• Kulturens kritik
• Publicerad: 19 oktober, 2020

Nycklar försedda med löv

BOK | Esbjörn Hogmarks ”Nyckelharpan” ger en helhetsbild av det för Sverige unika speldonet och berättar om en mans passion för ämnet. ”Ett måste för den folkmusik- och kulturintresserade”, skriver Erling Öhrnell.

Esbjörn Hogmark
Nyckelharpan – ett unikt svenskt kulturarv
Bo Ejeby Förlag

”Nyckelharpan är ett instrument som spelas med stråke och vars toner bestäms av att nycklar försedda med löv förkortar spelsträngarna för att ge den rätta tonhöjden. Men i benämningen nyckelharpa ligger också utseendet och formen av instrumentkroppen. Det långsmala instrumentet och halsen med sitt huvud, som ger plats för stämskruvar i trä och andra mekaniska stämanordningar är en viktig del i sinnebilden för en nyckelharpa. Moderna nyckelharpor har fått f-hål i locket istället för de oxögon, runda ljudhål på vardera sidan om stränghållaren, som var vanligt på våra äldre nyckelharpor, gammelharporna.” (Nyckelharpan, sid. 25)

Så beskriver Esbjörn Hogmark nyckelharpan i sin bok med samma namn. Han vill med den, som han själv uttrycker det, hylla Eric Sahlström (1912–1986), en av nyckelharpans förnyare under 1900-talet. De andra i den skaran är spelmännen August Bohlin (1877–1949) och Hasse Gille (1931–2012).

Esbjörn har en bakgrund som civilingenjör. 1983 tog han tjänstledigt och flyttade till Örbyhus i Uppland, för att där kunna spela med Eric Sahlström. Under tiden arbetade han bland annat som lärare. Efterhand tog musiken alltmer plats i hans liv. Det handlade inte bara om att spela instrumentet, utan också att i verkstaden börja bygga egna nyckelharpor. Esbjörn har varit en av de drivande krafterna i bildandet av Eric Sahlström Institutet och i arbetet med att försöka få nyckelharpan erkänd som ett objekt på UNESCO:s världsarvslista.

I boken diskuteras om nyckelharpan existerat före 1600-talet. Från det århundradet finns ännu bevarade instrument samt skriftliga källor. På senmedeltida kalkmålningar i uppländska kyrkor finns änglar återgivna som spelar på nyckelharpsliknande instrument, vilka författaren menar kan tolkas vara nyckelfiddlor eller nyckelgigor. Det medeltida speldonet vevlira har också nycklar. Vevliran kan ha existerat innan nyckelharpan och det anses inom forskningen att vevlirans nyckelkonstruktion överförts till andra typer av stråkinstrument, som exempelvis nyckelharpan.

Den äldsta avbildningen av ett nyckelharpsliknande instrument kan beskådas vid ingången till Källunge kyrka på Gotland. Där är en relief med ett par musicerande figurer. Reliefen förmodas härstamma från ca 1350.

Nyckelharpan kom under 1900-talet att förändras, med påverkan från den tidens populärmusik. I början av seklet hade dragspel, klarinett och fiol blivit självklara delar inom folkmusiken. Nyckelharpan hade med sin spröda ton och begränsade omfång svårt att hävda sig i konkurrensen. Efterhand kom därför de tre ovan nämnda spelmännen att förändra nyckelharpan till att bli ett treradigt kromatiskt instrument. Esbjörn är noga med att använda ordet ”förändra”, istället för ”utveckla”, då han menar att nyckelharpan anpassats efter den nya tidens krav och därför är det ej säkert att den har blivit bättre än äldre tiders instrument. Den kromatiskt treradiga harpan är idag den vanligaste – det är den som Eric Sahlström slutligen skapade och lämnade efter sig.

Under 1970-talet fick nyckelharpan en renässans. Det var en tid med ökat intresse för folklig kultur, där folkmusik och folkdans var viktiga ingredienser. Spelmansstämmor med nyckelharpor som ett centralt inslag blev alltmer populära och i till exempel Österbybruk, Bingsjö och Vendel anordnas de fortfarande.

En stor del av boken berör byggandet av instrumentet. Den delen inleds med ett kapitel om akustik, där frågan om hur en nyckelharpa egentligen skall ljuda ställs. Läsaren förs därefter vidare genom avsnitt om träkunskap, hållfasthetslära och nyckelharpans estetik. Sedan följer en noggrann redogörelse, steg för steg, hur man praktiskt skall gå till väga för att bygga sin nyckelharpa.

År 1998 bildades Eric Sahlström Institutet, vilket var en utveckling av Eric Sahlströms Minnesfond som hade grundats 1995. Institutet är beläget i Tobo i Uppland, som ju är något av nyckelharpans ursprungsland, och dess uppgift är att bevara och föra vidare den sahlströmska låtspels- och nyckelharpstraditionen. Det gör man genom kurser, seminarier, dokumentation och forskningsverksamhet. Vidare med mer allmänna konserter, spel- och visstugor samt danskvällar.

Som kanske ett tidens tecken nämns i boken att Eric Sahlström Institutet har mött ett falnande intresse och att det är svårt att nå yngre grupper av musikintresserade. Det konstateras att efter 1970-talets folkmusikvåg så har i princip alla kurser, som då var aktiva runtom i landet med att bygga nyckelharpor, upphört. Den enda kvarvarande, med något undantag, är den tvååriga distanskurs som Eric Sahlström Institutet bedriver. För den intresserade som vill ha mer information rekommenderas besök på institutets hemsida.

Den vackra och omfattande boken förmedlar en helhetsbild av det för Sverige unika speldonet. Det är ingen bok att läsa från pärm till pärm, den framstår mer som ett uppslagsverk där den intresserade läsaren kan välja fritt bland kapitlen. I sin helhet berättar den även om en mans passion för ämnet. Ett arbete som krävt många år av kunskapsinhämtning och prövande för att nå fram till det fina resultatet. Nyckelharpan är genomtänkt formgiven med exklusivt tryck – ett måste för den folkmusik- och kulturintresserade.

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.