• Kulturens kritik
• Publicerad: 22 december, 2020

”Hon är borta men ändå här”

BOK | Irina Persson recenserar ”Mama” av Rimma Markova.

Rimma Markova
Översättare: Nina Kyrklund
Mama
Books on Demand

Rimma Markova är en rysk poet och författare som bott i Sverige halva sitt vuxna liv. Hon har publicerat flera böcker på ryska med parallell översättning till svenska och andra språk. Som konstvetare utformar Rimma Markova sina böcker efter egen smak. Flera av hennes alster har blivit konstverk. Ibland skapar hon egna bilder till omslag, ibland använder hon tavlor av kända konstnärer som illustrationer till sina verk.

Nu har Rimma Markova gett ut en ny diktsamling, åttonde på ryska och fjärde på svenska. Boken har en talande titel, Mama. Så låter och stavas ordet på ryska. På omslaget ser man de fyra bokstäverna och en svensk gissar lätt vad de betyder. Det är en samling dikter om Markovas mor Zinaida och hennes sista tid på jorden.

Markova skrev sina dikter på ryska som är hennes ”mamma-mål”. Dikterna tolkades till svenska av Nina Kyrklund som är läkare och dotter till författaren Willy Kyrklund. Trots att det är Ninas första prov som översättare, har hennes poetiska tolkningar hittat rätt ton. Det kan vara att hennes läkarerfarenhet av mänsklig lidelse i sammansmältning med pappans människokännedom bidrog till ett så rörande resultat. Första raden i dikt nr 12 är ett citat från en känd rysk barnramsa av Elena Blaginina: ”Mama spit, ona ostala” (Mamma sover, hon är trött). Nina har gjort egen dikt av de raderna: ”Mamma sover, hon är så trött / Låt henne sova som barnen sött”.

Boken dediceras Rimmas systrar, som nu bor i olika delar av världen. Systrarna ville gärna vara nära sin gamla mor, men Rimma bodde närmast och tog det största ansvaret till slut. ”Det blev så, att det föll på mig / att stötta mamma den sista tiden.”

Diktsamlingen består av 18 dikter varav 16 är numrerade och den första och sista står utanför räkningen. Den långa första dikten beskriver mammans liv i Sankt Petersburg på ett stort sjukhus som Rimma inte kunde besöka så som hon hade velat. Där kände hennes mor sig liten och osynlig. På sjukhuset började hennes väg till att upplösas i tiden, till döden:

…utan hopp, i korridorers dunkel kvidande,

och där, av ljusets kalla sken berörda,

upplysta, slocknar vi tigande.

Det finns inga givna rubriker på dikterna och det är kanske ett knep för att få läsaren att hitta egna svar på dikternas outtalade frågor om existens, ställda av en äldre dam som är döende av cancer, som flyttar mellan två olika länder och som är full av minnen som ingen annan har. Markovas verser berör var och en, eftersom alla har sina mammor. De aktiverar läsarens egna minnen och väcker tankar om mor-dotter-relationer.

Ett gemensamt bekymmer för vuxna invandrare i Sverige är att deras föräldrar blir kvar i sina hemländer, ofta ensamma i livets slutskede. Det är ju omöjligt att få en ensam och sjuklig förälder att komma till Sverige och till barnen som vill och kan ta hand om dem på livets höst. Rimma Markova har lyckats att få sin sjuka mor till sig i Stockholm, efter en period av tremånadersvistelser här och där.

Modern är gammal och svag. Hon är vilsen: ” Är det vårt krig som TV-n visar?” Som barn överlevde hon Leningrads fasanfulla belägring under andra världskriget. Den erfarenheten trycktes in i benmärgen, sådant glömmer man aldrig.

Det är inte så lätt för en stark kvinna att plötsligt erkänna sig hjälplös: ”Händerna lyder inte, hur ska det gå”. Dottern kan få ångest när hon inte förmår göra det lättare för sin mamma: ”Hur ska jag hinna allt här hemma”. Mor-dotter-roller byts:  ”Ah mamma – mitt lilla, lilla barn”.

Att prata om sina närmaste och inte glida till en sentimental predikan är inte lätt. Ännu svårare är det att prata om sin inte så länge sedan bortgångna mor. Måste tomheten i hjärtat fyllas först? Och även då blir det svårt att klä det outsagda med ord: ”Orden tomma, läpparna tysta”.

Rimma Markova har förmågan att hitta enkla, fast slagkraftiga ord. Hon berättar om det svåra på ett enkelt sätt. Enkla diktrader flyter på och är lätta att ta till sig. Språket är ledigt och levande, inga krystade fraser: ”Vi bodde […] med böcker på golvet som vi genast la bort när hon dukat bordet”.

För att illustrera boken har Markova valt målningar av Karlstadskonstnären Stefan Johansson, vilka återspeglar bokens stämningar och känslor på ett mycket passande sätt. Konstnärens stil och motiv har tilltalat Rimma.

En person som ofta syns på Stefan Johanssons tavlor är hans egen mor. Hon var en ljuspunkt i hans liv. Konstnären brukade avbilda sin mamma sittande vid fönstret i kvällssolen eller vid bordslampan. Hennes ansikte är i ljusstrimman eller i skuggan. En ensam dam som skriver ett brev eller broderar på ålderns höst i livets skymning… På bokens svarta baksida ser man Stefan Johanssons disiga Nattsken (1935).

Stefan Johanssons akvarelltavlor kännetecknas av en speciell teknik som gav bilderna suddiga konturer. Linneduken förbehandlades på ett specifikt sätt så att färgerna trängdes genom duken för att få den oskarpa effekten. Asketiska interiörer i mörka toner med ljusa flammor runt bordslampor, nattliga stadsgator med lyktor – ”ljusdunkel”, kallade han själv sin stil. Det är inte platser som är det viktigaste på Johanssons tavlor, utan spelet mellan ljuset och mörkret, samspelet av dunkla och ljusa minnen i människans inre.

Det är ett lyckat och unikt känslomässigt möte mellan två olika konstnärer, trots att 100 år skiljer deras verk. ”Ljusdunkel” kan man även kalla stämningen i Rimma Markovas bok.

I bokens avslutande del (”I stället för efterord”) berättar Annika Bäckström, en vän till Rimmas mor: ”Att lyssna till Zinaida var som att öppna en bok”. Nu är boken stängd för alltid.

Och vi hör Rimma Markovas röst genom Nina Kyrklunds ord: ”Hon är borta men ändå här / Snöregn, dis, det är så mörkt”.

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.