Jyrki Suominen

Kulturens lyrik
Publicerad: 06 februari, 2019

Månadens lyrik | 2019:02

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik, dikter av Jyrki Souminen.

det var inte det att snön

föll fel

den föll väl som den föll

men den ville henne inget gott

hon var på väg hem

matkassar

och punka på bakdäcket

dom hade ringt

tidigt på morgonen

och sagt åt henne

att komma in genast

dom hade inte brytt sej om

att fråga om hon kunde

eller nånting

bara sagt åt henne

sådär ovanifrån

nå, ungarna var hos kräket

som ibland var deras far

inget hindrade henne

det var ju inte

som om hon hade

nåt att göra frukost av

och dom betalade henne

direkt i handen

och det blev ändå 600

men högen med obetalda räkningar

och att allt

hon och ungarna behövde

i det närmaste var slut

och att hon inte gavs tid

att äta nån lunch

och att hon på eftermiddagen

städade kontor i huset

mittemot kommunhuset

där hon städat

på den tiden

när hon hade

fast anställning i kommunen

men därifrån hon blev

tvungen att gå

när kommunen behövde spara

in just hennes lön

och ja, snön föll fel

det visste hon nu

när hon stannade

och stötte cykeln ifrån sej

rakt ut i vägbanan

och när hon kliver över cykeln

skrattar hon sitt nyfunna

häxskratt

och hon går över vägen

med raska steg

och försvinner bort

———

hon kom

leende emot mej

tamejfan

tänkte jag

hon har en hela renat

i handväskan

och tänker ge den till mej

————-

rummet blir vackrare

om man bryr sej om

vad som händer

skrek hon

och högg gaffeln

i mannens hand

när han sträckte sej

efter saltet

————

galaxerna

rör sej utåt

och sen tillbaka

ett kosmiskt andetag

och du är snäll

mot dom gamla

låter dom aldrig fatta

att det är du

som snor deras

besparingar

———-

hela dan

har jag letat

efter ett landskap

med en sötvattensbrunn

att kasta mej

ner i

och förgifta vattnet

för alla som bor där

———

dom som behöver

tröst

skall förbli tröstlösa

men regn ska falla

och dina tårar

ska få sällskap

——-

en rostig bilfärja

uppkörd på land

en milslång kö

med rostiga bilar

nere vid strandkanten

står ett svanpar

——-

häxbål ska växa upp ur marken

skyldiga kommer att låta sej brännas

efter att ha elchockbehandlats

på svindyra kliniker

——-

på en övergiven kundparkering

står en epatraktor

och samlar mod inför kvällen

——-

det sista tåget

tar upp rälsen

efter sej

——-

för att nå stranden

måste dom döda

och dom nästan döda

lämpas överbord

dom som talar

är nu obegripliga

för dina öron

det gör det lättare

att senare

glömma vad

dom bad dej om

——-

en dag

kommer marken att svika dej

och från alla väderstreck

kommer ingenting

och varje ansikte

som varit ditt

blixtrar förbi på vägen ner

till slut landar du

på en lerig väg

utanför Falköping

du blir anvisad

en säng i en barrack

och femti spänn om dan

att leva på

——-

hon körde in en isbrytare

i min bottenfrusna hamn

utan att ta minsta notis

om reglementet

hon bara la till

en eftermiddag

och klev in på hamnkontoret

och hojtade

var är kaffet?

——-

dömd att skriva

en dikt om kärleken

såg jag till slut

de sällsynta fjärilarna

ovanför min älskades huvud

falla ner ihjälfrusna

den fjortonde februari

——-

jag har spänt flodhästarna

för kärran

och låter dom dra den

över savannen

solen gassar

jag ligger på rygg i kärran

under solskyddet

och minns ingenting

av mitt förra liv

——

i en av dödsförakt

smidd rustning

kastar sig

parkbänksartisterna

ner i alkohålet

——-

du är nästan ett lik

och tål inte solljuset

din hatt

ser ut som om den

närsomhelst skall kasta

sej av ditt huvud

när du går genom parken

noterar du att en av

parkbänkarna

ser ut som om

en halva renat

rullat in under den

——-

för dej var det ett vanligt regn

för henne var det den sortens regn

som hindrar kravallpolisen från att använda tårgas

——

det var alltid kväll när du vaknade, fröken fager

o låt det regna, sa du

men den sommaren regnade det inte

min olycka skiner bara i regn, sa du

och slog i dej en panna

och hela vägen till gryningen

straffade du världen

för att den tillät dej att finnas i den

——

Fröken Fager

din morsa

jag minns din morsa

det var tack vare henne

som du avskydde alkohålet

det var det bästa

hon lämnade dej

hon var ett gatuluder

i Halmstad

en parkbänksartist

med giftig tunga

hon kunde

svepa ett glas tedojja

om det inte fanns

nåt annat

och när du

sommaren efter nian

ramlade ur

Den Ordinarie Berättelsen

garvade hon rått

med en röd commerce

i mungipan

hon gav

för det mesta

fan i dej

och inte på ett

snyggt sätt

heller

ett som du kunde

sett tillbaka på

med ett snett leende

Fröken Fager

jag förmådde

aldrig skriva dikterna

jag lovade dej

medan du levde

dikterna om

att du var en vampyr

att det alltid

var kväll

när du vaknade

men nu finns

dom i världen

kära du

och i dom

finns du

jag hittar inte

i dom Svarta Konsterna

och kan inte

få dej på fötter

på nåt annat

sätt.

——

Jag heter Jyrki Suominen och är född i Tyrväntö i Finland 1959. Mina föräldrar flyttade till Sverige i början på sextiotalet och jag är uppväxt på Västkusten. Idag bor jag i Kumla med min hustru, bonusdöttrar och tre katter.

Efter att levt mitt liv som blandmissbrukare under 22 år och livnärt mig som torghandlare i Varberg beslutade jag mig för att bli nykter och drofri. Ett livsavgörande beslut. I augusti 2002 flyttade jag till Östansjö och började arbeta i en handelsträdgård.

Hela mitt liv har jag läst mycket, både skönlitteratur och poesi. Tack vare mitt litteraturintresse fick jag en deltidstjänst på Hallsberg bibliotek där jag nu arbetar heltid. Världens bästa jobb!

Två av mina läsfavoriter är Pentti Saarikoski och Charles Bukowski. Det går nog att hitta små spår av deras stil i mina texter. Jag har alltid skrivit, även under mina år som missbrukare. Dikterna hamnade i byrålådan och kom sedan på avvägar vid någon flytt. Under de senare åren har jag skrivit mycket. Minnen som låg och skavde i mitt medvetande. Flera gamla vänner finns inte längre kvar i livet. Missbruket tog dem från denna världen. Det är främst för dem som jag skrev men även som en form av terapi och tröst för egen del. Jag skriver oftast direkt i mobiltelefonen, ofta kommer texterna till mig när jag är ute och promenerar.

I februari 2018 skickade jag en fråga till Anette Holm på An1 förlag och frågade om hon ville ge ut mina dikter och hon svarade ja! I september kom min första diktsamling En sång till dem som fortfarande pundar ut. För att vara poesi har den sålt bra. Både jag och Anette är nöjda. Nu har jag börjat lite smått med nya dikter så det kommer förhoppningsvis en uppföljare.