• Kulturens kritik
• Publicerad: 23 september, 2020

Om drömmar som krossas

BOK | ”Alla har vi drömmar. Utan dem, vare sig de är stora eller små, har vi ingen drivkraft i det vi gör. Många drömmar slår aldrig in, men vi värnar om dem i alla fall.” Lisbeth Ekelöf läser Elizabeth Buchan.

Elizabeth Buchan
Översättare: Camilla Jacobsson
Museet för krossade drömmar
[etta]

Alla har vi drömmar. Utan dem, vare sig de är stora eller små, har vi ingen drivkraft i det vi gör. Många drömmar slår aldrig in, men vi värnar om dem i alla fall. En del drömmar förändras i och med att vi åldras. En del kanske finns kvar hela livet även om de inte slår in. Vi slår oss till ro med dem. Men vad händer om våra drömmar krossas? Om vi försöker nå fram till drömmen och den inte besannas? 

Om detta handlar Elizabeth Buchans bok Museet för krossade drömmar. Vi möter Laure som äger museet som passande nog får representera hennes egna krossade drömmar. 

”En tjugoårig kvinna med ena handen i förband väntar på en österrikisk tågperrong. Vid fötterna har hon en resväska innehållande en ryggsäck, men ingenting annat eftersom den bara är där för syns skull.”

Öppningen till berättelsen utspelar sig i Österrike, 1986. Laure har arbetat som au pair hos familjen Kobes i Prag och har precis rest tillbaka till väst där hon väntar på sin älskade. Han kan inte lika lätt ta sig ut ur landet och när tåget äntligen kommer är det en annan man som möter henne.

När drömmar krossas

Laures krossade drömmar berättas under tre tidsperioder, Prag 1986, Berlin 1996 och Paris i modern tid. Det är en tid av förändring i Östeuropa. Kommunismen är på fall. När vi möter Laure i nutid ser framtiden för det museum hon skapat ljus ut och i och med att stressen att driva museet avtar, börjar hon rannsaka sitt förflutna. De föremål som lämnas in på museet kommer från personer som fått sina drömmar krossade. Hon har själv en gång ställt ut tågbiljetten som hon använde ut ur Prag 1986. Den dag hennes dröm krossades.

”’Vi får fler och fler inlämningar’, sa hon. ’De ökar för varje månad.’

’Intressant. Beror det på att människors drömmar krossas lättare nuförtiden? Eller på att de är svårare att uppnå?'”

Hyser vi större drömmar idag? Hjälper det att få dela våra krossade drömmar tillsammans med andra? Hjälper det att bli av med bevisen på de icke uppfyllda drömmarna? Eller förföljer krossade drömmar personer livet ut? Såsom de gör för Laure.

May är en ung, ambitiös, amerikansk journalist angelägen om att skriva några artiklar om Laure och hennes liv. Laure har motvilligt gått med på det, delvis för att få publicitet för museet. Föga anar hon att Mays energi och envishet kommer att leda till att hon äntligen måste göra upp med sitt förflutna. 

Kalla krigets dagar

I Prag möter Laure den karismatiske Tomas. Det är hennes första möte med den stora kärleken. Gradvis blir hon medveten om ett annat politiskt system, ett annat sätt att leva. Hennes drömmar om evig kärlek går förlorad i en politik hon inte riktigt förstår.

”Hennes drömmar om evig kärlek går förlorad i en politik hon inte riktigt förstår.”

Längre fram möter vi en starkare Laure, som synes ha utvecklats till vad hon är på grund av händelserna i Prag. I botten ligger alltid kärleken till Tomas och vad som hände honom. Är det känslan av att ha varit delaktig i hans öde? Att inte veta vad som hände? Ung kärlek som inte får någon näring tenderar, för det mesta, att blekna med tiden. Laure kan dock inte släppa sitt förflutna.

Minnenas kraft

Det finns mycket tänkvärt i Museet för krossade drömmar. Tillbakablickarna i Prag känns lite långa. Tiden var en annan, men Laures naivitet kan ibland kännas lite irriterande. Å andra sidan tillhör drömmar om kärlek ungdomen, med rätta. Intressant är att följa hur Laure utvecklas mellan de tre tidsperioderna. På sätt och vis är hon tre olika personer, där den äldre är den mest tilltalande. 

Det är en historia om minnen och deras påverkan på våra liv. Av en händelse läste jag Anna Bergqvists recension av Patrick Modianos Ur den djupaste glömska på Kulturen precis innan jag satte mig att skriva dessa rader. Modiano skriver ofta om minne och glömska. ”Vad minns man egentligen av en händelse trettio år senare – och vad tror man sig bara minnas?” 

Hur väl passar det inte in här? Är Laures minne pålitligt så långt efteråt? Tolkar hon händelserna som skedde då annorlunda idag, med livserfarenhet i bagaget? Laures minnen har hållit henne fängslad de senaste trettio åren. Är det inte bättre att glömma, som många rådde henne att göra? Vad för liv får man om man lever på minnen som bygger på krossade drömmar?

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.