• 2019 : Kvartal 1
• Publicerad: 06 februari, 2019

Hej Vilt

BOK | Theodor Hildeman Togner om Mimmi Corneliussons romandebut ”Hej Vilt” som utkom 2018 på Lesbisk Pocket.

Mimmi Corneliusson
Hej Vilt
Lesbisk pocket

Hjärtat klarar inte sveken, kylan. Hjärtat måste stärkas med ståltråd och papier maché. Linda har fått sitt hjärta krossat. Hon står i regnet med all sin packning och väntar på att Lars från Lars flytt & renovering ska komma och hämta upp henne och köra henne till morbror Svens stuga, för hon måste bara bort från lägenheten. Lägenheten, där de bodde, hon och Kristin.

”Hej vilt” är en märklig bok. Det kanske inte låter så på den här inledningen, men det är den.Stugan är en plats radikalt annorlunda från lägenheten med sin vardag i staden. I stugan finns ingenting som påminner om Kristin eller deras liv. Vad som finns där är oändlig rymd. Det finns ingenting att göra, och här behöver inte Linda längre vara den hon var med Kristin, hon kan vara vem och vad som helst. Så vad ska hon göra?

”Hej vilt” är en märklig bok. Det kanske inte låter så på den här inledningen, men det är den. Linda har kommit till stugan för att läka sitt hjärta – det är en till synes en gammal historia, en som ofta genom tiderna gett upphov till skapande, litteratur och konst. Konsten uppstår när den älskande lämnar. Och till viss del är det så även här. Skillnaden är att denna märkligt skrivna berättelse tematiserar och leker med just detta narrativ. Vad som växer fram över sidorna är en berättelse om hur skapandet självt uppstår; om hur Linda, istället för att krympa ihop i depression och dålig självkänsla, bestämmer sig för att sätta upp en show i en närliggande lada: det ska bli föreställningen om hennes liv, om de stora känslorna, de stora berättelserna.

Hon samlar på sig statister som ska delta i hennes show. Det dyker upp en comboy, en sheriff, ett barn, en tjej och en kille, ett havsdjup, en apa i en guldig dräkt. Hon gjuter fåglar, syr moln, skapar en stor ceriserosa pion som hon hänger upp i ladans tak. Klichéerna, själva showen, förstår vi är det enda som kan få henne att känna livsglädje igen: Om jag kan skydda mitt hjärta genom att ta det ur kroppen, hänga det från de urgamla bjälkarna, och måla det rosa.

Ingenting i den här berättelsen är bara på det bildliga planet, bara en metafor. Om hon känner att hennes hjärta är oskyddat och utsatt, då skapar hon en jättepion av papier maché och hänger upp den i taket. Om hon känner att moln hänger över henne, då sätter hon sig ner och syr ett moln. Om hon känner att det är hennes dramatiska och drömska personlighet som har drivit bort Kristin, då bestämmer hon sig för att hennes show ska innehålla en cowboy, en häst, att det finns små apor i havsdjupen även fast de inte passar in i miljön. Då samlar hon klichéerna i en stor föreställning som inte bara handlar om hennes liv, utan också hävdar det vackra i att vara så som hon är: att vilja till det storslagna så mycket att man nästan inte märker att man inte redan gör det.

Om hon kan infoga sin egen hjärtesorg i de stora narrativen, i en westernfilm till exempel, kanske det kan göra mindre ont. Men allt eftersom scenerna utspelas, blir de mer och mer vardagliga, och det är, snarare än en show där det finns cowboys, hennes eget liv som spelas upp. Barnet blir flickan hon var som liten, tjejen blir hon själv com tonåring i ett möte med det motsatta könet, och det hela kulminerar i en rad av scener där Linda spelar ut sina egna känslor för Kristin, och säger allt som hon inte hann säga innan Kristin försvann.

I livet händer det hela tiden saker som man inte har kontroll över – som till exempel att ens flickvän som man älskar bestämmer sig för att lämna en – och man kan som svar försöka ta makten över den berättelsen. Ändå är det hela tiden oklart hur mycket som egentligen har ett manus, och vad som bara händer Linda utan att hon kan påverka det. Detta gör att läsaren inte kan lite på Linda, eller snarare, på berättaren. Det som sker känns hela tiden iscensatt och oförutsägbart på samma gång. Man känner med Linda och hennes sorg, men man vet också aldrig vad hon kommer att hitta på.

För det mest förbryllande med den här boken – som trots att den är en roman, en sammanhållet gestaltad berättelse, på grund av det poetiska metaperspektivet ändå landar i gränslandet mellan poesi och roman – är just att man aldrig vet när man befinner sig inuti en scen eller utanför en. Inuti scenerna tematiseras hela tiden iscensättandet, de talar om showen som ska börja, Linda kan säga: nu tar vi den eller den scenen, bara för att visa att detta redan var en scen.

Läsaren går hela tiden längs en osäker linje: har showen börjat, eller är detta bara förberedelser? Repeterar de en scen nu, eller händer detta på riktigt? Svaret är: båda. Allt är en show och allt händer på riktigt, fiktionen bryter hela tiden inom själva fiktionen, med poetiskt lekfulla grepp – något som gör det omöjligt att läsa detta som en roman. Faktum är att man mest blir förvirrad on man försöker göra det. Om man istället läser texterna nästan som enskilda dikter eller omtagningar av samma iscensatta sorg, då blommar detta verks styrka fram i sårbart stolta blommor.

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• Kritik