Gui Minhai. Foto: Nina Hemmingsson. (Beskuren)

Medvetandets gränslösa förmåga att skapa inre världar



BOK | Ett starkt vittnesmål om ett totalitärt systems förtryck av personliga fri- och rättigheter. Anneliese Fältström läser "Jag ritar en dörr på väggen med fingret" av Gui Minhai.



Köp Jag ritar en dörr på väggen med fingret hos bokus.com
Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
Kaunitz-Olsson

On the one hand poetry is useless. It can´t change the world materially. On the other hand, it is a basic part of human existence. It came into the world when humans did. It´s what makes human being human.

– Bei Dao

Läser den svenske förläggaren och poeten Gui Minhais diktsamling Jag ritar en dörr på väggen med fingret. Funderar över de psykologiska effekterna av att tvingas leva isolerad från mänsklig kontakt och hur man överlever utan att vittra sönder själsligt. Tänker att Gui Minhais dikter ur ett symboliskt perspektiv erinrar om maskrosor. Liksom de har kraft att överleva och skjuta skott under extrema förhållanden, förkroppsligar Gui Minhais dikter medvetandets gränslösa förmåga att skapa inre världar som en strategi att överleva våld och förtryck. Som Gui Minhai skriver: ”Vem vågar påstå att man inte kan äta brödet man ritat på väggen / Vem vågar påstå att solen i ens minnen inte skänker / värme (Minhai, s. 40). Gui Minhais dikter berör någonting fundamentalt existentiellt. Hans fingrar sträcker sig ut mellan raderna: de spelar över de madrasserade väggarna i den cell som sedan fem år tillbaka är hans värld.

Just väggarna är ett återkommande motiv i dikterna. De är en konkret markering om att han är rumsligt avgränsad, men väggarna är också den duk på vilken hans minnen av Sverige återspeglas: solen i Delsjön som han kan förnimma mot huden, vattnet som svalkar honom och klipphällarna som sträcker sig ner mot det bottenlösa kalla, som han kan kasta sig ut från. Med fingret skriver han på väggen: ”Den största skatten i fängelset är minnena” (Minhai, s 30). De elva dikterna i samlingen framstår som en överlevnadsstrategi i påtvingad isolering. Men de påminner även om att den kinesiska statsapparaten, trots Kinas status som global ekonomisk stormakt, använder totalitära metoder för att tysta kritiska röster, i Kina såväl som utanför Kinas gränser. Exempelvis genom att fängsla personer som anses regimkritiska. Det gestaltas i dikten ”Det vore pinsamt”:

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Det vore pinsamt

att inte göra sin egen röst hörd

 

på grund av att andras ord slås i bojor

Det vore pinsamt att sluta skriva dikter

för att poesin har satts i bur

Det vore pinsamt att inte samla berättelserna i böcker

när man ser skandaler växa som svampar

ur marken överallt

Det vore pinsamt att inte sitta fängslad för sina ord

på en plats där språket fryser till sten (Minhai, s. 47).

När jag läser Angela Guis starka förord i relief till sin fars dikter, tänker jag osökt på den vietnamesiske poeten Nguyen Chi Thien som satt frihetsberövad i 27 år efter Vietnamkrigets slut för rätten till yttrandefrihet. Liksom Thien, som berövad papper och penna skapade närmare tusen dikter i sitt huvud, utgör Gui Minhais dikter ett bildspel av rekapitulerade minnen. Dessa minnen tapetserar de nakna väggar som omringar honom, de reflekterar hans längtan efter att ”återigen få springa i de svenska skogarna” (Minhai, s. 12) och drömmen om att ”få dö insvept i en filt av runor / Även om jag ger upp andan och dör i ett asiatiskt träsk” (Minhai, s. 25).

"Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter".

Det är omöjligt att inte läsa Gui Minhais dikter genom ett politiskt raster: de är en enskild människans vädjan om att Sverige, genom Utrikesdepartementet, ska agera för att få honom frigiven. Vissa av dikterna framstår som adresserade direkt till den svenska regeringen, men budskapet är dolt bakom ett personligt tilltal. Som i dikten ”I väntan på Svensson”: ”Vet du, Svensson, min vän, / Hur djupt jag längtar efter dig / I den oändliga ensamheten väntar jag på att du ska komma / Medan jag uthärdar förnedring och hopplöshet” (Minhai, s 19). Det var i oktober 2015 som Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter från sin semesterbostad i Thailand, för att med våld föras över gränsen till Kina. Det är någonting närmast kafkaartat över kidnappningen av Gui Minhai, den iscensatta bekännelsen i kinesisk statlig tv och den efterföljande rättsprocessen mot honom. Så sent som i februari i år dömdes Gui Minhai av kinesisk domstol, efter vad som får betraktas som en skenrättegång, till tio års fängelse, anklagad för att ha lämnat underrättelseinformation till främmande makt. Närmare sanningen är mer troligt att domen har att göra med hans förlagsverksamhet av litteratur som i Kina betraktas som regimkritisk. Det faktum att domen offentliggjordes samtidigt som världen stod inför en global pandemi, ger uttryck för hur den kinesiska kommunistregimen försöker styra det globala offentliga samtalet och graden av transparens mot omvärlden om händelser inom det egna landet. De texter som ingår i diktsamlingen tillkom under de två första år som Gui Minhai var förvisad i så kallad kommunarrest. Det var två år av illusorisk frihet i en påtvingad exil. Gui Minhai överlämnade dikterna till sin dotter i slutet av 2017 i syfte att de skulle publiceras. Härefter hålls han isolerad från omvärlden på okänd plats utanför Shanghai.

Dikterna kan läsas som ett vidöppet fönster mot en enskild människas inre mörker. De kan också läsas som ett dokument över frihetsberövandet av honom samt det våld och den tortyr som han utsattes för i samband med det. Som exempelvis i dikten ”En natt vid Mekongfloden”:

En natt vid Mekongfloden är en natt i fullkomligt

       mörker

Jag kan bara uppmärksamt lyssna på flodens stämma

På det brusande vattnet uppströms ifrån, och på stegen

Ta emot slagen och sparkarna, repen och den svarta

       huvan som följer på dem (Minhai, s. 57).

Publiceringen av dikterna och det faktum att de ges ut på både kinesiska och svenska i samma volym synes vara politiskt taktiskt. Den har gjort Gui Minhai till en symbol för universellt förtryck av mänskliga rättigheter, men är framförallt ett led i att människan Gui Minhai inte glöms bort. Genom dikterna ”får han vara människa, skribent, svensk. I dem finns inte bara en samvetsfånge, utan också en tänkande, kännande och skrivande person. En person som längtar hem” (Gui, s. 4). Kina har hittills konsekvent vägrat att lyssna på UD:s krav att frige honom. Kurdo Baksi, författare och yttrandefrihetsaktivist som har skrivit efterordet till diktsamlingen, poängterar att det vilar ett tungt ansvar på just UD att verka för att Gui Minhai ska släppas fri. Samtidigt är Baksi kritisk till den svenska regeringens tandlösa agerande.

"Ett vidöppet fönster mot en enskild människas inre mörker".

Det faktum att Sveriges regering inte ställer konkreta krav på Kina är ett tema som Gui Minhai reflekterar över i sina texter. Genom dem uttrycker han sin tacksamhet över att få ”både rösta och ha en egen kung”, de tre kronorna i passet som bekräftar honom som svensk medborgare och som ”ett träd” som har rotat sig ”i den nordiska jorden” (Minhai, s. 61). Samtidigt tecknar han sig som ”ett övergivet barn i den vackra världen / Som ritar den ena dörren efter den andra på väggarna” (Minhai, s. 35) och sin förtvivlan över att ingen öppnar dörren för att komma honom till mötes. Dikterna lyfter inte minst relevanta frågor om varför Sveriges regering inte agerar mer kraftfullt för att få Gui Minhai frigiven: om det beror på att han inte betraktas som svensk på grund av att hans namn ”kommer alltför långt bortifrån?” eller att hans ”hud är alltför gul” (Minhai, s. 35). Gui Minhai är svensk medborgare sedan 1992, oaktat att den kinesiska regimen lämnat uppgifter om att han ska ha avsagt sig sitt svenska medborgarskap. Själv talar Gui Minhai genom dikterna om Sverige som det land där han har sin hemvist:

Jag har färdats över tusen berg och tiotusen vatten

       för att komma hit

Och plantera om mig till ett träd i den nordiska

        jorden

Det trädet växte sig sakta stort och blev ett hem (Minhai, s. 61).

Dikterna utgör ett samtidstidsdokument och en påminnelse om att den kinesiska regimen har skärpt greppet om de egna medborgarna och vilken information de får om katastrofer inom landet såväl som i omvärlden. Men de påminner även om att den kinesiska kommunistregimens maktspråk når utanför Kinas gränser i syfte att styra den offentliga debatten och minimera insyn i och kritik mot det kinesiska politiska systemet. Det påverkar omvärldens syn på Kina som land, men även synen på den kinesiska befolkningen som ofta betraktas som ett med regimen snarare än underkastade den. På så sätt utgör Gui Minhais dikter ett starkt vittnesmål om ett totalitärt systems förtryck av personliga fri- och rättigheter, men de vittnar också om litteraturens inneboende kraft att gestalta och återberätta som en metod att skapa medvetenhet om våld och förtryck. Dikterna erbjuder läsaren att, som hans dotter Angela Gui kärleksfullt skriver i sitt förord, ”hålla honom sällskap i minnena av ett hem en liten stund” (Gui, s. 8). Men under tiden befinner sig Gui Minhai – sedan drygt 1 700 dagar – fängslad någonstans utanför Shanghai, där han ”[l]yssnar till ljudet av […] steg i korridoren” och drömmer om att någon ska ”sticka in fingrarna genom väggen / Och vidröra [hans] nakna, darrande hud” (Minhai, s. 19).

Bilden av Gui Minhais utsatthet skaver mot näthinnan. Det är en verklighet projicerad på fyra kala väggar som ger honom kontur – och som bekräftar honom som en människa av kött och blod.

Text Anneliese Fältström


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Detalj ur omslag

Resa genom den allestädes symboliskt närvarande katastrofen

BOK | Erling Öhrnell läser "Den osynliga staden", Bo Gustavssons senaste diktsamling om Krakow, om religiösa traditioner och alla städers inneboende utopi, den som ständigt rivs och byggs på nytt.

Av: Erling Öhrnell
Kulturens kritik | 23 september, 2020

Detalj ur omslag

Om drömmar som krossas

BOK | ”Alla har vi drömmar. Utan dem, vare sig de är stora eller små, har vi ingen drivkraft i det vi gör. Många drömmar slår aldrig in, men vi värnar om...

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 23 september, 2020

Göran Greider. Foto: Ordfront. (Beskuren)

En ömsint och respektfull skildring

BOK | William Csergö läser Göran Greiders ”Hon vars hjärta var som mitt”, en dokumentärfiktiv roman om relationen mellan författaren Dan Andersson och studentskan Märta Larsson.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Dimitri Plax

Vad ska jag göra för att du ska komma tillbaka?

BOK | "Ett smärtskri som nått sitt syfte." Elena Dahl läser Dmitri Plax bok om sorgen efter sonen Peters tragiska bortgång.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Ludwig Devrient och E. T. A. Hoffmann, omslag till

Förtrollad och förvirrad

BOK | En ny E. T. A. Hoffmann-antologi ger Jesper Bäcklin en snabb glimt in i det outgrundliga.

Av: Jesper Bäcklin
Kulturens kritik | 06 september, 2020

Patrick Modiano. Foto: JF Robert.

Minnet och glömskan som förenliga med varandra

BOK | Anna Bergqvist läser om minnets relativa osäkerhet i ”Ur den djupaste glömska” av Patrick Modiano.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.