• Kulturens kritik
• Publicerad: 31 oktober, 2020

En dos anarkism, en dos mysticism och en dos romantik

BOK | ”Tänkvärt men ingen vägledande filosofi”, skriver Anders Tidström om ”Jordlöparens bok”.

Thomas Tidholm
Jordlöparens bok – om natur, konst och människor
Ordfront

Redan anblicken av bokens framsida lockar till läsning. En tecknad jordlöpare sedd von oben, ur det mänskliga perspektivet. Det är ett anslag. Människan har kommandot, men när man vänder och vrider på existensens villkor är hon möjligen ändå jordlöparens like. Thomas Tidholm har en förmåga att trixa med tankarna. Han slåss för livet, Sveriges kanske sista hippie, som envetet håller sig kvar bland träd, gräs och stenar.

”Det sägs att den som går djupt in i en skog ska finna sig själv. Men enligt en annan källa ska den som går djupt in i skogen förlora sig själv. Man kan ana att de som påstår dessa saker menar ungefär detsamma.” Detta är en liten typisk tidholmsk strof som blåser läsaren på enkla sanningar. Åtskilliga gånger reflekteras kring verklighetens overklighet, språkets tillkortakommande, människans märkliga tillvaro i sällskap med naturen. Man vaggas lite fram och åter. Att läsa Tidholm påminner om att sitta skönt i en gungstol med en varm filt över sig. Väldigt behagligt, således.

”Man kan ju förstås få svårt att få myror att ta till sig konst”

I Gefle Dagblad, för exakt 50 år sen, recenserade jag I dina armar, Thomas Tidholms tredje bok. Och, lustigt nog, ett halvt sekel senare känner jag utan svårighet igen mig. Det är en strid som pågår på många plan. I Tidholms sällskap känns min reflektion lika nära nu som 1970: ”Är människan ett ganska olyckligt däggdjur i sin förvirrade roll som sin egen angripare?” Tidholm rör sig fortfarande mellan natur och kultur, samspel, balans och öppet krig. Så här kan det låta: ”Vi vet inte om insekterna, sniglarna, maskarna och alla de andra, i någon mening försöker lära sig något om oss, om inte annat så av säkerhetsskäl.” Det är ödmjukt och inkännande. Det är inte maskiningenjörens förstavalsperspektiv. Där är i stället det lilla oförutsägbara livet i fokus. När en stor grågrön blombock, med mycket långa antenner, landar på trädgårdsbordet beskrivs det som ”en oerhörd händelse”. Vi får följa mötet med människan, ögon som möts och hur insekten sedan öppnar skalet, fäller ut vingarna. När den flyger sin väg brummar den ”som en liten maskin”. Ständigt detta, kanske obestämbara, gränsland mellan natur och kultur.

Tidholm undrar ”vad vi är ute efter”. När det gäller naturen summerar han: ”Vill vi veta något eller räcker det med en mållös förundran? Vi kanske måste bestämma oss.” När han vänder på perspektivet och undrar vad en jordlöpare egentligen skulle vilja veta slår han fast att ”veta” nog är fel ord och att det kan behövas en hel uppsättning nya adjektiv eller ord av helt nya ordklasser för att gå vidare. Vi kanske kan lära oss förstå varför vi inte kan förstå dem?

”Det är som att Thomas Tidholm blir vemodig över att människan är ett djur, men djuret inte är människa.”

Kan konsten var en länk mellan människan och naturen? Jo, absolut. Bokens tiotal svartvita teckningar av småkryp understryker att så är fallet. Men Tidholm säger: ”När man tänker på att konst för myror troligen är en omöjlighet kan man gripas av ett särskilt vemod.” Han konstaterar att fåglarna inte svarar när man visslar i skogen och att en jordlöpare inte låter sig matas. Men att närmandet ändå är värt att pröva. Idéerna är både mjuka och varma, men väl inlindade i romantisk mystik. För man kan faktiskt locka på en sparvuggla och få den att svara, men man kan ju förstås få svårt att få myror att ta till sig konst, annat än som byggmaterial eller mat. Det är som att Thomas Tidholm blir vemodig över att människan är ett djur, men djuret inte är människa. Så har han nog tänkt i över 50 år nu. Han broderar fortfarande på det motivet och det är kul att någon på fullt allvar lindar känslor och tankar till små idéer så världsfrånvända och olönsamma i ett effektivt materialistiskt samhälle som vårt. En dos anarkism, en dos mysticism och en dos romantik. Tänkvärt men ingen vägledande filosofi.

Både fysiskt och andligt en vacker liten bok, men vilken fadäs att förlaget inte talar om vem som illustrerat så fint?

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.