Eros. Geoffjhyland/Pixabay

Ty döden är också en sol



Tidningen Kulturens urfader och tidigare redaktör, här i ett essäbrev till en ideal mottagare om Eros, Thanatos och begäret.



Älskade Du.

Du frågar mig om sex. Jag tror mig veta varför du frågar.

Frågan är enkel (eller konstig) men ändå obarmhärtig. 
Men jag vill svara med barmhärtighet och lite teori. 
Du skriver ”sex” men du menar någonting annat.
Någonting som berör dig så att du darrar av njutning och ändå någonting grymt.

Du skriver att sex är någonting som män gör med andra män, och att mannens sexualitet är narcissistisk och homosexuell. Därför att mannen ser en spegelbild av sig själv i den han kopulerar med och inte den andre, det vill säga kvinnan.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Jag sa att din fråga var obarmhärtig, och den var obarmhärtig för mig. Men jag tackar dig för att du ville fråga mig, just mig – om det. Jag svarade att jag inte visste vad sex var.

Det är sant, jag använder andra ord och, jag upplever (upplevde) det på ett helt annat sätt.

Som om det, det som jag vill kalla Eros, vore någonting som tillhörde en annan värld eller ett tillstånd utanför den vanliga perceptionen av verkligheten. Någonting som har sina rötter i en form av dramatisering. I någonting som liknar offerritualen.

Om vi inte kan ”dramatisera” kommer vi aldrig att kunna ”älska”, kommer vi aldrig att kunna gå utanför oss själva och våra egna automatismer. Även sexet är en automatism. Så jag talar inte om sex utan om någonting som jag, i brist på andra ord, kallar Eros.

Om vi säger ja till Eros, då lever vi inte längre isolerade och fragmenterade. 
Det får oss att gråta. 
Bland tårarna förlorar vi oss själva, mellan tårarna börjar vi kommunicera med en omättlig Annorstädes.

När en människa villfar världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under en vacker vårdag, då kan hon överlämna sig till den enkla glädjen.

Men så sker någonting som kastar människan utanför allt det som hon trodde vara verkligt.

Alla värderingar, övertygelser, löften et cetera kan inte längre sätta gränser. Människan är isolerad, en kraft som är större än henne har tagit henne ur världen och det verkar som om hon befinner sig utanför det som hon en gång kallade sin verklighet och värld.

Denna kraft har olika namn, men dess födelseort är bara en, liksom dess ursprung: kärleken.

Och när människan plötsligt och av en slump förnimmer dess tyngd och illusoriska tillstånd, så förändras allt. Dubierna som denna förnimmelse (och då talar vi endast om ytan!) väcker liknar enfalden hos en rovfågel som krossar livet av en mindre fågel mitt på den klara himlen.

Vi kan tro att det erotiska begäret är någonting som anknyter till fortplantingen eller njutningen men då har vi bara delvis rätt.

Eros är någonting som skiljer människan från alla andra djur. Detta därför att Eros är en högre form av intelligens. Eros, den erotiska kraften, har väldigt lite med pornografi och andra avbildningar av det kroppsliga objektet att göra.

Eros och den erotiska erfarenheten är bara kommensurabel med döden och – men på ett annorlunda plan – med Gud och det Heliga.

Eros är en öppenhet men bara till sig själv. Det finns inget riktigt möte i Eros. Den andre vi möter hjälper oss att klä av vår egen avgrund. Och avgrunden liknar då det oändliga himlavalvet.

Medan sexualiteten har med könsorganen och fortplantningen att göra, rör erotiken frågan om vad som är tillåtet och inte tillåtet: Vad får man göra? Vad får man visa? Vad är normalt, vad är perverst?

Erotiken är det som skiljer människans sexualitet från djurens.

I kärleksakten riskerar jaget förlora sig själv, men hela den ordning som bär upp människans sociala liv sätts också i gungning.

Allt det som skapar ett förhållande eller snarare en kommunikation mellan två varelser är inte erotiskt. 
Detta eftersom Eros upphäver subjekt och objekt.

Subjektet abdikerar sin makt och funktion för att ”underkasta sig” det tomrum – som inte är intet – i vilket Eros störtar ned.

Objektet – den älskade – kommer då att bli essensen av allt det som existerar. Inte som subjekt eller som den andre utan därför att vakuumet som öppnas kräver en kropp för att inte dö.

Eros visar sig om man är beredd att kvadda alla ordinarie lagar, om man är beredd att skrika fram, in i döden, sitt Halleluja till livet.

Varje form av tillfredsställelse är därför illusorisk. Annars vore varje begär evigt. Hellre döden av vårt eget begär än vår egen död. Det är en illusion som tillfredsställer oss.

Livet föddes ur en kollaps av stjärnor.
Även våra kroppar skulle inte finnas utan denna kollaps. Därför är varje rörelse i våra kroppar någonting som jag bara kan anknyta till en sacrifice av enorma dimensioner. Utan sacrifice (sacer facere, alltså begå det sakrala) skulle inget liv kunna vara möjligt, inget begär.

Jag kan bara jämföra Eros med födelsen och döden av en stjärna.

Eros har ingenting med det goda och det onda att göra.

Eros är inte omoralisk, Eros är bortom all moral och etik, Eros är bortom samhället, och nu visar den ett ljuvt ljus som vi kallar ömt och nu visar den ett starkt ljus som förblindar oss och som vi kallar mörker.

Vår existens är ett ursinnigt försök att fullkomna Alltet; genom att födas har vi åtskilts från vår källa. 
Människans arvsynd består i att hon försökte etablera sig som en motpol till Alltet.

Inom människan råder också ett ständigt växelspel mellan livsinstinkt och dödsimpuls.

Å ena sidan klamrar vi oss fast vid livet och försöker undfly dödens realitet, å andra sidan skrämmer oss livet så till den grad att vissa förhållanden får oss att önska döden.

Genom döden undanröjs vår isolering från varandra och universum.

Det är genom vår dödsmedvetenhet och inte vårt medvetande om livet som vi kan nå förening med varandra.

Ty döden är också en sol.

I erotiken finner vi den renaste formen av överskridande, där det som åtskilts återförenas.

Erotiken är hyllandet av livet ända in i döden, ja, hyllandet av livet även in i döden, som Georges Bataille skriver. Eros utgör en intensiv livsutgjutelse samtidigt som den, genom att glänta på dödens portar – där det åtskilda smälter samman – förnekar livet.

Erotiken, liksom döden, är löftet om en större återförening.

Men erotik ska inte förväxlas med hämningslöst libertinska utsvävningar.

Det är här som vi avlägsnar oss, men inte alltid, från markisen de Sade, överskridaren framför andra.

Sades värld präglas av förödmjukelse och en brist på seende av den andre, ett förtingligande av den andre.

Erotik uppstår ur ett omöjligt möte med den andre, en djupt transcendent laddning mellan det som inte längre är subjekt och objekt, även om de gränser som ska överskridas är främst de egna.

Erotiken måste upprättas i motsats till arbetet skrev Bataille.

Den suveräna människan förkastar arbetet för erotiken.

Erotiken är en beredskap inför livet, liksom man vid en viss gräns – för att njuta av nuet – måste kunna avsäga sig vidare sparande av sina resurser och ge efter för impulsen att hänge sig åt utgjutelsen.

Extasen, oavsett dess art, kan aldrig förbli permanent. Att endast finna mening i detta extrema tillstånd devalverar andra, mindre upptrissade, njutningar i tillvaron.

Erotikens glöd upphäver vår avskildhet och defensiva isolering. Den tvingar oss att växa, överlämna och förena oss.

Eros utveckling i riktning mot Agape (kärlek utan förväntningar) är varken automatisk eller ödesbestämd. 
Men den förras blinda våldsamhet förebådar den senares fruktbara kraft och kan övergå i denna.

Eros är ett tvetydigt begrepp eftersom det är djupt egoistiskt men ändå inbjuder oss till att gå utanför och överträffa oss själva. ”Amor trahit amantem extra se…” skrev Dante i Vita Nova.

Kan man klara längtan och begäret? Och själva natten, en natt som blir ljusare än dagen, natt som skiner över natten, liknar en tillfredsställelse.

Men liknelsen bedrar. Detta därför att dörren öppnas bara utifrån och efter ordet, ordet som alltid är en kärlek som det ”befriande” begäret slutför.

Behovet att bli älskad är så stort att vi inbillar oss att vi älskar!

Kärleken, den som förvirrar oss och frigör oss från oss själva, är en sinnesrörelse som erosgesten bara anteciperar, ett hjärtats skrik där kroppen inte längre tolererar vårar tankar och varje ord som formuleras är redan delirium.

Du liknar inte en gud, Du är gud. Och guden finns tack vare min åtrå och din totalt osynliga kropp. Totalt osynling kropp därför att den uppenbarar sig metaforiskt genom ord och gester som antyder på någonting annat.

Nu börjar resan till avgrunden.

Jag är rädd, jag är ensam

Du ser inte metaforen bakom bilden.

Själen måste förföra köttet för att nå extasen, och själen är inte någonting vi kan donera utan bara något vi kan bara erövra genom lidelsen, lidelsen är viktig för att rena köttet, energin, livet.

Lidelsen är den enda verkligheten där ondskan rör det absoluta och godheten fragmentet...av oss.  

Livets högsta glädje är när ord och liv blir fulländade. En perfekt "union".

Sorgen är de isbelagda orden och livsmöten som förblir osagda som förblir icke upplevda.

Detta liknar skillnaden mellan den lyckliga och den olyckliga kärleken.

Det är bara med hjälp av den olyckliga kärleken som man skapar konst, litteratur.

Livets glädje och den perfekta sammanträffanden av ord och kroppar behöver inga konstnärliga abstraktioner, ingen sublimering, hon har helt enkelt ingen tid för allt det.

Innan jag dör skulle jag gärna vilja finna en alkemisk balans mellan sorg och glädje.

Men detta verkar omöjligt.

Text Guido Zeccola
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

UTGÅVA 2019:4 | BEGÄR

Michail Bulgakov (1891-1940)

Margarita och Mästaren - liven bakom livsverket

Elin Parkman Smirnova skriver om förhållandet mellan författaren och den trogna medhjälparen - Mästaren och Margarita.

Av: Elin Parkman Smirnova
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 19 december, 2019

Bar. Free-photos/Pixabay

Alkohol och skaparkraft

”Att konsten har ett släktskap med ruset är känt sedan urminnes tider. Berusningen är ett klassiskt sätt att övervinna tid och död.” Rolf Karlman om ett historiskt samband mellan sprit...

Av: Rolf Karlman
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 20 december, 2019

Napoli. Greissdesign/Pixabay

Neapel – mellan böckerna och den brutala verkligheten.

Neapel, en stad att se (eller åtminstone läsa om) för att sedan dö? Erik Cardelus undersöker återigen det litterära landskapet, denna gång med sikte på hur en faktiskt lokalitet, en...

Av: Erik Cardelus
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 19 december, 2019

Anthodites x Sätt att se

Tidningen Kulturen presenterar stolt numrets konstnär Emil Holmer, här i sällskap med konsthistorikern Sebastian Andersson. Dialogen är baserad på ett seminarium som hölls i samband med Holmers utställning ”Anthodites” som...

Av: Emil Holmer & Sebastian Andersson
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 21 december, 2019

Eros. Geoffjhyland/Pixabay

Ty döden är också en sol

Tidningen Kulturens urfader och tidigare redaktör, här i ett essäbrev till en ideal mottagare om Eros, Thanatos och begäret.

Av: Guido Zeccola
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 19 december, 2019

Den digitala älskaren

Den digitala älskaren

Kan vi få det vi verkligen vill ha, eller bör vi nöja oss med att få det vi behöver? Ja, det är en klassisk fråga som både Rolling Stones, The...

Av: Mathias Jansson
2019 | Kvartal 4 | BEGÄR | 19 december, 2019

Kulturens KRITIK

Göran Greider. Foto: Ordfront. (Beskuren)

En ömsint och respektfull skildring

BOK | William Csergö läser Göran Greiders ”Hon vars hjärta var som mitt”, en dokumentärfiktiv roman om relationen mellan författaren Dan Andersson och studentskan Märta Larsson.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Dimitri Plax

Vad ska jag göra för att du ska komma tillbaka?

BOK | "Ett smärtskri som nått sitt syfte." Elena Dahl läser Dmitri Plax bok om sorgen efter sonen Peters tragiska bortgång.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Ludwig Devrient och E. T. A. Hoffmann, omslag till

Förtrollad och förvirrad

BOK | En ny E. T. A. Hoffmann-antologi ger Jesper Bäcklin en snabb glimt in i det outgrundliga.

Av: Jesper Bäcklin
Kulturens kritik | 06 september, 2020

Patrick Modiano. Foto: JF Robert.

Minnet och glömskan som förenliga med varandra

BOK | Anna Bergqvist läser om minnets relativa osäkerhet i ”Ur den djupaste glömska” av Patrick Modiano.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Detalj ur omslag

Hur vi roats genom tiderna

BOK | Det har alltid funnits personer med förmågan att underhålla och locka andra till skratt. Lisbeth Ekelöf läser om dessa i ”Komikerns historia” av Peter K. Andersson.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Ivan Aguéli, Havsstrand Gotland, 1889.

Syntes där religion och filosofi ingår en helhet med konsten

BOK | För Aguéli var måleriet i första hand inte ett medvetet brott mot traditionen, som hos den framväxande modernismen, utan snarare en väg och en önskan om att nå djupare andliga...

Av: Erling Öhrnell
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts