Jorge Luis Borges. Foto: Wikimedia Commons

Den räddande ängel jag hade behövt i min ungdom



BOK | Robert Boström kastar sig över Danteessäerna i samlingsvolymen ”Borges III” och ”slukar dem ’så som man slukar bröd när man är svulten.’”



Köp Borges III hos bokus.com
Jorge Luis Borges
Översättare: Ingegerd Wiking; Sun Axelsson; Marina Torres; Anders Cullhed; Hans Ruin; Jöran Mjöberg; Irmgard Pingel; Oscar Hemer; Lars Bjurström
Borges III
Tranan

Ju mer jag läser Jorge Luis Borges (1899–1986), desto mer inser jag hur bristfällig min kunskap om antik och forntida litteratur är. Det är kanske detta som gör honom så spännande och intressant. Borges både inspirerar och tvingar mig att ta itu med Homeros, Sofokles, Aristoteles och de andra som lade grunden för vårt västerländska berättande och tänkande. De flesta av 1900-talets ismer och konstnärliga riktningar känns som redan utforskade återvändsgränder. Borges däremot verkade hoppa av det tidiga 1900-talets trender, surrealism, psykoanalys, marxism, och gjorde en slags markerad U-sväng tillbaka till myternas ursprung. Borges är den räddande ängel jag hade behövt i min ungdom.

En orsak till att jag känner ett sånt förtroende för Borges är hans hyllning till Snorre Sturlasons koncisa och korthuggna språk, och hans kärleksfulla analys av ett evigt bortglömt Skandinavien. ”I världshistorien är det som om Skandinaviens krig och litteratur aldrig hade existerat, allt förblir avskilt och utan spår, som om det hade inträffat i en dröm eller i kristallkulor av det slag som spåkvinnor använder sig av.” Om detta kan man läsa i ”Det skandinaviska ödet” (Borges II, 2019) samt i Matthias Johannessens magiska essä ”En vallfart till Island – Samtal med Jorge Luis Borges” (Res Publica, 1999, Nr. 45). 

De nio Danteessäerna

"Själv måste jag läsa en text av Borges minst tre gånger för att kunna hantera den."

Idag kom Borges III från bokförlaget Tranan med posten. Jag blir alldeles febrig. Kastar mig över ”Nio Danteessäer” och slukar dem ”så som man slukar bröd när man är svulten.” Har inte känt så sedan 70-talet, när Ziggy Stardust eller dekadenta 1800-talspoeter trängde sig in i mitt innersta. Borges är dock allt annat än dekadent. Hans fiktioner och essäer kan liknas vid grekiska dramer. Inget onödigt jox. Varje ord strävar målmedvetet vidare, trots att de ideligen förhindras, eller rättare sagt befruktas, av nya spegelbilder och labyrintartade sidospår. Samtidigt står Borges enskilda meningar ofta på egna ben och pockar på uppmärksamhet. Själv måste jag läsa en text av Borges minst tre gånger för att kunna hantera den.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Först skyndar mina ögons fåglar iväg över sidorna för att få en överblick. Sedan rotar mullvaden, spanaren i mig, fram okända ord och knepigheter som behöver googlas. Först därefter läser mina känslor och mitt förnuft tillsammans Borges, lugnt och sansat så som i en fjällstuga framför brasan med en rödrutig filt avsparkad från benen, och njuter av att åtminstone en smula begripa allt det fantastiska som förmedlas. Varje rad i en novell av Borges borde, likt klassiska dikter av Ovidius, Horatius och Vergilius, vara numrerad. För skulle man våga sig på att kommentera till exempel ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”, en av 1900-talets mest svindlande och visionära noveller, måste man kunna relatera, inte bara till enskilda meningar utan även till enskilda bisatser och ord.

Borges ”Nio Danteessäer” i Borges III innehåller kommentarer om det mesta man kan önska sig om Dante Alighieri (1265–1321): Dantes samtid, Dantes föregångare, Dantes efterföljare, Dantes inre konflikter och paradoxer. Borges ser Dante som en genial och unik poet samtidigt som en del av en historisk kedja. Ofta spinner Borges sin väv utifrån en enda rad i Komedin. Dantes höviska och kortfattade språk ”som inte innehåller ett omotiverat ord” hyllas oavbrutet, liksom Dantes personbeskrivningar: ”den lyckosamma variationen av precisa karaktärsdrag”. Borges jämför Dantes ekonomiska och måleriska språk med nutidens: ”Vår tids roman följer tankeprocessens alla steg med överdriven omständlighet; Dante låter blott antyda dem i en avsikt eller en gest.” I detta fall (Skärselden VI, 72–76) avser Borges mötet mellan Vergilius (den milde ledaren) och den av Dante hyllade trubaduren Sordello:

Den milde ledaren begynte säga:

”Mantua...” och skuggan, i sig själv försjunken

sprang upp från platsen där han dittills suttit

med orden: ”Mantuan, jag är Sordello

från din stad!” Och i famn tog de varandra.

Dantes geniala språkbehandling

"Det som skiljer Borges från många andra litteraturforskare är att han först låter sig förföras som vilken nyfiken nöjesläsare som helst."

Borges diskuterar, med hjälp av citat från etablerade Dantekännare, motsägelserna mellan författaren Dante och den fiktive Dante, samt de bådas komplicerade förhållande till antiken kontra kristendomen. I Komedins berömda avsnitt om Francesca och Paulo (Helvetet IV) uppstår en konflikt, menar Borges, mellan författaren Dante och den fiktive Dante. Den fiktive Dante känner ett oerhört starkt medlidande med Francesca, samtidigt som författaren Dante låter henne leva i Helvetet på grund av sitt hor med Paolo. Likt en skicklig advokat rättfärdigar Borges denna paradox med att författaren Dante måste ta hänsyn till katolska kyrkan.

I essän ”Den gudomliga komedin” från antologin ”Sju kvällar” (som också återfinns i Borges III), utvidgar Borges analysen av Dantes möte med Francesca, vars lidande, alternativt eviga kärlek till Paolo, får Dante att svimma: ”och han föll som en död kropp faller”. Upprepningen ”föll och faller”, menar Borges, är åter ett exempel på Dantes geniala språkbehandling. Men den stackars Paolos lidande verkar inte bekymra vare sig Dante eller Borges. Jag kommer att tänka på Kjell Höglunds sublima sångrad: ”Jag hör hur dom ligger med varandra / i våningen ovanför / Jag hör inte honom / Men hon låter bra”.

Här och var förser Borges oss läsare med en lustighet som man valfritt kan fnissa eller rodna åt: ”de poeters vålnader som är förbjudna att skriva därför att de är i Helvetet, brukar fördriva sin evighet med litterära diskussioner” (från ”Skärselden”).

Kannibalteorin

I Infernos nedersta nedre del får Dante syn på två män (Helvetet XXXII, 124).

Vi fortsatte; då såg jag två i isen

bredvid varandra, och den enes huvud

var som en hatt över den andres hjässa.

Där hjärna möter ryggrad hos den undre

högg själen som var överst sina tänder

så som man slukar bröd när man är svulten.

Det är greve Ugolino som knaprar på ärkebiskopen Ruggieris huvud. Kanske den otäckaste skildringen i Komedin, en händelse som växer sig ännu mer skrämmande i ”Sång XXXIII” när Ugolino berättar för Dante hur Ruggieri en gång fängslat honom och hans barn och därefter kastat bort nyckeln. Hungern tilltar och barnen ropar i kör:

Pappa, det skulle smärta oss långt mindre

om du tar oss till mat; du som oss iklätt

vårt eländiga kött må taga det ifrån oss.

Den stackars Ugolini tvingas bevittna hur hans barn dör, ett efter ett:

blind begynte jag då att famla över deras kroppar,

och tvenne dagar kallade jag på dem;

vad sorg ej kunnat gjorde sedan svälten.

Sista meningen blir Borges nyckelmening. Antyder den kannibalism eller gör den inte det? Borges går igenom århundraden av spekulationer i frågan och avfärdar kannibalteorin, kanske för att det i så fall skulle falla en skugga över hans idol. ”Det var inte Dantes avsikt att vi skulle tro det, men däremot att vi skulle misstänka det.” Borges bevisföring är intressant och ibland rörande, fast jag förblir skeptisk. Varför skulle Ugolino ens befinna sig i Helvetets nedersta del om han inte gjort detta ohyggliga?

Österlandets inflytande samt konflikten mellan gudomlig och mänsklig kärlek

Essän ”Simiurgen och örnen” behandlar österlandets inflytanden på Dante. Den innehåller en analys av den persiske sufipoeten Farid ad-din Attars epos ”Fåglarnas konferens”. Det är en spännande jämförelse mellan kristendom och islamisk panteism, som inte är speciellt islamisk, utan snarare mystisk à la nyplatonisten Plotinus, om jag förstått Borges labyrintartade tankegång korrekt.

Alla poeter med ett uns av romantisk känsla har någon gång upplevt konflikten mellan den gudomliga och den mänskliga kärleken. Så även Dante. Och Borges. Även om jag inte är helt enig med vare sig Borges eller mig själv, så rekommenderar jag ändå varmt hans sista Danteessä ”Beatrice sista leende”, där skildringen av Dantes möte med Beatrice i Paradiset tillsammans med skildringen av Paulo och Francesca i Helvetet, ger en fyllig inblick i kärleksproblemets komponenter och avgränsningar.

"Står inte Borges kommentarer i vägen för upplevelsen av Komedin?"

Borges Danteessäer är läsvärda om man vill lära känna den kanske mest inflytelserike västerländske poeten mellan antiken och vår tid, analyserad av en av 1900-talets mest nyskapande författare. Men står inte Borges kommentarer i vägen för upplevelsen av Komedin? Borges svarar själv på denna fråga med samma ord som han avslutar sina essäer om Dante: ”Det brukar vulgärt hävdas att kommentatorerna ställer sig mellan läsaren och verket, en dumhet som inte förtjänar att bemötas.”

Swedenborg och haikusaknad

Essän om Emanuel Swedenborg är på tio sidor och beskriver Swedenborgs tankevärld tydligare än vad andra författare gör på hundratals sidor. Den beläste Borges har järnkoll på vår svenske mystiker. Det som skiljer Borges från många andra litteraturforskare är att han först låter sig förföras som vilken nyfiken nöjesläsare som helst. Sedan fäster han sig vid en detalj, och då tar bibliotekarien Borges över och kollar upp i stort sett allt han kan finna om författaren, verket och detaljen. Därefter tolkar poeten, analytikern och pedagogen Borges resultatet av undersökningen av detaljen till lycka för oss läsare. Jag har för mig att denna typ av studium kallas hermeneutik.

Borges I, Borges II och Borges III, som förtjänstfullt utgivits av Lasse Söderberg, Oscar Hemer och bokförlaget Tranan, innehåller nästan allt man kan önska sig av Jorge Luis Borges författarskap. Det enda jag saknar är Borges haikudikter, eftersom jag misstänker att vissa av de hisnande beskrivningarna av Tlöns litteratur i ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” i själva verket är en förborgad analys av den japanska haikupoesin. (Se sid. 32, rad 6 och framåt i Fiktioner [2007, Bonniers]. Sidans nummer i Borges I, där fiktionen ”Tlön…” ingår, kan jag dessvärre inte bidraga med, eftersom Borges I ligger i baksätet i en kompis bil som just nu är på väg till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.)

Text Robert Boström


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Puk Qvortrup. Foto: Roar Paaske. (Beskuren)

En stjärnas ljusa tröst

BOK | Puk Qvortrups första roman, ”In i en stjärna”, handlar om en djup, påtaglig och personlig sorg. Hans-Evert Renérius recenserar.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

En skärskådan av ensamheten

BOK | Robert Myhreld läser ”Elín, diverse” och hamnar i sin egen barndom.

Av: Robert Myhreld
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Peter Gembäck och Annika Sohlander. Foto: Ekerlids

Ett inifrånperspektiv – där förövaren också är ett offer

BOK | ”Hur är det rimligt att se Åsa Waldau som Kristi brud, trots att ingen egentligen tycker om henne eller ens anser henne frisk?” Anna Bergqvist läser ”Knutby inifrån” av Peter...

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

Turbulent Gotland i "Herrens år 1398"

BOK | Kan bra populärhistoriker bli bra romanförfattare? Lisbeth Ekelöf frågar sig detta när hon läser ”Herrens år 1398” av Dick Harrison.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Thomas Tidholm. Foto: Po Tidholm

En dos anarkism, en dos mysticism och en dos romantik

BOK | ”Tänkvärt men ingen vägledande filosofi”, skriver Anders Tidström om ”Jordlöparens bok”.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Johan Croneman. Foto: Mondial

Lika kongenial som lekfull

BOK | ”Han roterar sitt självmedicinerande liv som en vykortssnurra.” William Csergö om ”Jag är olyckligt här” av Johan Croneman.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close