Detalj ur omslag

En skärskådan av ensamheten



BOK | Robert Myhreld läser ”Elín, diverse” och hamnar i sin egen barndom.



Köp Elín, diverse hos bokus.com
Kristín Eiríksdóttir
Översättare: Arvid Nordh
Elín, diverse
flo

Det är söndag kväll när jag slår upp isländskan Kristín Eiríksdóttirs Elín, diverse. En stillsam och behärskad melankoli kommer strax över mig. Den strömmade ur boken och jag välkomnade den. Tillståndet ersatte söndagensångesten som infinner sig oaktat om det är ett habilt lönearbete eller en trevlig studiedag som väntar morgonen därpå. Djupt rotar sig obehagliga minnen och erfarenheter.

Boken är oförskämt vacker. Omslaget är danske Troels Carlsens verk och längst ned på bokryggen finner vi förlagets karaktäristiska sjöhäst. Vänder vi på boken överdrivs det inte när det konstateras att boken är ”skarpsinnigt sammanvävd berättelse om mödrar och döttrar, våld och trauma, makt, glömska och isolering.”

Vi möter två kvinnor vars liv slingrat och slingrar ihop sig. Den ena är Elín, kring de 70, en mästare på att tillverka rekvisita till allehanda teateruppsättningar. Den andra är Ellen, en ung och hyllad pjäsförfattare. Stilistiskt sker övergångarna mellan deras liv oerhört smidigt och texten byter sömlöst tid, tanke, miljö. Som läsare måste du vara vaksam, helt plötsligt befinner du dig i någons barndom. Ibland din egen.

"Stilistiskt sker övergångarna mellan deras liv oerhört smidigt och texten byter sömlöst tid, tanke, miljö. Som läsare måste du vara vaksam, helt plötsligt befinner du dig i någons barndom. Ibland din egen."

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Ellen är som sagt ung och naturligtvis ska de som läst hennes manus påpeka det. Hur kan hon som knappt levt förmått skapa detta? Fantastiskt, inte sant!? Vad är detta, om inte ett förakt mot ungdomen? En ung människa kan ha upplevt ett helvete som tjugo döingars samlade erfarenhet inte kunnat föreställa sig. Om de varit vid liv, det vill säga.

Ellens far var en framstående skapare av böcker, pjäser, essäer, noveller och dikter. Han dog 57 år gammal. Hur kom hans eftermäle att påverka Ellen, hon vars skapande osvikligt kontrasterades mot faderns? Förväntningar kan vara likt kedjor som man måste släpa på. Själv släpar jag inte några särskilt tunga efter mig. I lågstadiet hade visst en lärare sagt till min mor att jag skulle växa upp och bli en slätstruken historia. I efterhand föreställde hon sig egentligen ett drömliv. Att inte bli något särskilt låter ju utmärkt. Utan några särskilt utstående kvalitéer fick hon glädjande nog rätt.

Det är inte svårt att sympatisera med Ellen, att önska henne ömhet och medgång i livet. Det liv som hon strävar framåt i, ger mycket men får litet. Hon konstaterar torrt att kvinnor och män ”kom in i mitt liv och pressade ner handflatorna mot min rygg när de hoppade bock genom mitt och andras liv.”

Döden ruvar knappt skönjbar i de skuggor bokstäverna kastar mot pappret. För Ellen är den ofta i tanken: ”Det finns många sätt att försvinna på. När jag har mått som värst har jag grubblat på hur jag skulle kunna försvinna spårlöst. Jag ville inte att det skulle sluta med att någon snubblade över ett lik i ett skogsbryn. En roddbåt ute på det sömnlösa havet och ett pistolskott.”

Ellen härdar inte ut förberedelserna inför pjäsen. Det är tradition att skaparen ska befinna sig på plats åtminstone i början, första veckan. Hon orkar inte mer än några dagar, lämnar, traskar hem längs motorvägen, ”slokörad” och med fötterna dragandes efter sig. Elín hade en aning obehagligt följt henne med sin bil och erbjudit skjuts, eftersom snöslasket är tubsockarnas skoningslösa baneman. Vänligheten avböjdes, bilar tutade och Elín åkte iväg. Ellen kom hem utan känsel i tårna.

För mig är Elín, diverse en skärskådan av ensamheten. Och ensamhet är ett hjärtats tillstånd. Den kan finnas där i avsaknaden av en bekantskapskrets, men kan lika gärna emanera ur upplevelsen av att inte höra hemma i världen. Att den till slut rämnar, att dess tyngd krossar en. Ellen konstaterar: ”Att förlora förståndet, bryta ihop, få ett nervsammanbrott, är ett privilegium för de som har nära och kära.” Det kan vara sjukdom, det kan vara en förlust av en närstående. Mina egna erfarenheter av bipolär sjukdom vittnar om att man inte sällan måste orka som en frisk för att kunna vara sjuk. Välfärdssystemet är lika snårigt som tungrott.

"Ensamhet är ett hjärtats tillstånd. Den kan finnas där i avsaknaden av en bekantskapskrets, men kan lika gärna emanera ur upplevelsen av att inte höra hemma i världen."

Elíns orienteringsförmåga i vardagen lämnar sakteliga henne på grund av sjukdom. Hon alieneras inför sig själv. Minnen tynar bort, försvinner – vad finns då kvar om inte döden? Ellen växte å sin sida upp med en mor som till följd av trauman var psykiskt bruten. Barnet Ellen behövde hantera både hem, mor och vänner, som på någon slags nöjesresa anlände bara för att få se och uppleva modern. En moder som lät kreativitet vara kreativitet – oaktat om den med kritor och pennor fick fritt spelrum på väggar och golv. Eller varför inte den något makabra uttrycksformen knivhugg i soffan? Den stod vännen för.

”Golvet är bara golv, det är dött, bara ett ting”, konstaterade modern.

Är inte detta två liv, vilka som helst? En oöverskådbar intensitet av trevanden, missförstånd, oförstånd, försiktighet, ensamhet, tillhörighet, iver, vrede, övertramp, ångest, glädje; önskan att försvinna och inte synas, att hålla sig längsmed väggarna och gömma sig i en överdimensionerad huva, att besegras av elementen och det faktum att vi är stadda i en ständig förruttnelse? Det som skiljer oss åt är livets intensitet, omfattning och temperatur. Och framförallt omständigheter vi inte kan rå för. Vi föds, resten får vi fundera kring uppå dödsbädden. Om vi minns, det vill säga.

Text Robert Myhreld


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Puk Qvortrup. Foto: Roar Paaske. (Beskuren)

En stjärnas ljusa tröst

BOK | Puk Qvortrups första roman, ”In i en stjärna”, handlar om en djup, påtaglig och personlig sorg. Hans-Evert Renérius recenserar.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

En skärskådan av ensamheten

BOK | Robert Myhreld läser ”Elín, diverse” och hamnar i sin egen barndom.

Av: Robert Myhreld
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Peter Gembäck och Annika Sohlander. Foto: Ekerlids

Ett inifrånperspektiv – där förövaren också är ett offer

BOK | ”Hur är det rimligt att se Åsa Waldau som Kristi brud, trots att ingen egentligen tycker om henne eller ens anser henne frisk?” Anna Bergqvist läser ”Knutby inifrån” av Peter...

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

Turbulent Gotland i "Herrens år 1398"

BOK | Kan bra populärhistoriker bli bra romanförfattare? Lisbeth Ekelöf frågar sig detta när hon läser ”Herrens år 1398” av Dick Harrison.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Thomas Tidholm. Foto: Po Tidholm

En dos anarkism, en dos mysticism och en dos romantik

BOK | ”Tänkvärt men ingen vägledande filosofi”, skriver Anders Tidström om ”Jordlöparens bok”.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Johan Croneman. Foto: Mondial

Lika kongenial som lekfull

BOK | ”Han roterar sitt självmedicinerande liv som en vykortssnurra.” William Csergö om ”Jag är olyckligt här” av Johan Croneman.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close
Cron Job Starts