- 2019 : Kvartal 1
- Publicerad:
Poetisk besvärjelse över ett medvetande
BOK | Lidbeck hittar ord i naturen som i sitt eget minne då hennes arv tar sig ända ut i haven och hämtar och vandrar via släktled genom skogarna hem till det närmaste nära.
Agnes Lidbeck
Ur. Dikter.
ellerströms
Agnes Lidbeck återkommer efter två romaner med en poetisk besvärjelse över ett medvetande vars nedärvda bilder är förlagda i naturens minnen med referenser som beskriver familjearv, i det långväga och det nära, med havet som skvalpar över ända hem i diskhon, med människan i skogsvansinne där rädslan för naturen med den nedärvda faran för vansinnet blir en besjälad exponering i levandegjord hantering av nedärvda släktminnen från skogarna och haven med allt som per definition besläktar:
”Själv är jag rädd för skogen
jag vet att den uppstår några gånger per generation
i sin mest atavistiska form, förtätad
På grund av min ärvda benägenhet för vansinne
är jag noggrann med att undvika
smaker som kan driva mig att plocka
harsyra, vita lingon och andra symboler för suicid”
Detta blir av Lidbeck hemtaget och landat i vardagen i den lilla nära vardagsrutinen i allt det vanligaste vanliga i sina vardagsnära tappningar.
Och.
I vardagskontextens hantering av barnen, som påklädning.
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
Men det vilar en anad mikroskopisk ande av fara i de smidiga formuleringarna och de alltför(?) utförliga redogörelserna där den dolda sprängkraften i de djuplodande ordsekvenserna blir alltför blottlagda i anad ängslighet. Att tankarna blir så konkreta att de ’dödar’ djup och grumlar det hisnande.
Men bara som en antydd liten fara.
Överlag hanterar Agnes Lidbeck sin diktdebut med glans och överdådig elegans.
Agnes Lidbeck hittar ord i det vardagskonkreta hemmanära, såväl som i det naturligaste i naturen som vore det i sitt eget minne då hennes minnesarv tar sig ända ut i haven och vandrar via släktled genom skogen hem till det närmaste nära:
”En diskho där porslin möts som skepp
ett hav att låta handen dyka i
med såplödder upp över förtöjningen
och upp över högvattenmärket”
Agnes Lidbecks genombrott som författare kom med Finna sig, en debut som gav henne Borås Tidningens debutantpris. Efter den kom romanen Förlåten. Och nu denna diktsamling som är ett skickligt hopp från prosa till poesi.
Som i hennes ordarbete med verkligheten i sorgen efter en anhörigs bortgång:
Ӂngesten kommer om natten
när månen är gul över fälten
och vattenglaset har vält igen
/…/
Jag ställer ljuset där det inte kan välta
som du lärt mig, tänk inte mer på det”
Och i ursprunget där moderskapets dagliga vedermödor ger henne en glasklar poetisk skärpa när hon tar sig ur riskerna med det alltför konkreta i stort sett i varje närhet:
”Jag tar barnen till havet och låter dem springa
före mig i sanden
det är november och det blåser
/…/
Som om vinden inte hört
de plötsliga ljuden av salt”
Det blir bärande poetiskt med fördjupning i minnen och vardagligheter.
Det blir bra.
”Rörelsen bort var en rörelse in
jag återvände gradvis till språket
osäker på om det skulle bära mig!”
Agnes Lidbeck är född 1981 och har tidigare gett ut två romaner, Finna sig (2017) och Förlåten (2018). Med diktsamlingen Ur debuterar hon som poet.
Text Benny Holmberg
 |
|
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera…
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |
