"Habitat" 2018 Akryl och Gouache på duk. 200x310 cm.

Anthodites x Sätt att se



Tidningen Kulturen presenterar stolt numrets konstnär Emil Holmer, här i sällskap med konsthistorikern Sebastian Andersson. Dialogen är baserad på ett seminarium som hölls i samband med Holmers utställning ”Anthodites” som visades på Umeå Konsthall 9/2-12/5 2019.



Var, eller hur, börjar det (allt)? Den frågan ställer konstkritikern och författaren Mika Hannula i katalogtexten ”Shifts and Balances” som hör till utställningen ”Anthodites”. Till en början kan vi som läsare tro att frågan är ett konventionellt eko av den klassiska mänskliga frågan (av barnets skrik), en upprepning av den typ av trevande som kännetecknar det logiskt rationella sökandets linjära bana. En fråga alltså, om ursprung.

Men det är i själva verket en grundfråga vi så småningom blir varse är mångbottnad, alltså svängd. För inuti frågan om alltets ’var’ och ’hur’, finns plats för många fler. Vad (till exempel) är en början? Var börjar en målning, eller ett konstverk? Var, eller vilka riktningar, följer på en förmodad början?

Den här typen av frågor som mer utmärker sig som glapp hör nyfikenheten till och finns på ett antal ställen i Emil Holmers ”Anthodites”, i de enskilda målningarna men också i utställningen som sammanhang och i katalogtexten. De framstår som både retoriska och upproriska. Retoriska i meningen att Holmers måleri förhåller sig på ett tydligt sätt till det strukturella system som utgör måleriets konventionella form, och upproriska för den rätt-framhet, och trots, konstnären utsätter just konventionerna för.

Kan en målning andas? Det är en fråga en logiker kanske skulle avfärda som naiv eller märklig, men som vi trots detta – kanske till och med på grund av det – i den mån vi ser oss som esteter bör ta på allvar.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Mika Hannula vränger sin katalogtext om Holmers utställning kring ett antal termer: riktning, rörelse, allvar, tid, ljus, habitat. Dessa kopplas sedan samman med olika typer av handlingar eller göranden som att se, lyssna, stanna till, och andas. Framför allt handlar det – vill jag mena – om att se. Hannula skriver att målningarna när de möter vår blick, ”stirrar tillbaka”. Inte nödvändigtvis hotfullt, men med en närvaro som kännetecknar en allvarlig utmaning.

Kontaktytan mellan betraktare och verk utmärks här enligt honom av en visuell substans som är både mörk och mulen. En materialitet som är utpräglat taktil; som har att göra med känselsinnet, och kräver vår hela uppmärksamhet. Vägen till målningarna når vi endast genom att stanna och lyssna, titta, titta igen, och stanna kvar. Tid, således, är en viktig aspekt när det gäller att gå de konstnärliga gestaltningarna till mötes.

“Flight“. 2018. Dispersionsfärg och oljefärg på duk. 73,5x98cm
“Flight“. 2018. Dispersionsfärg och oljefärg på duk. 73,5x98cm

Någon sa till mig en gång att det som framför allt kännetecknar aktivt lyssnande är förmågan vara sårbar. Kanske gäller det också seendet? Kanske går det att låna till vår vanligtvis kategoriserande blick en stannandets, och väntandets, sårbarhet.

Synsinnet/Seendet kan vara, och är vanligen, förhärskande i förhållande till våra andra sinnen. Våra sinnliga förmågor och deras inbördes hierarki beror kanske främst på deras biologiska utformning, en rent kroppslig fakticitet alltså. Men dessa hierarkier beror också delvis på de sätt vi betraktar, och har betraktat, sinnena kulturellt/historiskt. Vad vi tänker om något påverkar naturligtvis de sätt som vi också uppfattar dem. Därför är det till en början nödvändigt att reda ut vad det är vi faktiskt talar om när vi talar om att se.

Här delar sig min fråga ganska omedelbart i två spår. Det ena spåret leder till seendet inom språket, det bokstavliga. Vad är det vi menar när vi använder den beskrivande ordföljden: att se. Vid sidan av detta spår framträder även frågan om vilka traditioner, eller vilka diskurser rör vi oss inom.

Det andra spåret handlar om själva handlingen att se, utförandet. Vad innebär handlingen att se i en given kontext, vad innebär den till exempel i just det sammanhang vi nu är i. För oss, här och nu – i det här tillfälliga digitala rummet – har vi inrättat oss i en teoretisk konsthistorisk kontext som utgår från ett antal återgivningar av konstnärliga gestaltningar.

„Membrane“ 2018. Akryl och Gouache på duk. 219x155cm
„Membrane“ 2018. Akryl och Gouache på duk. 219x155cm

Konst, som föremål för undersökning inom det konsthistoriska fältet beskrivs ofta som del av en så kallad visuell kultur. Med det begreppet kan i princip allt som har en bildmässighet studeras. Måleri, skulptur, fotografi, och rörliga bilder. Arkitektur, situationer och performativa utföranden. Konst i den visuella kulturen är alltså att betrakta som bild och form i utökad generell betydelse.

Det jag här kallar konst är ursprungligen en figurativ gestaltningskonvention som går att spåra långt tillbaka i historien. Det senaste och äldsta fyndet är en grottmålning som upptäcktes i Borneo under 2018 som forskare menar är cirka 40 000 år gammal. Målningen visar vad vi kan föreställa oss är en sorts klövdjur, ett motiv som är vanligt i de äldre bildvärldarna.

Visuell kultur bör här förstås som västerländsk, occidental. Det vill säga en gestaltningskonvention vars uppkomst brukar kopplas till det antika Grekland och framväxten av skriftspråkliga kulturer i medelhavsområdet runt 500-talet före vår tideräkning. En uppmärksam läsare tänker nu kanske: det var en väldig massa prat om ursprung från någon som säger sig inte vara särskilt intresserad av detta. Men – det är enbart funktionellt didaktiskt, alltså för att vi lättare ska kunna tala om det vi talar om.

„Chariot“ 2018. Dispersionsfärg, pappersmassa och oljefärg på duk. 120x106cm
„Chariot“ 2018. Dispersionsfärg, pappersmassa och oljefärg på duk. 120x106cm

Redan under 300-talet före vår tideräkning fastslog den grekiske filosofen Aristoteles att människan har fem sinnen: syn, lukt, smak, hörsel och känsel (beröring). Ett sjätte sinne brukar nämnas men det bedöms inte enligt samma villkor som de biologiskt betingade. Det sjätte sinnet är en tänkt förmåga att uppfatta information som ligger bortom de övriga sinnenas räckvidd. Som vi enbart kan nå med extra-sensorisk perception. Ett exempel på detta är intuition.

Att människan har fem sinnen ansågs under lång tid vara en korrekt bedömning. Under senare år har däremot forskning på våra sinnen och sinnesintryck lett till att vissa anser det sannolikt att vi i själva verket har minst åtta sinnen. Några forskare menar att människan kan ha upp till 30 sinnen.

Anledningen till den nätta förvirringen gällande hur många sinnen människan tros ha beror kanske på att det finns flera olika definitioner av vad ett sinne faktiskt är. Nationalencyklopedin, beskriver sinne som:

Förmåga att omvandla fysiska eller kemiska retningar till syn-, hörsel-, känsel-, lukt- eller smakupplevelser.

Några exempel utöver de fem klassiska sinnena är: balanssinne, vilket ju i princip förklarar sig självt. Termoception, som gör det möjligt för oss att uppfatta värme och kyla genom huden, nociception, kroppens uppfattande av det som senare upplevs som smärta, proprioception, sinne för att uppfatta den egna kroppen med receptorer som finns i muskler, leder och senor.

Våra fem, åtta – eller fler – sinnen mottar intryck från omvärlden med vad som kallas exteroceptorer. Dessutom samverkar våra sinnen vanligen med varandra.

En förutsättning för okulärt/visuellt seende är ljus, oavsett det handlar om förekomst eller frånvaro av detta. Synsinne rent biologiskt kännetecknas av förmågan att uppfatta elektromagnetisk strålning inom vissa frekvensområden med ögat. Några har menat att synsinnet i själva verket är två, eller tre sinnen som samverkar. Att det handlar om två (eller fler) sinnen förklaras delvis med att två olika receptorer hanterar uppfattningen av färg och klarhet med hjälp av fotonfrekvens och fotonantal.

Förmåga till djupperception, eller stereopsi, anses också ibland vara ett eget sinne men betraktas vanligtvis som en kognitiv (alltså postsensorisk) hjärnfunktion. Avsaknad av synsinne benämns som blindhet. Enligt uppgifter från bland annat SCB och synskadades riksförbund är åtminstone 30 000 personer i Sverige gravt synnedsatta eller helt blinda.[1]

Här finns två aspekter, eller ingångar, som jag vill ta vara på. Båda har med ljus att göra och de sätt på vilka ljus har betydelse för hur vi ser och erfar världen. Det är ljus och frånvaron av ljus, och hur detta i sin tur påverkar synsinnet och vår förmåga att se – eller inte. Variationer alltså i synsinnets själva funktion, eller situationens förutsättningar, som i ena änden leder till klarsynthet, och i den andra till så kallad blindhet.

„Current“ 2018. Akryl och Gouache på duk. 165x325cm
„Current“ 2018. Akryl och Gouache på duk. 165x325cm

Med utgångspunkt i termen ljus är det rimligt att betrakta en epok västerländsk kulturhistoria som har haft särskild betydelse för hur vi teoretiserar och använder synsinnet idag. Hur vi ser saker och ting, och hur vi har betraktat seendet; nämligen upplysningstiden.

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skriver om upplysningstiden i ”Så lärde sig människan att se världen på nytt under 1600-talet”, en artikel i DN från 21/3 2016.

”Att se osedda ting blev på 1600-talet möjligt genom uppfinningen av teleskopet och mikroskopet. De blev ett med den vetenskapliga revolutionen och med den empiriska metoden – att se, att höra, att känna lukter, smaka, röra vid. Men synen står i centrum, andra sinnen är underordnade. Och synen görs möjlig av ljuset, som också är det metaforiska uttrycket för den nya, upplysta tiden.”

Ljus, det metaforiska uttrycket för den förmodat nya (så kallat upplysta) tiden. Vetenskapernas tid. Att antagandet om att just det som är belyst, det vi ser och således kan förnimma har påverkat den vidare diskursen är inte alls underligt. Synsinnet och själva seendet är så pass primärt och direkt att det är svårt att, så att säga, bortse ifrån. Det är så direkt faktiskt, att det upplevs som omedelbart.

„Agent“ 2018. Akryl och Goauche på duk. 179x166cm
„Agent“ 2018. Akryl och Goauche på duk. 179x166cm

Holmer kommer in på det här, ska vi kalla det, problemet med synsinnet (eller seendet i relation till de verktyg vi tillverkar för att undersöka världen) i en katalogtext. Han berättar om när han förklarar surrealism för ett gäng sjundeklassare i Neukölln och använder som exempel att vi faktiskt för bara 50 år sedan inte kunde se, alltså skapa oss bilder av, havsbottens största djup. Den för oss inte så gästvänliga miljön och frånvaron av ljus var ett alltför svåröverstigligt hinder för den vetenskapliga blicken, men inte nu längre.

Jämför det med vad mer vi kan göra idag. Google Earth skapar detaljerade geografiska bilder av jorden som vi kan röra oss inom med hjälp av teknik, förvisso inte i realtid – men ändå. Och, de sätt vi använder våra telefoner. Att förstora och förminska bilder verkar falla sig ganska naturligt för oss. Må hända är detta att betrakta som en efterbild av upplysningstidens mikroskop och teleskop. Det beror såklart på hur vi tolkar det. Ett påstående som Holmer yttrar i samtal med Hannula är detta:

”Det som ser ut som en fantasi en dag, visar sig vara verklighet nästa dag.”

Han följer upp det med en viktig fråga – kanske den viktigaste i sammanhanget: när vi ser naturen, är det en spegelbild vi ser?

Det är en intressant frågeställning. För är inte, åtminstone som det verkar, vårt seende tillsammans med våra verktyg; de olika sätt och tekniker vi har utformat för att skapa oss bilder av världen bara fantasin förverkligad? Och något som, om vi tillåter det, även befäster saker och ting som verkliga. Som verklighet.

„Sthenos“ 2018. Akryl och Goauche på duk. 219x160cm
„Sthenos“ 2018. Akryl och Goauche på duk. 219x160cm

Det är en fråga vi behöver ta på allvar, för det skulle innebära att det att det finns både risker och möjligheter med att betrakta synsinnets/seendets påverkan på världen, världens bildmässighet, som en självuppfyllande potential. Därför är det viktigt att vara rörlig. Att leta och tillåta perspektiv som skiljer sig. Att blunda och andas. För samtidigt som bildvärldarna kan ge en fingervisning om var vi är på väg så är de bedrägliga – åtminstone på ett teoretiskt plan.

Ett känt exempel är den belgiske konstnären René Magrittes målning ”Bildernas opålitlighet” (1928 - 1929). Ni vet alla vilket verk jag menar, en målning som föreställer oss en pipa tillsammans med en text som lyder: ceci n’est pas un pipe, franska för ’det här är inte en pipa’.

Jag föreställer mig att konstnären vill göra oss uppmärksamma på de glidningar i mening som kan uppstå mellan språket, bilderna och det avbildade. Seendet kommer före orden, som den brittiske konsthistorikern John Berger inleder sin viktiga skrift ”Ways of Seeing”; men, betyder det även att bildvärldarna kommer före språket, i den mening att vi kan se innan vi börjar använda vår röst, och att vi ser och gör bedömningar av bilder långt innan vi kan tillgodogöra oss språk?

Ambjörnssons skriver: ”Språket är ett slags arkiv. Det bevarar föreställningar som förlorat sin konkreta innebörd och blivit allmänna uttryck vars betydelse vi kan bortse från.”

Målningen ”Bildernas opålitlighet” är inte en pipa, det är en målning av en pipa. Vi skulle kunna påstå att det endast är en målning. Då har vi blandat in en mer dominant och förhärskande komponent än själva synsinnet/seendet: språket. Men det innebär också att vi har gjort en bedömning av hur vi ser på saken. Att vi inte reagerar utan interagerar med världen genom språket. Något som är värt att sträva efter.

För i alla språk finns vad vi kan kalla håligheter. Ingångar, utgångar och rundgångar som leder till frågorna – om vi tillåter dem. Små fickor av motstånd (John Berger igen). Och det är det som är vackert. Att vi trots språken och bildvärldarnas hierarki och förmodade struktur alltid kan vända dessa (så att säga) emot sig själva. Att det alltid går att utmana språk. Och att det går att utmana bilder.

„Crust“ 2018. Dispersionsfärg och oljefärg på duk. 80x90cm
„Crust“ 2018. Dispersionsfärg och oljefärg på duk. 80x90cm

För denna utmaning behövs en plats, en plats där vi kan dröja: en beboelighet eller habitat. Ett habitat kan vara gästvänligt, eller inte, beroende på om du/vi som organismer är anpassade för den typ av rumslighet som utmärker det. I det här fallet, i utställningen ”Anthodites”, handlar det om en särskild plats, eller geologisk formation, dit ett förmodat naturligt ljus inte vanligtvis når: grottan.

Eftersom grottor vanligtvis befinner sig utom synhåll för oss är de inte heller en självklar del av vårt habitat. Ja, grottan är en sorts symbol för ur-skyddet. En plats dit vi har kunnat söka oss för att söka skydd från andra människor, väder och till och med vilda djur. För att hitta grottans ingång behöver vi använda våra sinnliga förmågor och söka reda på den. Det går därför menar jag att koppla grottans betydelse för människan till en undersökandets handling, åtminstone till en sökandets handling.

Väl inuti grottan (den naturliga), bortanför solens hårda strålar i ljuset av den egna elden fortsätter sökandet efter något; en fantasi eller verklighet? Det är intressant att tänka sig att det vanligtvis är i just grottor som vi finner de äldsta bevarade spåren efter bilder skapade av människor.

”Anthodites” refererar till en sorts fenomen som går att finna inuti grottor. Dessa går att beskriva som mineraliska blommor. (Ut)växter, mineraliska formationer som stalagmiter eller stalaktiter. Den beskrivande termen ”anthodite”, sv. ’antodit’, kommer från det grekiska ordet ’anthos’ och betyder blomma.

Antoditen beskrivs av Hannula som något som befinner sig mellan två ytterligheter, eller åtminstone mellan definitioner. Något som är både-och. Både blomma och sten. Ett fenomen, eller varelse, som är beroende av ljus men ändå inte. Som lever eller har en organisk tillväxtprocess, en rörelse, oavsett om det vi kallar naturligt ljus når den. Den är både metafor och realitet, och påminner i egenskap av så som varandes både-och om det som utmärker en konstnärlig handling.

„Hybernacula“ 2018. Akryl och Goauche på duk. 179x170cm
„Hybernacula“ 2018. Akryl och Goauche på duk. 179x170cm

Det finns andra typer av ljus än det som härstammar från naturen och människans tolkningar och vetenskapliga användning av det som kulminerar i upplysningstiden. Ljuset Mika Hannula ser i Emil Holmers måleri, är ett ljus som hör den konstnärliga handlingen till. Vars strålar är ett tänkande och görande – alltså ett utförande. Han beskriver det som: ett ljus som inte skiner, och inte visar vägen ut – eller in. Det är träffande. Ett ljus som artikulerar ett antagande, varken mer eller mindre; en aning om vad, varför och hurså?

Ljuset som hör konsten till är möjligen en paradox, en motsägelse. Ett ljus som inte skiner. Ja, fast nej – en händelse som innehåller samtidiga ömsesidiga rörelser.  

 

[1] Källor: SCB, Synskadades riksförbund, Myndigheten för tillgängliga medier, Lunds universitet.
Text Emil Holmer & Sebastian Andersson
Bild Fotograf: Tim Lehmacher
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

UTGÅVA 2019:4 | BEGÄR

Den digitala älskaren

Den digitala älskaren

Kan vi få det vi verkligen vill ha, eller bör vi nöja oss med att få det vi behöver? Ja, det är en klassisk fråga som både Rolling Stones, The...

Av: Mathias Jansson
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 19 december, 2019

Eros. Geoffjhyland/Pixabay

Ty döden är också en sol

Tidningen Kulturens urfader och tidigare redaktör, här i ett essäbrev till en ideal mottagare om Eros, Thanatos och begäret.

Av: Guido Zeccola
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 19 december, 2019

Anthodites x Sätt att se

Tidningen Kulturen presenterar stolt numrets konstnär Emil Holmer, här i sällskap med konsthistorikern Sebastian Andersson. Dialogen är baserad på ett seminarium som hölls i samband med Holmers utställning ”Anthodites” som...

Av: Emil Holmer & Sebastian Andersson
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 21 december, 2019

Napoli. Greissdesign/Pixabay

Neapel – mellan böckerna och den brutala verkligheten.

Neapel, en stad att se (eller åtminstone läsa om) för att sedan dö? Erik Cardelus undersöker återigen det litterära landskapet, denna gång med sikte på hur en faktiskt lokalitet, en...

Av: Erik Cardelus
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 19 december, 2019

Michail Bulgakov (1891-1940)

Margarita och Mästaren - liven bakom livsverket

Elin Parkman Smirnova skriver om förhållandet mellan författaren och den trogna medhjälparen - Mästaren och Margarita.

Av: Elin Parkman Smirnova
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 19 december, 2019

Bar. Free-photos/Pixabay

Alkohol och skaparkraft

”Att konsten har ett släktskap med ruset är känt sedan urminnes tider. Berusningen är ett klassiskt sätt att övervinna tid och död.” Rolf Karlman om ett historiskt samband mellan sprit...

Av: Rolf Karlman
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 20 december, 2019

Kulturens KRITIK

Svartsjukans förödande effekt

BOK | Lisbeth Ekelöf läser om otrohet och besatthet i Julian Barnes roman ”Innan hon träffade mig”.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 19 Maj, 2020

I Schopenhauers närvaro (Detalj ur omslag)

Houellebecqs kreativa pessimism

BOK | "Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra är vårt förnuft, vilket bara kan bekräfta att allt är en illusion." Carsten Palmer Schale läser "I Schopenhauers närvaro" av Michel...

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Detalj ur omslag

Världen är ett utbrett lidande

BOK | Carsten Palmer Schale läser "Hålla sig vid liv", Houellebecqs skrift om klassisk poetik och vårt sätt att leva.

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Annika Norlin. Foto: Elin Berge

Frågeställningar kring det obekväma

BOK | Tina K. Persson läser Annika Norlins skönlitterära debut ”Jag ser allt du gör”.

Av: Tina K. Persson
Kulturens kritik | 17 Maj, 2020

Isabella Nilsson

Nonsens med en livsviktig funktion

BOK | Julia Hariz läser ”Vårt behov av vers” där Isabella Nilsson bjuder in läsaren till sina demoner på kaffe och kaka.

Av: Julia Hariz
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Torget. (Detalj ur omslag)

Det upplysta torget

BOK | Poeten, journalisten och läraren Hebert Abimorad har skrivit en diktsamling som både förenar och belyser. Den lever i sin treradiga, koncentrerade form ett eget liv.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.