• Kulturens kritik
• Publicerad: 26 augusti, 2020

Minnet och glömskan som förenliga med varandra

BOK | Anna Bergqvist läser om minnets relativa osäkerhet i ”Ur den djupaste glömska” av Patrick Modiano.

Patrick Modiano
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
Ur den djupaste glömska
Elisabeth Grate

”Hon var av medellängd, och han, Gérard Van Bever, aningen kortare. Kvällen då vi träffades för första gången, den där vintern för trettio år sedan, hade jag följt med dem till ett hotell på Quai de la Tournelle och hamnat i deras rum. Två sängar, den ena nära dörren, den andra nedanför fönstret. Det vette inte mot kajen och jag tror mig minnas att det var en vindsglugg.”

För den som kan sin Modiano är han lätt att igen känna igen, redan på de första sidorna i Ur den djupaste glömska. De tre stora karaktärerna mejslas fram med sparsmakade detaljer, detsamma gäller miljön, och redan i inledningsmeningarna befästs glömskan och minnets relativa osäkerhet som motiv. Vad minns man egentligen av en händelse trettio år senare – och vad tror man sig bara minnas?

”Är mitt minne av en händelse någonsin representativt för andra människors minne av densamma?”

Jag är svag för Patrick Modiano. Jag gillar hans hårdkokta hemingwaystil och jag gillar känslan av Paris noir. Ur den djupaste glömska lyser starkt av denna stil, genom ruffiga pubar, flipperspel, gamla skinnjackor, envis rökhosta, billiga sjapp, än billigare hotellrum och timslånga vandringar längs Paris och Londons gator. Handlingen kretsar kring tre vänner – möjligen är ytliga bekanta en mer korrekt beskrivning – som lever på liten budget i de två storstäderna. De försörjer sig på tillfälliga lån, tillfälliga tjänster för och av tillfälliga bekanta, och överlever enbart genom sina framtidsdrömmar. Berättarjaget när en författardröm, medan hans kärlek Jaqueline när drömmen om ett enklare liv på Mallorca. Som så ofta hos Modiano berättas allt i retrospektiv, denna gång trettio år senare. Det gör, så som en verklig retrospektiv kan vara, att berättelsen är friserad, oklar och sanningshalten i den osäker. Denna reservation markeras ofta språkligt hos Modiano, så även i denna roman, med inskott av ”jag tror mig minnas” och ”kanske” precis lagom frekvent för att påminna läsaren om att minnets natur, inte de faktiska händelserna, är vad som står i centrum i berättelsen.

Kanske kan Patrick Modianos romaner bäst beskrivas som en slags noirdeckare. Även om något brott väldigt sällan begås, så finns i berättelserna en hårdkokt noirstil, en känsla av att något lurar bakom nästa hörn, att inget och ingen är vad det ser ut att vara, vilket för tankarna till filmvärldens detektivberättelser. Det är helt enkelt ofta väldigt spännande utan att något spännande eller ens särskilt dramatiskt inträffar. Ur den djupaste glömska är inget undantag.

”Det viktigaste är många gånger inte vad som sägs, utan allt som inte sägs”.

I romanens trasiga persongalleri, flipperspel, flirtande med sex och droger i mörka storstadsmiljöer, byggs en spänning upp som gör boken svår att släppa ifrån sig. Det begås faktiskt ett riktigt brott, en stöld av en resväska, och möjligen kan den unga Lindas försvinnande också karaktäriseras som en blinkning till deckargenren, även om det inte är ett brott som utreds eller följs närmare i romanen. Modianos styrka ligger dock i att de faktiska händelserna aldrig blir centrala. Spänningen byggs istället mycket skickligt upp genom miljöbeskrivningar, persongalleri och en trovärdig dialog, där läsaren aldrig riktigt får känna sig säker på om allt uttalats högt. Modiano blinkar, anser jag, både en och två gånger till Hemingway i den här romanen. Det viktigaste är många gånger inte vad som sägs, utan allt som inte sägs, men som anas likt isberg under vattenytan.

Ur den djupaste glömska är 150 sidor kort. Det är inte en lång roman, men det är en roman som kräver mycket av sin läsare. Mycket sägs utan att sägas! Till exempel minns berättarjaget andra människors tillkortakommanden, svagheter och illojala handlingar, men då kärleken (när det gäller Jacqueline är det snarare en slags besatthet) finns kvar och känns oförminskad trettio år senare, förstår läsaren att det finns mycket mer av känslopåverkan än vad berättaren väljer att delge oss.

Romanens huvuddel utspelar sig trettio år tillbaka i tiden, men de sista tjugo sidorna hoppar framåt till 1994. Två av karaktärerna möts igen och berättarjaget tvingas reflektera över om det egna minnet av en för honom turbulent och viktig tid faktiskt var förenligt med verkligheten. Det är en fråga som Modiano på ett sätt lämnar kvar hos läsaren efter att Ur den djupaste glömska lästs färdigt. Är mitt minne av en händelse någonsin representativt för andra människors minne av densamma? Finns ens en objektiv verklighet? Och kan ett minne, å andra sidan, även trettio år senare vara precis lika sant och precis lika påtagligt som när händelsen faktiskt inträffade?

 ”Jag strök henne över håret. Det var inte lika långt som förr men ingenting hade egentligen förändrats. Tiden hade stannat. Eller rättare sagt, den var tillbaka på samma klockslag som vägguret på Café Dante visade kvällen då vi hade återsetts där borta, strax före stängningsdags.”

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.