• Kulturens kritik
• Publicerad: 27 november, 2020

En bitvis rafflande kriminalroman

BOK | Ivo Holmqvist berättar om författaren och dramatikern Friedrich Dürrenmatt och läser nyöversättningen av ”Domaren och hans bödel”.

Friedrich Dürrenmatt
Översättare: Ola Wallin
Domaren och hans bödel
Ersatz

När Friedrich Dürrenmatt avlidit för trettio år sedan (han var född 1921) skrev germanisten och Brecht-experten Reinhold Grimm att han varit en ”stor och grym byggare av grotesker, men samtidigt en humanist i förklädnad.” Det var ingen dålig karakteristik av schweizaren, som var minst lika känd för sin dramatik som för sina romaner och som dessutom varit både målare och aktiv teaterman. Han skrev nya versioner av Shakespeare och Strindberg, och han drog nytta av Pirandello. Av Brecht lärde han sig distanseringstekniken. Men han trodde inte på några kollektiva lösningar, individen måste själv stå emot och stå ut med sitt öde, som var liktydigt med den moderna tillvaron. Dürrenmatt var en av de stora moralisterna.

Optimismen är inte särskilt framträdande i hans båda mest kända skådespel. Den gamla damens besök försiggår i den gudsförgätna centraleuropeiska hålan Güllen, ett föga smickrande namn (= gödsel). Man får besök av världens rikaste dam med ett förflutet i den fattiga byn. Där blev hon med barn och där övergav barnafadern henne. Nu är han Güllens borgmästare. Hon är stenrik, och hon har ett stenhjärta. Byborna får en enorm summa på villkor att de gemensamt dödar honom, och det gör de förstås. Man kan köpa allt, som hon kallt konstaterar på slutet. Med Ingrid Bergman i huvudrollen blev det en sevärd film 1964.

"Optimismen är inte särskilt framträdande"

Det är en variation på Brechts fras ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral” (och Dürrenmatts komedi Frank den femte varierar Brechts Tolvskillingsoperan, men också Shakespeare). I Fysikerna är tre dårar inhysta på hospital. Den ene utger sig för att vara matematikern Möbius, den andre Einstein, den tredje Newton. De är galna bara på ytan, för att värna om en upptäckt som i orätta händer kan ge all makt och utlösa världsundergången. Men sinnessjukhusets kvinnliga chef har förstås redan spelat in deras samtal och fotokopierat deras ritningar. En kommande atomkatastrof är inte avlägsen, varken i den pjäsen eller på andra håll i Dürrenmatts författarskap.

Det kalla kriget satte sina spår rent bokstavligt i den becksvarta novellsamlingen Vinterkriget i Tibet. Här är tiden efter ett tänkt tredje världskrig. Galna officerare försöker hålla liv i illusionen att fienden finns, och levande lik tar sig fram i rullstolar och ristar in en sista absurd hälsning till mänskligheten på klippväggarna. Både Kafka och Kierkegaard hörde till Dürrenmatts valfrändskaper, och labyrinter är en bärande symbol i hans verk. Uppdraget från 1986, om en kvinnlig filmregissörs jakt på en undflyende sanning i ett apokalyptiskt nordafrikanskt ökenlandskap, inleds med ett välvalt Kierkegaard-citat. Människan inför framtiden är som en spindel inför fallet: ”framför mig alltid en tom rymd; det som driver mig framåt är en konsekvens som ligger bakom mig. Det här livet är perverst och fruktansvärt, det är outhärdligt.”

"Människan inför framtiden är som en spindel inför fallet"

Liksom landsmannen Max Frisch var Dürrenmatt en stark och återkommande kandidat till Nobelpriset i litteratur. Kanske förstörde han sina chanser med komedin Meteor, där en nobelpristagare dör ett par gånger om och dessutom blir mördare, i en grotesk modern dödsdans. Men det är framför allt för tre länkade kriminalromaner som Dürrenmatt är känd och fortfarande mycket läst: Domaren och hans bödel, Misstanken och Kommissariens löfte. Ingegerd Lundgren översatte dem på femtiotalet, den första 1956, fyra år efter originalet, och alla kom samlat 1989. Nu har Ola Wallin gjort en nyöversättning av den första, som han försett med ett kort och bra efterord (Ersatz förlag).

Det är en alltigenom läsvärd och bitvis rafflande kriminalroman. En bil hittas vid vägkanten i en lantlig trakt av Schweiz, vid ratten sitter en död polisman med kulhål i tinningen. Så rullas historien upp både framåt och bakåt i tiden. Kommissarien Bärlach, som är nära pensionen, är dödssjuk, men döljer det tills mordet är uppklarat och mördaren avslöjad. Han är till döden trött och desillusionerad – jag kan tänka mig att Henning Mankell lånade drag från honom till Kurt Wallander. Bärlach, med utlandstjänst bakom sig, vet nästan från början vem mördaren är, men han håller i det längsta tyst om det för sina kolleger, och för oss.

Den mördade har varit indragen i skumma högerextrema internationella politiska konspirationer på en stor isolerad herrgård vars cyniske ägare Bärlach känner sedan gammalt. Jag ska inte förta läsnöjet genom att avslöja mer, det räcker med att citera omdömet i 1001 Books You Must Read Before You Die: ”Critiquing policing methods is bound up inextricably both with the plot and with an equally important story of human imperfection. It is this last aspect in particular that causes this piece of criminal fiction to stand apart from the hundreds of novels written in the genre.”

Däremot till slut en självupplevd episod: 1963 sommarjobbade min bror och jag på en kibbutz i norra Israel. På väg dit ner, genom Europa till Athen och båten till Haifa, skakade vi fram genom Jugoslavien, då ännu Titos land. Kanske hade loket en stor röd stjärna, fast det tänkte vi nog inte på. Vi båda hade läst Dürrenmatts bok och visste vad den hette på tyska, Der Richter und sein Henker. Min bror som läste juridik i Lund tänkte sig kanske en karriär som domare – någon tid senare satt han ting. Vi kom i slang med jämnåriga i tågkorridoren och berättade på vår knaggliga tyska om våra yrkesutsikter. Min brors bana var redan utstakad: ”Ich werde ein Henker sein”. Dem vi pratade med ryggade tillbaka. Men det dröjde inte så värst många år innan sådana härjade i de trakterna.

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.