Dimitri Plax

Vad ska jag göra för att du ska komma tillbaka?



BOK | "Ett smärtskri som nått sitt syfte." Elena Dahl läser Dmitri Plax bok om sorgen efter sonen Peters tragiska bortgång.



Köp Peter. Tid hos bokus.com
Dmitri Plax
Peter. Tid
Ersatz

Ett hjärta ropar till ett annat hjärta, ett som har slutat att slå. En 16-årig kille som heter Peter, som gillar basket, klassisk musik, som han mästerligt spelar på piano, och som bestämt sig för att forska inom evolutionär psykologi när han blir vuxen, mister livet på ett ofattbart brutalt sätt. Mordet på Peter Plax skakade Sverige. Hans mördare var en kompis – som än i dag inte kan förklara varför han gjorde detta – med en hemlig passion: att mörda.

Dmitri Plax nya bok Peter. Tid innehåller så väldigt mycket på sina 600 onumrerade sidor, men textmängden på varje sida är liten. Rent visuellt påminner den om en diktsamling. Författaren, fadern, vill hålla bilden av Peter vid liv genom att ösa ur sitt minnesförråd, att låta Peter tala, och genom att tala till och om Peter. Detta ska fungera som stoppklocka. Författaren vill inte att hans tid ska rusa iväg när Peters runnit ut. Dmitri Plax återger brottstycken av samtal med Peter som tonåring, av barndomens nattningsritual, av besvärjelser och böner till en död samt reflexioner som han väver in i den oändliga monologen. Användningen av ryska och belarusiska vid sidan om svenska förstärker textens autenticitet. Skildringen blir inte kaotisk för det, inte ens skenbart kaotisk. Tankar brukar gå så. Läsaren känner igen det och sorterar kvickt textsnuttarna likt kort som ska in på rätt ställe i en katalog. Att boken känns så annorlunda beror främst på att författaren tar med sig läsaren till en okänd terräng. Någon karta finns inte. Den finns inte heller vid vandringens slut. En vandring har ägt rum och tiden som man försökte stoppa gick ändå, i smyg, liksom den skämts för att den inte kunnat stanna och hålla kvar det som man så innerligt önskat att den skulle hålla kvar.

"Peter. Tid är en utomordentlig litterär prestation. Den är oförglömligt originell."

När jag fick boken i handen var förväntningarna höga. Dmitri Plax lät sig intervjuas i olika tidningar.  Bilden av Peter trädde fram, förstärkt av en text, skriven av honom själv, som publicerades i Expressen. Jag förväntade mig en skildring av det ovanliga föräldraskapet som fostrade en ovanlig person, älskad av så många jämnåriga och vuxna, som han alltid brytt sig om. Han spelade piano mästerligt. Han tänkte sin framtid som en evolutionär psykolog. Allt detta hör i dag det förflutna till. Konditionalis, som Dmitri Plax enligt utsaga hatar att använda ("tänk om det skulle regnat den dagen"), är satt ur spel. De ändlösa upprepningarna av enkla fraser ur det förflutna, som ramar in den omöjliga verkligheten i vilken det inte längre finns någon son, kom som en jätteöverraskning. Resultatet är starkt och övertygande.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Det oväntade tillvägagångssättet att skildra sonen, kärleken och sorgen gör Peter. Tid till en mycket speciell, kanske unik bok. Ett smärtskri som nått sitt syfte. Man lyssnar. Man vill lyssna, även när det gör ont, när författaren tar med sig läsaren till sin egen smärtgräns och över den, där allting bara brister, försvinner eller slängs som något onödigt – livsviljan, meningen med tillvaron, gud, skapandet och resten, ifall det finns något kvar. Och i likhet med författaren själv, som enligt egen utsaga inte läst det som han nyss skrivit, läser jag inte om som jag annars brukar göra. Det behövs inte. Texten går direkt in i blodet som en injektion och stannar kvar i kroppen. Tack vare korta avsnitt är den mycket visuell, vilket förstärks av att bokens sidor är i tre färger – vita, blåa eller svarta. Jag har en känsla av att ha blivit bjuden på en guidad tur i Dmitris och Peters värld, vid tidernas begynnelse och tidernas slut.

Slut, men inte försvinnande.

Jag tror inte att det finns en enda läsare som någonsin kommer att glömma denna bok. Peter. Tid är en utomordentlig litterär prestation. Den är oförglömligt originell.

Skälen är många. Ett av dem är själva ämnet, förlusten av ett älskat barn, en son. Men det är inte det enda skälet. Jag har för min del aldrig tidigare läst en berättelse utan narrativ, vilket kan låta som en paradox. Jag kan korrigera detta paradoxala påstående till att Dmitri Plax lyckats skapa ett eget narrativ, om man med narrativ menar en ärkeberättelse, en typ, till vilken andra berättelser kan hänföras som varianter. Författaren nämner Abrahams offer. Han talar också om sin förlust av gudstro. Därför passar inte religionens tröst med dess narrativ om en imaginär framtid, den älskade dödes saliga liv i paradiset och den kommande återföreningen. Peter. Tid passar sålunda inte in i det religiöst inspirerade narrativet med offer, helgon och änglar. Författarens gud försvann från kartan 2 augusti 2019.

Det andra viktiga skälet är bokens unika utformning – ett ypperligt arbete av formgivaren.

"Jag har en känsla av att ha blivit bjuden på en guidad tur i Dmitris och Peters värld, vid tidernas begynnelse och tidernas slut."

Volymen är lika tjock som Krig och fred eller Utvandrarna, men innehåller, som tidigare nämnts, mycket lite text. En antydan om vikten av varenda utsaga. Det sticker ut. Man förstår från första sidan att en jobbig läsning väntar, där fokus inte ligger på resonemang och förklaringar, och där ingen katarsis väntar på slutet. Författarens illustrationer i svart och blått, eller bara svart, och en enstaka gång i blått, låter som en oroväckande bakgrundsmusik, mer än de illustrerar som bilder brukar göra. Texten och bilderna kan uppfattas som ett komplicerat musikstycke, vars mening dock ligger naken och uttalad då materialet är ord. Läsningen eller lyssnandet går långsamt. Det händer att musikstycket tystnar, är på gränsen till kollaps, för att sedan komma tillbaka. Det gör det så länge man försöker gripa helheten. Ty fragment är delar av helheten, även om den inte är igenkännbar.

Läsningen tar sålunda tid.

Tillsammans med författaren stapplar man i ett oländigt landskap, finner i halvmörkret en tuva som man kan sätta sin fot på, snubblar, reser sig igen och fortsätter. Ljuset som gör att man orkar kommer från barnets lek med orden, från tonåringens alltmer vuxna resonemang som boken har bevarat.

"Det förflutna smugglas in i nuet, maskerar och gör ett försök att ersätta det."

Texten lever sitt eget liv, vibrerar av smärta, tar sig någon gång en paus, eller ett steg tillbaka, för att sedan återvända till minnenas brunn och vila där en stund. Jag börjar tro att den har en egen agenda vid sidan om vad som sägs högt. Det förflutna smugglas in i nuet, maskerar och gör ett försök att ersätta det. Ord av kärlek som fadern och sonen utväxlat med varandra under sin tid tillsammans, fungerar som kraftfulla besvärjelser, de upprätthåller illusionen av att tiden står stilla. Men framtiden är avklippt. Det återupplivade förflutna träder obönhörligt tillbaka där det hör hemma…

Något händer under läsningens gång.

Evigheten, upphöjd över både det förflutnas kraftfulla strömvirvlar och nuets tomhet växer fram otvunget, utan deklarationer, utan kryckor som religionerna erbjudit i alla tider. Och utan tomma förhoppningar om att det som försvunnit från Nangijala återfinns i Nangilima. Evigheten smyger in omärkligt, den är varken någonstans däruppe eller bortom tid och rum. Den sätter sig vid samma bord som läsaren och lyssnar, för att anteckna ord och händelser som den vill bevara i sitt tysta minne. Ty här skildras inget mindre än föräldrakärleken som utstått det yttersta provet – troheten mot det bortgångna barnet.

”Jag kommer att sitta bredvid dig resten av mitt liv, min sötaste, roligaste, bästa pojke i världen.”

Text Elena Dahl


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Detalj ur omslag

Resa genom den allestädes symboliskt närvarande katastrofen

BOK | Erling Öhrnell läser "Den osynliga staden", Bo Gustavssons senaste diktsamling om Krakow, om religiösa traditioner och alla städers inneboende utopi, den som ständigt rivs och byggs på nytt.

Av: Erling Öhrnell
Kulturens kritik | 23 september, 2020

Detalj ur omslag

Om drömmar som krossas

BOK | ”Alla har vi drömmar. Utan dem, vare sig de är stora eller små, har vi ingen drivkraft i det vi gör. Många drömmar slår aldrig in, men vi värnar om...

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 23 september, 2020

Göran Greider. Foto: Ordfront. (Beskuren)

En ömsint och respektfull skildring

BOK | William Csergö läser Göran Greiders ”Hon vars hjärta var som mitt”, en dokumentärfiktiv roman om relationen mellan författaren Dan Andersson och studentskan Märta Larsson.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Dimitri Plax

Vad ska jag göra för att du ska komma tillbaka?

BOK | "Ett smärtskri som nått sitt syfte." Elena Dahl läser Dmitri Plax bok om sorgen efter sonen Peters tragiska bortgång.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Ludwig Devrient och E. T. A. Hoffmann, omslag till

Förtrollad och förvirrad

BOK | En ny E. T. A. Hoffmann-antologi ger Jesper Bäcklin en snabb glimt in i det outgrundliga.

Av: Jesper Bäcklin
Kulturens kritik | 06 september, 2020

Patrick Modiano. Foto: JF Robert.

Minnet och glömskan som förenliga med varandra

BOK | Anna Bergqvist läser om minnets relativa osäkerhet i ”Ur den djupaste glömska” av Patrick Modiano.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts