Detalj från omslag

Sorgen – ett tillstånd



BOK | Roland Barthes borrar i sin egen sorgs spegelbild.



Köp Sorgedagbok hos bokus.com
Roland Barthes
Översättare: Kristoffer Leandoer
Sorgedagbok
Pequod Press

Våra kanske starkaste känslor i livet, när maten, sömnen och de andra fysiska behoven fått sitt, kretsar kring kärleken och döden. De ingår som två öar i det tänkandets hav som vi människor stiger upp ur i och med att vi föds till den här världen. Förvisso finns det flera öar i livets arkipelag, men det är just dessa – kärleken och döden – som den franske författaren och litteraturforskaren Roland Barthes behandlat i några av sina verk: Litteraturens nollpunkt (1953), Kärlekens samtal (1977) och Sorgedagbok (2009, postumt).

Det är en märklig läsning att dag för dag följa Barthes utsagor i hans Sorgedagbok.Roland Barthes tillhör de intellektuella giganterna under 1900-talet. Vid sidan av namn som Claude Lévi-StraussJulia KristevaJuri Lotman och Umberto Eco har Barthes gjort sig känd som en semiotikens och strukturalismens banérförare. Under sitt relativt korta, men febrilt verksamma liv (född 1915 i Cherbourg och död efter en trafikolycka 1980), skrev han sina epokgörande verk samtidigt som han var professor vid Collège de France. Bland annat.


Kanske kan man kalla döden för kärlekens motpol. Döden som i vårt delvis sekulariserade samhälle inte längre innebär den gyllne bro till paradiset med dess eviga liv, utan i stället fått på sig andra betydelser. Förr, i det gamla bondesamhället, lade man granris ute vid vägen för att markera att döden hälsat på. Släkt och grannar kunde samlas för att ta farväl av den hädangångna vid den säng där hen vilat fram till sista andetaget. Ett uttryck för en kollektiv medkänsla, som idag kan kännas väldigt främmande när man via media får höra om människor som legat döda i månader i en lägenhet. I takt med avtrubbningen blir döden också abstrakt, något som i stort sett finns överallt, men som inte gäller just mig.

Att man känslomässigt övermannas vid en närstående människas bortgång är inte alls konstigt, men lite märkligt är det när någon i den perifera bekantskapskretsen lämnar det jordiska. Plötsligt stiger den personen in i ens medvetande, blir drömlikt närvarande, talar till en med dödens bleka läppar. Döden frigör något, eller kanske snarare öppnar dörren till tidigare slutna rum, för att en sista gång skapa ett möte mellan mig, i livet, och den som nyss lämnat det.


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När Roland Barthes mor gick ur tiden den 26 oktober 1977 betydde det något alldeles enormt mycket för sonen, som bott med modern under hela sitt liv. Dagen efter dödsfallet påbörjade han att notera sitt sorgearbete på småkort som han själv klippt till i A6-format. Det skulle bli 330 vita kort med korta textfragment fram till 15 september 1979.

Verkets översättare, Kristoffer Leandoer, skriver i sitt efterord: ”Moderns död var en avgörande händelse. Under de två och ett halvt år som återstår av hans eget liv är Barthes inte densamme. Han kan när som helst börja gråta. Han tror sig tiga stoiskt men uttrycker i själva verket sin sorg precis överallt, också i offentliga sammanhang.”

Det är en märklig läsning att dag för dag följa Barthes utsagor i hans Sorgedagbok. Den sorg och smärta, den saknadens förtvivlan som helt besätter honom. Denna mor och son-relation är även för den som haft ett kärleksfullt förhållande till sin mor (eller far) närmast ett mysterium, så som den framstår och kommer till uttryck hos Barthes. Att denna intellektuellt så framgångsrike författare vid namn Roland Barthes så till den milda grad hamnat i sin totala översiggivenhet är för mig både gripande och obegripligt. Så här kan det låta:

6 november
Söndagsmorgonens vadd. Ensam. Första söndagsmorgonen utan henne. Jag känner veckodagarnas cykel. Jag går den långa serien dagar utan henne till mötes.

26 november
Sörjandets osammanhängande karaktär gör mig fullständigt förfärad.

9 juli 1978
När jag lämnade lägenheten för att åka till Marocko, tar jag bort blomman som låg där när mam. var sjuk – och på nytt grips jag av en förfärlig skräck (för hennes död): jfr Winnicot: så sant: skräcken för det som redan har ägt rum. Men något ännu underligare: och som inte kan komma tillbaka. Och det är detta som är själva definitionen på det definitiva.


Under samma tak i så många decennier måste ju relationen till modern ha varit mycket märklig även när hon levde, men om den tiden får vi ingenting veta i dessa sorgenotiser. Det är den intellektuella ikonen Roland Barthes som genom sin aura upprätthåller intensiteten och motiverar läsarens intresse. Om en mindre bemärkt författare stod bakom texterna skulle de mest uppfattas som kuriosa, skulle jag tro. Men här borrar Barthes i sin egen sorgs spegelbild, studerar den som vore det hans eget ansikte. Dag efter dag, medan livet pågår utanför sorgekartoteket.


20 juli 1978
Sorg

Det omöjliga – ovärdiga – i att – med depressionen som förevändning – anförtro sorgen åt en drog, som om det rörde sig om en sjukdom, en ”besatthet” – en alienation (något som gör en främmande) – när det är något nödvändigt gott, djupt personligt …

Paris 31 juli 1978
Jag bebor min sorg och detta gör mig lycklig.

Allt som hindrar mig från att bebo min sorg finner jag outhärdligt.

1 augusti 1978
Sörjande. En fas av akut narcissism vid den älskades död: man slipper sjukdomen, skyldigheterna. Så plomberas friheten gradvis, tomheten tar plats, narcissismen ger vika för en dyster egoism, en frånvaro av generositet.

(7 oktober 1978)
Jag återskapar i mig själv – jag konstaterar att jag återskapar i mig själv små drag hos mam.: jag glömmer – mina nycklar, en frukt jag köpt på marknaden.

Minnesbrister som man trodde karakterisera henne (jag kan höra hennes anspråkslösa sätt att beklaga sig över det), och nu blir de mina.

25 oktober 1978
Årsdagen av mam.:s död.
I Urt över dagen.

Urt, det tomma huset, kyrkogården, den nya graven (alltför hög och alltför massiv för henne som var så liten och späd mot slutet); mitt hjärta veknar inte, jag är liksom torr, utan välgörande innerlighet. Symboliken i årsdagen ger mig inget.


Under två års tid, i mitten av 1970-talet på École Pratique des Hautes Études, höll Roland Barthes seminarier om ”kärleksdiskursen”, den älskandes tal. Mot denna bakgrund kan man undra vad det är som händer med den av kärlek drabbade människan … Ordet diskurs signalerar ett fritt spelrum som tillåter fokus, att likt en flipperkula studsa hit och dit för att resultera i de fragment som återges. De fragment som kom att utgöra Kärlekens samtal bjöd på en vindlande läsupplevelse, hisnande kast mellan olika plan och många tankeväckande referenser. Dessa mer vittfamnande associationer och tankesvävningar finns inte i sorgedagboken. Det är en annan slags bok helt enkelt, mycket endimensionell i sin egocentrism.

Denna sorgedagboks introspektiva hållning åstadkommer ett var god stör ej-perspektiv. Som läsare skulle man så gärna ha blivit lite bekant med den döda modern genom mer än hennes frånvaro, en frånvaro som helt fyller Roland Barthes sinne. Man skulle vara beredd att dela hans sorg något, om han bara ville dela med sig något annat om föremålet för denna sorg. Boken reser givetvis många frågor om hur det kan komma sig att denna relation mellan mor och son utvecklats som den gjort, frågor som kanske ett psykoanalytiskt arbete kan ge svar på.

Döden, som är det enda säkra här i livet att vi en gång ska möta, skymtar här och var fram som en tunn kuliss på den stora scen som består av sorgens dominerande fond. Kärleken och döden … eller snarare kärleken och sorgen: Kan man vara så uppslukad av sorgen att den övergår i kärlek till sig själv, till sorgen i sig?

Text Bengt Berg


Kulturens KRITIK

Detalj ur omslag

Tidlösa fragment som berättar om en sårbarhet inför livets f…

BOK | Anneliese Fältström har läst Drömmarnas väg.

Av: Anneliese Fältström
Kulturens kritik | 03 januari, 2020

D.H.Lawrence, Boccaccio Story

Fallosdyrkan i neoromantikens spår och den kvinnliga lustens…

Elena Dahl granskar (vrång)bilderna av kvinnlig sexualitet och orgasm via Freud, D. H. Lawrence och Elizabeth Gilbert.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 27 december, 2019

Gunilla Thorgren. Foto: Göran Segeholm

Sexualiteten som något tillåtet

BOK | Julia Hariz läser en biografi om Ottar, som la grunden till lagen om obligatorisk sexualundervisning i skolan, rätten till fri abort och en lagstiftning som jämställer homosexuell kärlek med heterosexuell.

Av: Julia Hariz
Kulturens kritik | 21 december, 2019

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

Tidningen Kulturen presenterar stolt september månads prosa.

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.