• 2019 | Kvartal 4 | BEGÄR
• Publicerad: 20 december, 2019

Alkohol och skaparkraft

”Att konsten har ett släktskap med ruset är känt sedan urminnes tider. Berusningen är ett klassiskt sätt att övervinna tid och död.” Rolf Karlman om ett historiskt samband mellan sprit och dikt.

”Häromdagen frågade mig en redaktör: Tänker ni någonsin nyktra till, Ivan Ivanovitj? En egendomlig begäran.” – Stig Claesson i sin okonventionella memoarbok Vad man ser och hedrar.

Någon konstaterade att den yrkeskategori som mest riskerade att utveckla alkoholism var amerikanska nobelpristagare i litteratur. De flesta manliga pristagarna som Faulkner, Steinbeck och Hemingway var alkoholister.

När författarinnan Marika Stiernstedt som hade varit gift med Ludvig ”Lubbe” Nordström vilken i sin tur hade skrivit bl.a. Lort-Sverige en gång på 1930-talet majtalade konstaterade hon illusionslöst att många av hennes diktarvänner var döda. De hade inte dött av för stor begåvning eller spröda hjärtan. Sanningen var att spriten hade dödat dem. Marika Stiernstedt var en sanningssägare som på ett osentimentalt sätt tecknade människoporträtt. Hon var också ordförande i Sveriges författareförening 1931–1936 och 1940–1943.

När den finske alkoholiserade författaren Pentti Saarikoski skulle beskriva sin likaledes alkoholiserade föregångare och nationalskald, Eino Leino, gjorde han det på följande sätt: ”Du kunde inte njuta av annat än av att skriva. Till en början använde du alkohol som stimulans för att orka skriva mer än du orkade. Sedan blev du allt tröttare du drack för att inte behöva skriva och du skrev för att inte behöva dricka. På så sätt dog du, man kan säga avsiktligt det var ju inte meningen att du skulle bli gammal.”

Eino Leinos alkoholvanor beskrivs i detta lilla stycke från en mottagning hos Jean Sibelius. Styckets ”jag” är konstnären Antti Favén.

”Jag var på besök hos Jean Sibelius och sedan kom Eino Leino dit. Sibelius var mycket glad över att han kommit och ville gärna bjuda på något gott. Det var förbudslagens tid, och Sibelius hade fått någonstans ifrån en flaska svensk akvavit – den var av märket O. P.

Sibelius drog mig åt sidan och frågade om han vågade bjuda en drink åt Eino Leino. Han skulle så gärna bjuda, men var rädd att Leino skulle fortsätta. Han ville inte orsaka någon skada. Nå, då kom vi överens om att vi bara skulle ta en sup. Det skulle knappast skada?

Vi satte oss vid bordet, Eino Leino, Sibelius, fru Sibelius och jag. Sibelius öppnade flaskan, hällde en snaps åt oss alla, vi skålade och drack en skål, och sedan satte Sibelius uttrycksfullt korken i flasköppningen.

Konversationen fortsatte. Eino Leino konverserade med fru Sibelius, och så helt plötsligt mitt i konversationen gick hans hand liksom med ficktjuvens finkänslighet i västfickan. Samtidigt som han hela tiden talade med fru Sibelius drog han ur västfickan en liten flaska, fyllde sitt glas och stängde flaskan som om ingenting hade hänt. Om en stund upprepade han manövern. Nästa gång kom den andra västfickan i bruk. Även där fanns en liten flaska, som han tömde. Hela tiden talade han helt ogenerat med oss och speciellt fru Sibelius. Han visade en stor hövlighet mot husets värdinna. När vi redan trodde att hans flaskförråd var slut, fick vi till vår stora förvåning se att han förde handen i bakfickan. I nästa ögonblick höll han en ny liten flaska i sin hand och — kluck, kluck, kluck — fyllde sitt glas.

Ja, sådan var Eino Leino – en alltigenom diskret och sensibel herre, som trots det inte alls gav avkall på sin egen personlighet.”

Eino Leino orkade till 47-års ålder. Pentti Saarikoski blev 48-år. Att totalt avstå från sprit upplevde Saarikoski som ett nederlag och omöjlig livsform.”Det är inte sant att livet blir rikare när man slutar dricka. Det betyder att flytta från bergen och börja leva på slätten. Nykterheten bjuder på en fest: Frukosten.” Inte heller Saarikoski eftersträvade ett långt liv.

Stig Claesson (Slas) skriver om den socialdemokratiske diktaren Stig Carlsson. ”Han hade förutom vänliga ögon någonting i irisen som var av tragiskt slag. Och hans öde blev tragiskt.” Från början var han absolutist och renlevnadsman. Han var fostrad i nykterhetsrörelsen. Spriten förstörde arbetarrörelsens kamp. Någon gång på 1950-talet besöker han en annan författare Tage Aurell i dennes hem i Mangskog i Värmland. De äter lunch tillsammans. Tage Aurell dricker några snapsar. Sedan måste han gå inomhus en kort stund. Stig Carlsson hann då hälla i sig det brännvins som fanns kvar och blir full för första gången. Sedan blir Stig Carlsson ett offer för den sprit som han kämpat emot i hela sitt liv.

Olof Lagercrantz konstaterar i sin bok ”Ett år på sextiotalet” att 1950-talets stora litterära giganter enligt hans mening var Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Båda var alkoholister. Lagercrantz konstaterar att de fanns ett hemlighetsfullt samband mellan sprit och dikt hos Gunnar Ekelöf.

Att konsten har ett släktskap med ruset är känt sedan urminnes tider. Berusningen är ett klassiskt sätt att övervinna tid och död. Beträffande Gunnar Ekelöf skriver Olof Lagercrantz att ”spriten skadade hans hälsa och förkortade hans liv men är också motorn i hans produktion”. Vidare att ”bakfyllan hade en roll i hans skapande. Det fanns vid sidan av plågan en njutning i dessa tillstånd vilka skärper iakttagelsen och skapar en eufori där fantasin blir djärvare än till vardags. Därtill kom ett behov att rehabilitera sig efter berusningens förnedring. Gunnar lärde sig tidigt att utnyttja bakfyllan.”

Även alkoholisten Ekelöfs hårt prövade hustru Ingrid konstaterade: ”Men det är under spriten som ängeln kommer. Det är då ingivelserna anmäler sig, då faller ting honom in. Sedan får han arbeta med det. Det är ett slags under.”

En annan konstnärsnatur och poet som dukade under för tidigt i kampen med spriten var Cornelis Wreesvijk. Cornelis kom till Sverige i de tidiga tonåren från Holland. Han hade tänkt sig en bana som socialarbetare och under en praktikperiod på en socialbyrå bar han till och med slips och kavaj. Det snabba musikaliska genombrottet kom dock tidigt med låtar som ”Brev från kolonin”. Cornelis blev van att stora pengar strömmade in samtidigt som de rann bort i ett utsvävande liv. Han var han ingen stor gitarrspelare. Någon konstaterade att hann ”använde inte så många toner, men de är välplacerad”. Innan Cornelis hamn hamnade för djupt i nerförsbacken gjorde han lysande personliga tolkningar av både Taube och Bellman. Dessa kommer att leva även när de kvinnor han svek och fordringsägare han bedrog är borta. Spriten skapade dock ett långvarigt elände, ekonomiskt, mänskligt och kroppsligt för denna kreatör med sin genuina känsla för språket och rytmerna. Vi förlåter dock Cornelis för hans felsteg när vi hör ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” klinga ut i sommarnatten.

Tar detta självförbrännande levnadssätt aldrig slut bland många konstnärer och författare? Nattsidorna är dock samtidigt en förutsättning för ljuset har någon konstaterat.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.