- Kulturens kritik
- Publicerad:
En berättelse om två systrar med osedvanlig energi
BOK | Bo Bjelvehammar läser boken om Josefin Nilsson och ser artisten i ett annat ljus. ”Det var avgörande”, skriver han.
Marie Nilsson Lind
Josas bok – min berättelse
Kaunitz-Olsson
Detta är en berättelse om två systrar med en osedvanlig energi, en stor målmedvetenhet och en envishet som kan få raukar att rämna i det gotländska landskap, där de har sina rötter. Systrarna var omåttligt populära på 80- och 90-talen, först som Ainbusk Singers och sen bara som Ainbusk. Hjärtan smälte och huvuden förvreds på folk när de hörde låtar som ”More Amore”, ”Lassie” och ”Älska mig för den jag är”. Ainbusk föddes 1983 i den lilla byn När på Gotland, det var en kvartett med systrarna Josefin och Marie Nilsson samt två andra lantbrukardöttrar, Annelie Roswall och Birgitta Jakobsson.
Josefin Nilsson finns inte mer. Hon dog 2016 under märkliga omständigheter, som det brukar heta när det inte riktigt går att fastställa dödsorsaken. I Josefins fall gällde det två alternativ: självmord eller överdos av morfin. Nu är detta inte av något avgörande intresse då hon under sina sista år hade spårat ur och gått vilse. Hon hade en psykisk otillräcklighet och en fysisk klenhet som inte gick att få bukt med. Den ljusa aura och skönhet som fanns runt henne försvann in i ett stort mörker. Ljuset slocknade och slutade i en svart plastsäck.
Josefin lämnade efter sig ett betydande antal anteckningar om sitt liv och det är dem som Marie nu förvaltar väl och bygger ut med sina ord. Hon ger sin bild av Josefins liv, men även en berättelse om sitt eget liv. Det finns många beröringspunkter: de växer upp i samma dysfunktionella familj, de har samma motlut i sin uppväxt och i sitt trevande och sökande efter en egen identitet. Dessutom har de en stor passion: musiken och berusningen i att uppträda inför publik. De gillar inte halvdana satsningar och kompromisser, de satsar alltid stort och hårt.
Det är nog kärleken till Gotland och till musiken som är det starkaste i boken. Det mest tragiska är denna eviga psykiska ohälsa och de tafatta terapierna. Båda arbetar med sitt eget jag, att bättra på tilltron till sig själv och sin egen förmåga. Jag vill inte upprepa allt som skrivits om tevedokumentären om Josefin, inte heller lyfta fram den destruktiva relationen som helt urholkar Josefins liv. Detta blir en osäkerhet, som föder en rädsla, som göder en skräck. I hennes ord: ”Det är viktigt att berätta! Jag behöver inte vara någon förebild, det är inte det. Men jag är övertygad om att tjejer, kvinnor – det är så många som varit med om det här. Många, många fler än man tror.” Det är bara att slå fast att denna relation får henne att tvivla på sig själv, tappa fotfästet och irra helt vilse. Smärtsamt, men sant.
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
Marie Nilsson skriver rakt och okonstlat, naket och ärligt, hon ger sin och Josefins berättelse. Jag ser inte att det är något falskt i den, men den som har motbevis kan ju träda fram och inte bara svepa bort det i arrogans och nonchalans. Jag ser nu på Josefin Nilsson på ett annat sätt, som en urkraft, sprungen ur den gotländska kalkstenen och den stora glädjen för henne att vara på scenen och ge allt och lite till. Det var avgörande!
Text Bo Bjelvehammar
 |
|
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera…
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |
