- Kulturens kritik
- Publicerad:
Anna i världen är också världen i Anna
BOK | Ivo Holmqvist har läst ”Anna själv” av Anna Smedberg Bondesson.
Anna Smedberg Bondesson
Anna själv
Palaver Press
Anna Smedberg Bondessons Anna själv är fylld av aforistiskt tillspetsade minnesglimtar, tankar och reflexioner, spatiöst satta på en eller två rader. Formgivaren Christofer Fredrikson på lundaförlaget Palaver Press har gjort den elegant vit. Det är passande eftersom den första avdelningen i denna triptyk har titeln” Grekland i gips”, men det rör sig inte om någon seren Edle Einfalt und Stille Grösse. Lite längre fram i boken får vi ett välformulerat omdöme från en tidig läsare av just den avdelningen. Det tar också fasta på den andra färgen på de sidorna: en ”lyrisk arkipelag vars medelhavsblåa bläck knappt hunnit torka” (boken nämner i förbifarten den fantastiska filmen Det stora blå).
Detta är en komprimerad självbiografi, mycket utlämnande, som rör sig över vida fält och som täcker in flera generationer.
Om det inte redan använts kunde den ha kallats Rött och svart eftersom det förekommer mycket blod och svärta i den, eller också, med tanke på det självbiografiska innehållet, Anna – jag – Anna. Från Stendahl eller Rifbjerg har inget lånats, men bakom raden ”Anna i världen är också världen i Anna” anas både Anna Rydstedt, den öländska poet som litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson doktorerat på, och förstås hon själv. Detta är en komprimerad självbiografi, mycket utlämnande, som rör sig över vida fält och som täcker in flera generationer.
På de knappt åttio sidorna rör den sig snabbt och fritt i geografin. Från Medelhavet till en konferens i Worcester, från Lund till Köpenhamn och Kristianstad, från Österlen till Öland, samt via farföräldrarna (som var missionärer) och fadern Kongo (som var FN-soldat och senare läkare). Det börjar alltså i Grekland med vit marmor och blått hav. Den som läst Hjalmar Gullberg vet varifrån ”Venus vagga och Sapfos grav” är hämtat, och man har viss nytta att vara något hemmastadd hos Homeros och känna till grekisk mytologi, liksom Rolandssången. Det framgår att Anna Smedberg Bondesson är en litteraturvetare med vidsträckt överblick och gott minne.
”Minnena ljuger alltid” påstås det på en lakonisk rad, och man kommer att tänka på Kjell Espmarks Minnena ljuger. När man tar del av de svåra och mörka minnen som hämtats upp ur djupet för den här boken, kunde man hoppas att det vore så, och att inblickarna i barndomen vore osanna – den konferens i Worcester som nämns heter ”Creating Childhoods”. Men i de båda tidigare släktleden i dessa förtätade familjeminnen förekommer både självmord och plötsligt död, kärlekslösa relationer mellan föräldrar och barn, samt cancer och skilsmässa.
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
Hos den Anna som för dagboken så dröjer sig plågsamma minnen av en övervunnen anorexi kvar, och i nedskrivandets stund drabbas hon av störtblödningar (på sista sidan skjuts en livmodersoperation upp). Associationerna flödar fritt, från det egna blodet till svartsoppa, och mot slutet spelar mat en särskild roll. Det ligger också nära till hands att tänka på titeln till Tomas Tranströmers nästan lika komprimerade självbiografiska anteckningar, Minnena ser dig. Fyra ord som förekommer i en kort anteckning sammanfattar mycket i boken: rädsla, ilska, sorg och skam.
Familjeinteriörerna från det förflutna är ofta becksvarta och bittra: ”Pappa slog när mamma var borta […] Mormors och Morfars lägenhet på Regementsgatan: en fristad. Där löpte vi ingen risk att bli slagna […] Pappa slutade slå. I stället slog han sönder stolar och tallrikar tills vi inte kunde äta tillsammans längre.” Trots allt detta finns en garderad tillförsikt i det närvarande och inför det kommande. Det är samtidigt rader fulla av liv och finurlighet, och inte sällan lust. Men en anteckning är nästan överflödig: ”Detta arbete är på allvar”.
Anna Smedberg Bondesson är inläst på det italienska. Calvinos tudelade viscont nämns, hon utgår från italienska ord när hon låter inledningsbokstäverna på några sidor bilda ett akrostikon, och hon har skrivit läsvärt om Selma Lagerlöfs sicilianska roman Antikrists mirakler. Men hon är lika hemmastadd i det danska, efter sina år som svensk lektor i Danmark. Hennes synpunktsrika skrift om de erfarenheterna, Ditt språk i min mun, är tidigare omskriven i Tidningen Kulturen, med många lovord.
Den ambivalenta slutanteckningen den här gången, ”Gentagelsen och efteråret: Jag längtar efter härdens samlande kraft. Det finns något djupt ensamt i det som väntar”, anspelar på Kierkegaard, och kanske också på Kaj Munks Foråret saa sagte kommer, men ännu mer tycker man sig märka en Hjalmar Söderbergsk melankoli i dem. Hursomhelst og hvorom alting er: Anna Smedberg Bondessons intressanta Anna själv klarar sig på egen hand, alla öppna, dolda eller tänkta litterära anspAnna Smedberg Bondessons Anna själv är fylld av aforistiskt tillspetsade minnesglimtar, tankar och reflexioner, spatiöst satta på en eller två rader. Formgivaren Christofer Fredrikson på lundaförlaget Palaver Press har gjort den elegant vit. Det är passande eftersom den första avdelningen i denna triptyk har titeln” Grekland i gips”, men det rör sig inte om någon seren Edle Einfalt und Stille Grösse. Lite längre fram i boken får vi ett välformulerat omdöme från en tidig läsare av just den avdelningen. Det tar också fasta på den andra färgen på de sidorna: en ”lyrisk arkipelag vars medelhavsblåa bläck knappt hunnit torka” (boken nämner i förbifarten den fantastiska filmen Det stora blå).
Om det inte redan använts kunde den ha kallats Rött och svart eftersom det förekommer mycket blod och svärta i den, eller också, med tanke på det självbiografiska innehållet, Anna – jag – Anna. Från Stendahl eller Rifbjerg har inget lånats, men bakom raden ”Anna i världen är också världen i Anna” anas både Anna Rydstedt, den öländska poet som litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson doktorerat på, och förstås hon själv. Detta är en komprimerad självbiografi, mycket utlämnande, som rör sig över vida fält och som täcker in flera generationer.
På de knappt åttio sidorna rör den sig snabbt och fritt i geografin. Från Medelhavet till en konferens i Worcester, från Lund till Köpenhamn och Kristianstad, från Österlen till Öland, samt via farföräldrarna (som var missionärer) och fadern Kongo (som var FN-soldat och senare läkare). Det börjar alltså i Grekland med vit marmor och blått hav. Den som läst Hjalmar Gullberg vet varifrån ”Venus vagga och Sapfos grav” är hämtat, och man har viss nytta att vara något hemmastadd hos Homeros och känna till grekisk mytologi, liksom Rolandssången. Det framgår att Anna Smedberg Bondesson är en litteraturvetare med vidsträckt överblick och gott minne.
”Minnena ljuger alltid” påstås det på en lakonisk rad, och man kommer att tänka på Kjell Espmarks Minnena ljuger. När man tar del av de svåra och mörka minnen som hämtats upp ur djupet för den här boken, kunde man hoppas att det vore så, och att inblickarna i barndomen vore osanna – den konferens i Worcester som nämns heter ”Creating Childhoods”. Men i de båda tidigare släktleden i dessa förtätade familjeminnen förekommer både självmord och plötsligt död, kärlekslösa relationer mellan föräldrar och barn, samt cancer och skilsmässa.
Hos den Anna som för dagboken så dröjer sig plågsamma minnen av en övervunnen anorexi kvar, och i nedskrivandets stund drabbas hon av störtblödningar (på sista sidan skjuts en livmodersoperation upp). Associationerna flödar fritt, från det egna blodet till svartsoppa, och mot slutet spelar mat en särskild roll. Det ligger också nära till hands att tänka på titeln till Tomas Tranströmers nästan lika komprimerade självbiografiska anteckningar, Minnena ser dig. Fyra ord som förekommer i en kort anteckning sammanfattar mycket i boken: rädsla, ilska, sorg och skam.
Familjeinteriörerna från det förflutna är ofta becksvarta och bittra: ”Pappa slog när mamma var borta […] Mormors och Morfars lägenhet på Regementsgatan: en fristad. Där löpte vi ingen risk att bli slagna […] Pappa slutade slå. I stället slog han sönder stolar och tallrikar tills vi inte kunde äta tillsammans längre.” Trots allt detta finns en garderad tillförsikt i det närvarande och inför det kommande. Det är samtidigt rader fulla av liv och finurlighet, och inte sällan lust. Men en anteckning är nästan överflödig: ”Detta arbete är på allvar”.
Anna Smedberg Bondesson är inläst på det italienska. Calvinos tudelade viscont nämns, hon utgår från italienska ord när hon låter inledningsbokstäverna på några sidor bilda ett akrostikon, och hon har skrivit läsvärt om Selma Lagerlöfs sicilianska roman Antikrists mirakler. Men hon är lika hemmastadd i det danska, efter sina år som svensk lektor i Danmark. Hennes synpunktsrika skrift om de erfarenheterna, Ditt språk i min mun, är tidigare omskriven i Tidningen Kulturen, med många lovord.
Den ambivalenta slutanteckningen den här gången, ”Gentagelsen och efteråret: Jag längtar efter härdens samlande kraft. Det finns något djupt ensamt i det som väntar”, anspelar på Kierkegaard, och kanske också på Kaj Munks Foråret saa sagte kommer, men ännu mer tycker man sig märka en Hjalmar Söderbergsk melankoli i dem. Hursomhelst og hvorom alting er: Anna Smedberg Bondessons intressanta Anna själv klarar sig på egen hand, alla öppna, dolda eller tänkta litterära anspelningar förutan: ”Anna i världen – världen i Anna”.
Text Ivo Holmqvist
 |
|
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera…
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |
