Patrick Modiano. Foto: JF Robert.

Minnet och glömskan som förenliga med varandra



BOK | Anna Bergqvist läser om minnets relativa osäkerhet i ”Ur den djupaste glömska” av Patrick Modiano.



Köp Ur den djupaste glömska hos bokus.com
Patrick Modiano
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
Ur den djupaste glömska
Elisabeth Grate

”Hon var av medellängd, och han, Gérard Van Bever, aningen kortare. Kvällen då vi träffades för första gången, den där vintern för trettio år sedan, hade jag följt med dem till ett hotell på Quai de la Tournelle och hamnat i deras rum. Två sängar, den ena nära dörren, den andra nedanför fönstret. Det vette inte mot kajen och jag tror mig minnas att det var en vindsglugg.”

För den som kan sin Modiano är han lätt att igen känna igen, redan på de första sidorna i Ur den djupaste glömska. De tre stora karaktärerna mejslas fram med sparsmakade detaljer, detsamma gäller miljön, och redan i inledningsmeningarna befästs glömskan och minnets relativa osäkerhet som motiv. Vad minns man egentligen av en händelse trettio år senare – och vad tror man sig bara minnas?

"Är mitt minne av en händelse någonsin representativt för andra människors minne av densamma?"

Jag är svag för Patrick Modiano. Jag gillar hans hårdkokta hemingwaystil och jag gillar känslan av Paris noir. Ur den djupaste glömska lyser starkt av denna stil, genom ruffiga pubar, flipperspel, gamla skinnjackor, envis rökhosta, billiga sjapp, än billigare hotellrum och timslånga vandringar längs Paris och Londons gator. Handlingen kretsar kring tre vänner – möjligen är ytliga bekanta en mer korrekt beskrivning – som lever på liten budget i de två storstäderna. De försörjer sig på tillfälliga lån, tillfälliga tjänster för och av tillfälliga bekanta, och överlever enbart genom sina framtidsdrömmar. Berättarjaget när en författardröm, medan hans kärlek Jaqueline när drömmen om ett enklare liv på Mallorca. Som så ofta hos Modiano berättas allt i retrospektiv, denna gång trettio år senare. Det gör, så som en verklig retrospektiv kan vara, att berättelsen är friserad, oklar och sanningshalten i den osäker. Denna reservation markeras ofta språkligt hos Modiano, så även i denna roman, med inskott av ”jag tror mig minnas” och ”kanske” precis lagom frekvent för att påminna läsaren om att minnets natur, inte de faktiska händelserna, är vad som står i centrum i berättelsen.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kanske kan Patrick Modianos romaner bäst beskrivas som en slags noirdeckare. Även om något brott väldigt sällan begås, så finns i berättelserna en hårdkokt noirstil, en känsla av att något lurar bakom nästa hörn, att inget och ingen är vad det ser ut att vara, vilket för tankarna till filmvärldens detektivberättelser. Det är helt enkelt ofta väldigt spännande utan att något spännande eller ens särskilt dramatiskt inträffar. Ur den djupaste glömska är inget undantag.

"Det viktigaste är många gånger inte vad som sägs, utan allt som inte sägs".

I romanens trasiga persongalleri, flipperspel, flirtande med sex och droger i mörka storstadsmiljöer, byggs en spänning upp som gör boken svår att släppa ifrån sig. Det begås faktiskt ett riktigt brott, en stöld av en resväska, och möjligen kan den unga Lindas försvinnande också karaktäriseras som en blinkning till deckargenren, även om det inte är ett brott som utreds eller följs närmare i romanen. Modianos styrka ligger dock i att de faktiska händelserna aldrig blir centrala. Spänningen byggs istället mycket skickligt upp genom miljöbeskrivningar, persongalleri och en trovärdig dialog, där läsaren aldrig riktigt får känna sig säker på om allt uttalats högt. Modiano blinkar, anser jag, både en och två gånger till Hemingway i den här romanen. Det viktigaste är många gånger inte vad som sägs, utan allt som inte sägs, men som anas likt isberg under vattenytan.

Ur den djupaste glömska är 150 sidor kort. Det är inte en lång roman, men det är en roman som kräver mycket av sin läsare. Mycket sägs utan att sägas! Till exempel minns berättarjaget andra människors tillkortakommanden, svagheter och illojala handlingar, men då kärleken (när det gäller Jacqueline är det snarare en slags besatthet) finns kvar och känns oförminskad trettio år senare, förstår läsaren att det finns mycket mer av känslopåverkan än vad berättaren väljer att delge oss.

Romanens huvuddel utspelar sig trettio år tillbaka i tiden, men de sista tjugo sidorna hoppar framåt till 1994. Två av karaktärerna möts igen och berättarjaget tvingas reflektera över om det egna minnet av en för honom turbulent och viktig tid faktiskt var förenligt med verkligheten. Det är en fråga som Modiano på ett sätt lämnar kvar hos läsaren efter att Ur den djupaste glömska lästs färdigt. Är mitt minne av en händelse någonsin representativt för andra människors minne av densamma? Finns ens en objektiv verklighet? Och kan ett minne, å andra sidan, även trettio år senare vara precis lika sant och precis lika påtagligt som när händelsen faktiskt inträffade?

 ”Jag strök henne över håret. Det var inte lika långt som förr men ingenting hade egentligen förändrats. Tiden hade stannat. Eller rättare sagt, den var tillbaka på samma klockslag som vägguret på Café Dante visade kvällen då vi hade återsetts där borta, strax före stängningsdags.”

Text Anna Bergqvist


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Puk Qvortrup. Foto: Roar Paaske. (Beskuren)

En stjärnas ljusa tröst

BOK | Puk Qvortrups första roman, ”In i en stjärna”, handlar om en djup, påtaglig och personlig sorg. Hans-Evert Renérius recenserar.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

En skärskådan av ensamheten

BOK | Robert Myhreld läser ”Elín, diverse” och hamnar i sin egen barndom.

Av: Robert Myhreld
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Peter Gembäck och Annika Sohlander. Foto: Ekerlids

Ett inifrånperspektiv – där förövaren också är ett offer

BOK | ”Hur är det rimligt att se Åsa Waldau som Kristi brud, trots att ingen egentligen tycker om henne eller ens anser henne frisk?” Anna Bergqvist läser ”Knutby inifrån” av Peter...

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

Turbulent Gotland i "Herrens år 1398"

BOK | Kan bra populärhistoriker bli bra romanförfattare? Lisbeth Ekelöf frågar sig detta när hon läser ”Herrens år 1398” av Dick Harrison.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Thomas Tidholm. Foto: Po Tidholm

En dos anarkism, en dos mysticism och en dos romantik

BOK | ”Tänkvärt men ingen vägledande filosofi”, skriver Anders Tidström om ”Jordlöparens bok”.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Johan Croneman. Foto: Mondial

Lika kongenial som lekfull

BOK | ”Han roterar sitt självmedicinerande liv som en vykortssnurra.” William Csergö om ”Jag är olyckligt här” av Johan Croneman.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close