• 2019 : Kvartal 1
• Publicerad: 10 januari, 2019

Hötorgskonst och äpplen

Ska essän, som är poesins prosaiske syskon, vara för de välmående lätt uttråkade och ge kittlingar och halsbrytande perspektiv? Eller för den som har det svårt?

Utan japanskt grönt té som bygger upp min dag, som kaffet bygger upp andras, är det som om min dag faller sönder.

Hur ofta har jag tänkt det om andra vanor som jag med ett knorrande uppgivit? Blir nöjena mindre med åren på samma sätt som kroppen skrumpnar och krymper medan öronen och näsan växer?

Men golvet av gula löv som solen fernissar på morgonen som om dagen och jag och min hund just fått syn på dem – det finns. Att på morgonen som Robinson gå genom Solna skog i vetskapen att detta inte är en obebodd ö!

Tillvaron är förnuftigt ordnad. Efter det måste vi rätta oss. Men ”även om mänsklig visdom är dårskap för vår Herre, betyder det inte att mänsklig dårskap skulle vara visdom för vår Herre.” (Viktor Rydberg)

Tillvaron är förnuftigt ordnad. Efter det måste vi rätta oss. Men ”även om mänsklig visdom är dårskap för vår Herre, betyder det inte att mänsklig dårskap skulle vara visdom för vår Herre.” (Viktor Rydberg)

Filosofins och poesins inledning är dock förundran.

Jörn Donner berättar i Mammuten, att han har rest hela sitt liv. Saknar han inte förmågan att se i vardagen? Naturveten­skapligt, med en blick på stjärnorna och världsförloppet, är vi alla kacka. – Men att detta kacka finns, har en själ, kan bli brottsling eller helgon, bli både brottsling och helgon. På en bakgård där rosorna sover. I den syriska öknen på natten där stjärnorna vänt sig bort. Där man bara ser ryggen på himlen. Men det är inte slut. De döda är ofantligt många och de levande blott en handfull. Denna handfull gäller det.

Ska vi utvandra till Proxima B, 4, 2 ljusår bort? Men vi är skapta för att leva här. Jag önskar att några av de första amöborna fick komma hit och se hur det har gått. Skönheten, och wc indragen i alla lägenheter. Jorden snurrar runt sin axel med en hastighet som passar oss, och djur, växter, öknar, grönska, berg, byar; en sol som är oss skräddarsydd, oss och allt levande. Vi kan se skillnaden på ett levande träd och ett dött. Vi vet vad ande är. Vi lever på en oas i en iskall rymd. – Detta är poesi. Poesi är något mer än förundran. Den är temperamentet och erfarenheten gjord till konst. Den är inte dogmatisk.

Ska essän, som är poesins prosaiske syskon, vara för de välmående lätt uttråkade och ge kittlingar och halsbrytande perspektiv? Eller för den som har det svårt? Den som inte har tak över huvudet? Poesin ska inte vara för något; den ska vara.

Hötorgskonstens chimärer, sirensången, rappa­kaljan, pingströrelsen, blå dunster från fantasins kakelugnsglöd…var inte så säker. Det är något vi behöver. Det är en vägg som står i vägen. En dag ska den rasa, och vi ser tingen enkelt som för första gången, som Cézannes äpplen.

– Men visst, vi behöver även en stor blick, en distansering till oss själva. Men inte sätta oss över tillgivenhetens vägar.

Det man i sina bästa stunder håller av, och i sina sämsta stunder får stöd av, måste man också – även torrt, sakligt – kunna svara för. Inte låta sig förbluffas. Inte av egna misärer. Du har att lära. 

Proust i Contre Saint-Beuve: ”Det finns inom mig en ung man vars inre skarpa öra uppfattar den svåråtkomliga harmonin, onåbar för andra, mellan två skilda intryck och idéer…Denne unge man, och ingen annan, skall skriva mina böcker.” Baudelaire, Emerson. Det fanns med i detta moment – ”större än kärleken”, kallade jag det – som jag först fann i poesin, och hos prosaister som Sven Delblanc.

Råkade igår på P1 höra en uppläsning av Tomas Tranströmers Ansikte mot ansikte, och uppfattade då stegvis dikten inifrån. Hur rent han lägger bilderna efter varandra. Språket är kristallklart om man kan tänka sig samtidigt sammetsmjukt. Den lästes med en oaffekterad kvinnoröst; genomskinligt, sakligt. Långsamt, med små tempoväxlingar och betoningar. – Gåtan är, som i haikus, tillräcklig. Inte västerländskt sönderplockande. Intellektet lägger sig inte i dikten; den är ett stycke mänsklig natur. (”Tre stenar på stranden, och dikten är färdig.”)

Så finns den symbolistiska traditionen från Baudelaires korrespon­denser. I allmänhet skriver Tranströmer i den. Korrespondenser och oupptäckta samband mellan till synes främmande ting och företeelser, vilka yppar de lagar som finns i världen, är centrala även för Emerson och Proust. Detta mytologiska-metaforiska – det västerländska – behöver inte stå i motsättning till det avmytologiserade som är närvaro, världen som tillräcklig. Barnets och den vises blick.

Det sägs att ljuden en morgon i den brasilianska djungeln är som på en rockkonsert. Det finns en motsvarighet i Sverige. En vårmorgon i mörkret vid Hjällstaviken började ljuden från rördromar och steglitsor och kärrhökar redan minuterna innan mörkrets slöja drogs undan tingen. En nattens åska sönderdelad i skärvor av glittrande sång. – Och där stod jag – häpen – med en termos i ryggsäcken. Det var jag som fick uppleva det. En annan gång är det du.

Se, och finnas till. Sitt i båten. Vila på årorna.

”Avec cette naïve confiance que tout poète a en lui-même.” (Dumas) Och detsamma gäller läsaren. Inför en dikt fråga sig: Är det här något för mig? Vad känner jag igen? Vad kan jag lära?

Idag förmiddag har jag läst en bok som sen en tid stått i bokhyllan: Gro Dahles Hundra tusen timmar. Det finns en den moderna poesins grammatik. Men det är också en fråga om ögat. Jan Hoff gjorde ett experiment genom att på måfå slå upp i en roman och sätta fingret på ett stycke som han sedan uppdelar i kortare rader. En dikt.

Dokumentär om den bipolära konsertpianisten Ann-Sofi Fröier. Hon kunde helt gå upp i det hon älskade, musiken, och i övrigt föra sina dagar bångstyrigt och bråkigt, förtappat med glimten i ögat. Det var när hon fick en diagnos hon kunde medicinera så att topparna och vågdalarna blev mindre branta och djupa.

Allt beror på tonfallet. Vilket anslag hon hade, Fröier! Där låg hennes styrka. Men hon saknade konsekvens fick hon som ung veta av en tysk dirigent. Hon var aforistiker. – En essäist och aforistiker komplet­terar sig genom konsekvens.

Vem väntar på oss tills vår tid hinner fatt oss? Vänta på mig, säger Friden. Jag finns. Är.

Igår blev jag insnöad i stan med alla kommunikationer brutna och fick utstå den ofrivilliga väntans påfrestningar. Vi är bort­skämda. Till slut hemma – Vasavägen igensnöad, tunga drivor i träden, allt upplyst av båglamporna En djup ekofri tystnad. Jag, Uffe och Meckarn. ”Jorden är människans hem.” (Erik Blomberg)

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.