alls berör, alla människor lika mycket. Manligheten bidrog lite till känslan av lyxsyssla. Filosofi var något jag kunde ägna mig åt eftersom jag inte behövde fixa middag eller kämpa för mitt uppehälle. Som att spela en tennismatch en lat söndag med en efterföljande whisky på herrklubben.

Jag minns också att filosofin var en arena där man kunde visa upp sig. När det gäller analytisk filosofi, som var det enda som gällde i Sverige på den här tiden (åttiotalet), handlade det framför allt om att stoltsera med sin förmåga till logisk-semantisk analys och gärna krydda sitt resonemang med logiska symboler och uttryck. Det gick att visa sin överlägsenhet genom att skåpa ut någon i argumentationen. Vilket i praktiken kunde vara som att slå någon på käften. Wittgenstein, som ju lär ha hotat samhällsfilosofen Popper med en eldgaffel i en filosofisk diskussion som han antagligen var på väg att förlora, såg likheten och sa en gång att en filosof som inte argumenterar är som en boxare som aldrig går upp i ringen. Den här konfrontativa, tävlingsinriktade karaktären hos filosofin är inte så konstig med tanke på att det enda som visar om man har rätt är om man lyckas argumentera tillräckligt väl för sin ståndpunkt. Filosofen har inget annat att ta till än den verbala och logiska tvekampen där någon betraktas som vinnare och någon som förlorare. Det går inte att avgöra vem som har rätt med hjälp av experiment eller undersökningar.

Filosofin på kontinenten – som representeras av tänkare som Heidegger, Deleuze och Foucault – har sällan varit inriktad på logik och argumentation på det där lite nördiga sättet. Den har litterära kvaliteter där det mer handlar om att uttrycka sig stiligt och uppfinna nya frågeställningar. Poängerna plockas snarare genom snåriga formuleringar och tankeväckande funderingar än genom språklig och logisk ananlys.

I den kontinentala filosofin är det minst lika viktigt att imponera. En drift, föreställer jag mig, som i grund och botten handlar om att få ligga. De kontinentala filosoferna deltar mer i samhällsdebatten, syns mer i media och vissa av dem har nästan haft rockstjärnestatus. Det är inte svårt att föreställa sig groupies. I Sverige såg det lite annorlunda ut.

Men det kan också kännas som ett tvingande behov att filosofera och min filosofiska klåda var tidvis intensiv. Jag tänkte mycket på paradoxer, som kändes som ett roblem som måste lösas för att få själsfrid, och hur de genereras av ord som alla, allt, alltid och ingenting. Som lögnarparadoxen där påståendet jag ljuger alltid blir sant om det är falskt och falskt om det är sant. Redan när jag var liten plågades jag av paradoxen om Guds allsmäktighet: Om Gud är allsmäktig borde Han kunna göra en så stor sten att han inte kan lyfta den, men om Han inte kan lyfta stenen så kan Han väl inte vara allsmäktig? Eller på hur universum skulle kunna ha ett slut. Det var först långt senare jag började misstänka att det var något fel på de tankelekarna. För när jag försökte föreställa mig ett slut på universum eller tänka på allt så ville jag något omöjligt: ställa mig utanför det som jag befann mig inuti. För att vi ska kunna fundera på om universum har en ände eller ej måste vi tänka oss utanför alltet. (Spinoza: ”Ändligt i sin art kallas det ting som kan begränsas av ett annat av samma natur. Så kallas t ex en kropp ändlig, därför att vi alltid uppfattar en större”). Då upphörde i alla fall den klådan.

Filosofin hjälpte mig att bli av med den existentiella funderingar som var alltför påträngande. Den hjälpte mig att sluta fundera på tid, död och moralens grund.Filosofin hjälpte mig att bli av med den existentiella funderingar som var alltför påträngande. Den hjälpte mig att sluta fundera på tid, död och moralens grund. När det gäller tid kom jag fram till att tid helt enkelt är materiell förändring – som vi numera mäter med hjälp av nedbrytningen av ett radioaktivt ämne – och behovet av att fundera på frågan försvann efter det. Tid var inte längre någon oberoende storhet som kunde kopplas loss från iakttagbara förändringar, tid och materia var ett.

Samma sak med döden. Jag insåg att döden är ett icke-tillstånd. Som Nietzsche påpekade är inte döden en livshändelse. Man upplever den inte. Att leva är att vara. Man kan inte vara död. Den insikten innebär inte att rädslan för döden försvinner, den stora rädslan för att självmedvetandet ska upphöra, men behovet av att filosofera om den gör det. Varför ägna tid åt att fundera på något som inte finns?

Och på frågan varför man ska vara moralisk blev mitt svar att det är irrationellt att inte vara det. Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig.

Det tog ganska lång tid för mig att fatta att vad man skulle kunna kalla vanligt sunt förnuft inte längre spelar så stor roll när man tar på sig filosofihatten. I filosofiska diskussioner med kurskamrater och under föreläsningarna tog jag på mig den där hatten och blev någon annan för en stund. Någon som kunde betvivla yttervärldens existens eller tycka att djur är lika mycket värda som människor. Det slog mig ofta hur omöjliga och världsfrånvända filosofiska tankeexperiment och teorier var. Det var omöjligt att betvivla yttervärlden när jag gick över gatan under rusningstrafik eller att tycka att jag lika gärna kunde äta människokött som lammstek till middag. Filosofernas idéer kändes ofta som papperstigrar till tankar och jag skulle säkert buras in om jag försökte leva efter dem. Bara en idiot skulle försöka göra det.

På ett seminarium i praktisk filosofi argumenterade jag emot kärnkraft utifrån idén att om en olycka väl inträffar så blir konsekvenserna mycket värre än med exempelvis en olycka på en oljeplattform. Trots oljeolyckor och att fossila bränslen smutsar ner miljön mer så är kärnkraft potentiellt farligare. Mitt argument var att det inte räcker med en riskkalkyl utan att man även måste ta med omfattningen av en eventuell olycka i beräkningen. I diskussionen hötte läraren med fingret åt mig och sa ”men det där är ju ett empiriskt argument”. Tjernobylkatastrofen hade inträffat enbart något år tidigare och det fanns farhågor om att vi inte på hundratals år skulle kunna äta fisken från sjöarna eller kantarellerna i skogen – som då galghumoristiskt kallades becqereller. Det var empirin. Jag kunde inte se den absoluta gränsen mellan empiri och rena förnuftsargument. Det kan jag fortfarande inte.

Filosofin äts upp av vetenskapen. Ju mer frågor vi får svar på desto mindre blir dess domäner och desto mer omfattande blir vetenskapen. För det som vi i någon mening kan besvara är inte filosofi, det är vetenskap. Ämne efter ämne har frigjort sig från filosofin när de övergått från spekulation till empirisk kunskap. För mycket länge sedan lösgjorde sig naturvetenskapen och efter den sociologin och psykologin. Under det senaste århundradet har ämnen som vetenskapsteori, kognitionsvetenskap och idéhistoria blivit självständiga. Filosofin kvarstår som ett slags slaskhink för det som vi ännu inte kan få vetenskapliga bevis för, men inte låta bli att fundera över.

Precis som vetenskapen vinner mark över filosofin så minskar filosoferandet hos en själv när man tycker sig få svar på allt fler svåra frågor. Ju mer kunskap, desto mindre filosofi. Vilket låter som ännu en paradox.

När jag tagit min filosofiexamen, utbildat mig till journalist och fått lite distans till filosofin skrev jag en bok där jag intervjuade svenska filosofer. Jag läste in mig, funderade och skrev. Jag blev erbjuden att prata på tillställningar och att vara med i radions filosofiprogram men tackade nej. Luften hade gått ur mig. Det var inte så roligt med filosofi längre. Jag tyckte att jag hade tänkt klart. Jag var boxaren som aldrig gick upp i ringen. Jag hade ingenting att säga.

Nu filosoferar jag allt mer sällan. Politik, genusfrågor och relationsproblem är numera mer spännande att tänka på än omöjliga frågor. Dessutom blir de omöjliga frågorna allt färre när vetenskapen vinner mark. Ett sentida exempel är hur den så kallade epigenetiken skjutit den urgamla motsättningen mellan arv och miljö, om medfödda respektive förvärvade egenskaper, i sank.

Det kan låta trist, men ju äldre jag blir desto mindre plågar de filosofiska frågorna mig. Många – men långt ifrån alla – har jag fått svar på som jag nöjer mig med. Andra filosofiska frågor tar vetenskapen hand om och det filosofiska rummet krymper. Klådan ersätts av sådant som känns mer engagerande och som det är lättare att få svar på.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• Michel Foucault
• Friedrich Nietzsche
• Ludwig Wittgenstein
• analytisk filosofi