• 2020 | 4 | ARKEOLOGI
• Publicerad: 01 mars, 2021

Kvinnans ställning i de europeiska länderna sedan Upplysningen

Lilian O. Montmar skriver några rader om jämställdhet och könsroller under de senaste århundradena.

När jag nu tänker skriva några rader om jämställdhet och könsroller under de senaste århundradena, upptäcker jag att jag efter en stund sitter med en av Sonja Åkessons dikter gnagande i huvudet, nämligen ”Vara Vit Mans slav” ur Äktenskapsfrågan. Läser man båda delarna av dikten, inser man att mannen har lika mycket som kvinnan att vinna på jämställdhet mellan könen.

Jean-Jacques Rousseaus radikala idéer inom pedagogiken gällde bara mannen. Kvinnan skulle däremot uppfostras till att behaga och hjälpa honom. Eftersom hennes uppgift i livet bara var att finnas till hands i hemmet och vara underkastad mannen, behövde hon heller inte något större mått av utbildning. ”Kvinnorna har alltså eller bör åtminstone ha endast föga frihet”, skriver han.

Å andra sidan hävdar många genusforskare och radikalfeminister att det inte finns någon biologisk skillnad mellan könen och att könsrollerna är inlärda. En pojke kan uppfostras till en flicka och en flicka till en pojke.

Under 1700-talet upplöstes den europeiska formen av släktsamhälle i Västeuropa, men en del av patriarkalismens sociala strukturer levde kvar under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet, speciellt i den högborgerliga delen i Västeuropa. Historiskt sett var detta ett system som höll kvinnan i egendomslöst tillstånd och tog ifrån henne rätten att gifta sig med vem hon ville. Man försökte ofta förhindra kvinnor att förverkliga sig själva. Det är dessa kvardröjande strukturer som uppfattas som patriarkalism i de historiska beskrivningarna av dessa sekel. Det var främst borgarklassen som bjöd på motstånd. Men borgarklassen var inte extremt patriarkal, kvinnor tilläts ju ärva, även om man försökte kontrollera deras val av make. Emellertid var borgarklassen också starkt puritanskt präglad och det är denna puritanism som ofta förväxlats med patriarkalism. De puritanska värderingarna i ett borgerligt klassperspektiv hade patriarkala uttryck. Särskilt det offentliga rummet dominerades av den borgerliga puritanismen. På ett i det närmaste obegripligt sätt förstod sig männen i denna kultur sig inte på kvinnor. ”Vad vill kvinnan egentligen?” frågade sig som bekant Sigmund Freud.

Borgarklassen hade i början av 1800-talet fått större inflytande i samhället och ökat intresse för politisk och social debatt. De politiska ideologierna – konservatismen, liberalismen och socialismen – skapades vid denna tid. Det var också kapitalismens utveckling under 1800-talet som gav upphov till ett ständigt växande behov av yrkesdiversifiering. Det skapades allt fler yrkeskategorier, där även kvinnor behövdes som t ex lärarinnor och sjuksköterskor. Det innebar heller inga större problem för samhällsstrukturen, när kvinnor rekryterades från de lägre samhällsklasserna. Men i överklassen och högre medelklassen ställde puritanismen och de från släktsamhället kvardröjande strukturerna till med svårigheter och försatte kvinnorna i ett slags socialt vakuum. En av det kapitalistiska systemets paradoxer på 1800-talet var arbetarklassens förborgerligande.

Kvinnor som hade råd kunde skaffa sig utbildning, men hade som yrkesarbetande kvinnor mycket svårt att göra sig socialt gällande. För att nå social ställning måste de gifta sig, vilket med naturnödvändighet ledde till att de fick barn, vilket åter blev ett yrkeshinder. Som gifta kunde deras män också utnyttja deras eventuella begåvning för sina syften.

Under 1870-talets långa högkonjunktur steg industriarbetarlönerna äntligen till en nivå, som täckte en familjs levnadskostnader. Det medförde att arbetarfruarna kunde stanna hemma och sköta hem och barn.

1880-talets radikala våg som i grunden var socialistisk, gav också kvinnoemancipationen en skjuts framåt och var huvudsakligen ett resultat av en stigande levnadsstandard och stabilare sociala förhållanden. Men socialismen har delvis av taktiska skäl alltid uppgett sig stöda kvinnornas strävanden efter frihet, men också hävdat att kvinnorna måste underordna sig klasskampen. Kvinnan har betraktats som arbetskraft och valboskap och de styrande har alltså inte varit speciellt angelägna att främja kvinnosaken. I och med att alltfler kvinnor lyckats avancera till maktpositioner har man funnit nya sätt att utnyttja kvinnomassorna politiskt utan att man för den skull avsett att förbättra deras ekonomiska position.

Utvecklingen efter Andra världskriget medförde att kvinnorna behövdes ute i arbetslivet.  Önskan att konsumera ökade så mycket att en arbetares nettointäkt inte längre täckte familjens omkostnader. Det kvinnliga dubbelarbetet började i den lägre samhällsklassen och först när det under senare halvan av 1900-talet nådde upp till övre medelklassen, blev arbetsbelastningen omskriven och uppmärksammad i samhällsdebatten. När hemmafruarna kom ut i arbetslivet ordnades barnavården i offentlig regi.

Alva Myrdal engagerade sig starkt i debatten om kvinnors frigörelse. Hon ville skapa ett samhälle där kvinnor kunde delta på lika villkor i arbetslivet och där männen skulle delta i hemarbetet. Hon menade att ett sådant samhälle också skulle vara till gagn för barnen. Alva Myrdal medverkade i internationella organisationer för yrkeskvinnor (IFBP, International Federation of Business and Professional Women) och för kvinnor inom universitetsvärlden, IFUW (International Federation of University Women). Ett exempel på hennes inlägg i debatten om jämställdhet är boken Kvinnans två roller från år 1957.

I praktiken handlade det om ett ”avborgerligande” eller en ”reproletarisering”, en process som också kom att omfatta medelklassen. Socialdemokraterna och Olof Palme talade inte längre om arbetarklassen, utan om löntagare.

Den moderna utvecklingen har berövat kvinnorna en stor del av deras gamla kunskapsresurser. Den självkänsla dessa kunskaper en gång gav kvinnorna har också tunnats ut och lett till att kvinnorollen hamnat i en fortgående kris. Manskulturen har i form av modern vetenskap kommit att urholka en av den äldre kvinnokulturens medicinska kunskap, som kommit att betecknas som vidskepelse. Med sjuk- och socialvårdens stadiga institutionalisering har kvinnornas traditionella kunskaper även i fråga om födande, skötsel av spädbarn och barnuppfostran begränsats och blivit till manlig expertkunskap. Men kvinnor är samhällets kulturbärare. De läser mest och stödjer kulturlivet med aktivt deltagande. Kvinnors kulturintresse har länge visat sig vara större än mäns.

Simone de Beauvoir var före sin tid. Inte bara för att hon mer än 20 år före den sexuella revolutionen krävde rätten till preventivmedel och abort under en tid då detta ansågs liktydigt med barnamord. Hon hade också en stark känsla för realiteter. I en intervju för mer än 40 år sedan, erkände hon att hon misstagit sig, när hon trott på en seger för kvinnornas likaberättigande. Ännu idag är hennes livsverk högst aktuellt.

I det nya systemet fick kvinnorna konsekvent sämre löner än män i jämförbara sysslor. Det innebar i praktiken att kvinnorna, även om de fick en viss ökad ekonomisk frihet, fortsatte att vara ekonomiskt beroende av männen. Det var en socialistisk regering och riksdag som genomförde detta, ett talande vittnesbörd om att kvinnosaken inte är socialistisk. Faktumet att kvinnor är sämre betalda än män i jämförbara yrken har inte förändrats sedan dess. Det tyder på att detta uppfattas som en struktur, som man inte gärna ruckar på. Egna ekonomiska resurser är en av de avgörande faktorerna för kvinnans jämbördiga ställning i samhället.

Det finns fler. En är att kvinnor konsekvent får sämre läkarvård än män. En annan är att manliga domare i våldtäktsmål genomgående alltid förstår gärningsmännen bättre än offren. Alla dessa strukturer, som svär mot samhällets officiella jämlikhetsideologi, gör det berättigat att fråga om det ändå inte finns ett tvärsocialt manligt förtryck av kvinnorna i samhället. De mest framträdande förtrycksmedlen utgörs av pornografi, prostitution och kvinnomisshandel.

Simone de Beauvoir hade en imponerande diagnosförmåga: ”Jag trodde att kvinnornas seger var knuten till socialismen, men socialism är en dröm, den finns ingenstans” sa filosofen i en intervju med franska dagstidningen Le Monde. Det var 1978.

Mycket har förändrats. För hundra år sedan saknade europeiska kvinnor rösträtt. I Schweiz införde man allmän rösträtt i riksvalet 1971. I lokalval i schweiziska Appenzell Innerrhoden fick kvinnor rösträtt först år 1990. Till slut fick även kvinnorna i Liechtenstein rösträtt. Det skedde 1984. För hundra år sedan fanns det ganska många utbildningsvägar för kvinnorna, även om de mest prestigefyllda var stängda. För nästan inga kvinnor hade framträdande positioner i offentligheten. Riksdagens ledamöter bestod enbart av män liksom statsråden i regeringen och kommunalråden i kommunerna.

Idag har alla kvinnor rösträtt. Alla utbildningsvägar är öppna. Av riksdagens ledamöter är 45,3 procent kvinnor. I regeringen är varannan minister kvinna. Kommunstyrelsen i Stockholms kommun har en majoritet av kvinnor. Samma förhållande gäller för styrelsen i Stockholms läns landsting. Ordförande i LO är en kvinna. Även länspolismästaren i Stockholm är kvinna. Det är en anmärkningsvärd och dramatisk skillnad till förhållandena för hundra år sedan. Den starka kvinnliga närvaron på ledande ställningar handlar mest om politiskt tillsatta tjänster. Ser vi på tillsättningen av höga poster i näringslivet är bilden annorlunda.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att många orättvisor som Simone de Beauvoir omnämner i sitt epokgörande arbete 1949, Det andra könet fortfarande existerar år 2011. Enligt grundlagen är båda könen lika värda, men kvinnor har ofta lägre löner trots bättre meriter och kvinnor på chefstolar i stora företagsstyrelser är mer undantag än regel. I Tyskland har det länge varit en självklarhet att kvinnan stannar hemma och tar hand om barnen. Men kvinnorollen har förändrats dramatiskt och i dag är sysselsättningen bland kvinnor högre än i många andra europeiska länder, praktiskt taget i nivå med EU:s sysselsättningsmål för 2010 på 60 procent. Detta trots att skattesystemet fortfarande gynnar familjer där en part stannar hemma och tar hand om barnen, i regel kvinnan. Och detta trots en barnomsorg, där dagis ofta stänger över lunch och flertalet skolor slutar klockan ett eller två på dagen. Ändå innehas endast tre av hundra topposter av kvinnor och tyska kvinnors löner ligger i Europas bottenliga.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.