Ledare

Ledare | 2019:3 | DET BOKLIGA

Läs Tidningen Kulturen 2019:3

"Välbekant som medvetandets röst är för alla, är de förtjänster vi tillskriver Moses, Platon och Milton, att de ringaktade böcker och traditioner och uttalade, inte vad människor, utan vad de själva tänkte." - Ralph Waldo Emerson

Medan jag sitter och läser Emersons Self-Reliance får jag en förfrågan om att skriva en ledare för Tidningen Kulturen om det bokliga. Då jag hos Emerson tycker mig finna en kritik mot det bokliga bildandet åtar jag mig uppdraget. Vid en googling dyker flera synonymer till "boklig" upp: Lärd, litterär och vitter. Boklig betyder boklig bildning, det att vara beläst, ja lärd. Det för mig intressanta är just den boklige, den litteräre eller den lärde. Dessa är ord som förpliktigar. Samtidigt finns, utifrån mina studier av Emerson, skäl att tänka över dessa ord och vad de kan innebära. Jag vill inte förneka att den boklige och den handlande kan vara en och samma person. Men, menar jag, då är de två typer som huserar i samma kropp, månne trivas de där, månne inte. Intressant kan vara att separera dem åt.

Jag vill minnas min tidigare handledare som efter sin pension flyttade till Tyskland, vi håller kontakten och jag frågade en dag om han var villig att skriva en recension för Tidningen Kulturen. Han deklamerade tydligt att han nu utan saknad lämnat de lärdes hus. En med mina mått mätt lärd person, en boklig, som utan saknad lämnade de lärdes boning. Det ligger något sorgligt över det. Frågan är om universiteten mindre och mindre ser sig som hem för de bokligt lärde? Frågan är om den lärde ännu finns i de lärdes hus eller är hen ett minne blott? Har hen liksom min handledare stängt dörren efter sig? Florerar nu de lärde utanför akademin, en akademi som allt mindre tillfredsställer törsten efter boklig bildning, i den mån denna utgör en törst i dagens universitetsvärld? Finns överhuvudtaget utrymme för den boklige i dagens värld? När Diogenes med sin lykta sökte människan, var det då den boklige han sökte?

Den vi med ljus och lykta eftersöker är alltså inte fackidioten. Vi eftersöker någon mer efemär, en skör existens vars tillvaro till stora delar går ut på att bilda sig. En hedervärd sysselsättning, men visst kan man ana en doft av svag konservatism runt henne? Kan det också vara så att hon försöker lära sig det hon själv inte är förmögen att skapa. ”En Shakespeare skapas inte genom att studera Shakespeare.” Föreligger det möjligen en typ av intellektuell impotens i denna exegetiska hängivelse åt det historiska, det gamla, det redan gjorda.

Distinktionen mellan den boklige och den handlande, kan illustreras av spänningsfältet mellan Da Vincis teckning av Den vitruvianska mannen och William Blakes Albion. Da Vinci låter Den vitruvianska mannen få sin centrumlinje dragen horisontalt genom naveln. Naveln knyter oss tillbaka till det förgångna, till mor, släkt, minne och historia, det redan uppnådda, materialet för den boklige och slutligen till den boklige själv.

I Blakes parafras, om vi kallar Albion så, på Den vitruvianska mannen dras den horisontala centrumlinjen genom könet. Könet, ursprunget till åtrå, erotik och kreativitet. Det är genom orgasmen, genom intensitet, nyfikenhet och åtrå som verkligt fri förändring kan komma till stånd. Det är anledning till varför konst, poesi, erotik är nära besläktade och ett tänkande byggt på dessa verksamheter av högsta vikt, ja helt centralt för civilisationsbygget som sådant. Det handlar om att ligga steget före; alltid steget före.*

Så har vi då våra två typer, den boklige och den handlande.

Att den boklige har ett annat uppdrag än den handlande, blir tydligt i Emersons essä; ”Var är mästaren som kunde ha lärt Shakespeare? Var är mästaren som kunnat instruerat Franklin, eller Washington, eller Bacon. Varje stor man är unik. Sciponism hos Scipio är precis vad han inte kunnat låna.” Den boklige är inte den mästaren?

För den boklige bör givetvis det bokliga vara hens alfa och omega. Otaliga timmar läggs på att penetrera materialet, göra det till sitt för att sedan, i bästa fall guida andra till dessa hyllornas hemligheter. Den boklige som potentiell tränare, det bokliga som en sport.

”Det kommer under en tid att hända att eleven känner sig stå i äkta skuld till läraren—att han finner att hans intellektuella kapacitet har växt genom studiet av lärarens skrifter. Det kommer att fortsätta tills han har uttömt sin mästares intellekt”.

Så anta att det bokliga för den boklige är viktigare än vad det är för hens elev, som bara vill tömma den bokliges hjärna och sen rymma fältet för att i bästa fall omsätta sin bokliga bildning i handlande. För dessa de handlande har inte det bokliga samma laddning. Hélèn Cixous: “[Jag] ger jag mig poetisk frihet; annars skulle jag inte våga tala. Det är poetens rättighet att säga något ovanligt och sen säga: tro det om du vill, men tro på gråten; eller som Genet gör, sudda genom att säga att alla sanningar är falska, att bara falska sanningar är sanna, och så vidare”. Vad gäller motsägelsefrihet skriver Lessing, “jag är inte förpliktigad att lösa de betänkligheter jag skapar. Låt mina idéer vara något oförenliga, eller till och med verka motsäga varandra, om bara de är idéer i vilka läsare hittar stoff som styr dem mot att tänka själva”, och så Emerson: ”Missförstådd…Är det då så dåligt att bli missförstådd? Pythagoras var missförstådd, och Sokrates, och Jesus, och Luther, och Copernicus, och Galileo. Och Newton, och varje ren vis själ som någonsin förkroppsligats. Att vara storslagen är att vara missförstådd”. Det handlar om att förena det bokliga med handlandet.

Att sätta kreativiteten mot bokligheten kan tyckas både motsägelsefullt och felaktigt men va fan, vi skriker ju; de lärde efter de handlande och de handlande efter de lärde; i de lärdes hus skriker vi alla tillsamman, väldigt tyst, Halleluja. Cixous: ”Varje gång säger jag till mig själv: lyckligtvis finns där en röst, rösten hos poesi-filosofi, att tänka med eller, i varje fall, att sjunga med; att skriva in, att spela på, att klinka motsägelserna och världen som tragedi.”

Ja, så är det med två typer i en kropp. Månne trivas de där, månne inte. Månne den ena söka den andre och, hoppas vi, den andre den ena.

*Avsnittet om Da Vinci och Blake är inspirerat av Carl Johan Malmbergs bok Stjärnan i foten
*Alla de jag nämnt tillhör naturligtvis själva både de bokliga och de handlande.


I detta tredje kvartalsnummer av Tidningen Kulturen fokuserar vi på det bokliga. Läs om antikvariatsbranschens framtid i en initierad artikel av Svenska antikvariatföreningens ordförande Mats Petersson, ett försvar för bibliofilin av antikvariatbokhandlare Peter Bodén, Crister Enander som skriver om böcker som lever sitt eget liv och Lena Kjersén Edmans uppfordrande artikel om varför du ska läsa skönlitteratur. Redaktionen har även lyft upp ett antal fina artiklar ur Tidningen Kulturens rigorösa arkiv på drygt 20.000 artiklar (tillgängligt i sin helhet för prenumeranter) med fokus på det bokliga och kommer att fortsätta detta arkeologiska arbete under den närmaste månaden. Så återkom regelbundet och läs om böcker och det bokliga under oktober månad!

Trevlig läsning!

Läs Tidningen Kulturen 2019:3

Ledare | 2019:4 | BEGÄR

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2019:4

Årets sista nummer presenteras med tematiken BEGÄR. Tidningen Kulturens engagerade skribenter har samlats kring begäret ur alla möjliga synvinklar - från begäret i Neapel till liven bakom Michail Bulgakov. Rolf Karlman skriver om alkohol och skaparkraft, om konstens släktskap med ruset, Guido Zeccola når oss med ett brev om Eros, Thanatos och begäret. Och inte minst - i denna tidsålder - skriver Mathias Jansson om den digitala älskaren. 

I samband med denna utgåva smyglanserar vi även vår stora förhoppning inför 2020 - en fin, djuplodande och bred litteraturkritikavdelning. Missa exempelvis inte Julia Hariz recension av den nya biografin om Ottar, som la grunden till Sveriges moderna förhållningssätt till sexualitet. Nya recensioner och ny kritik kommer att publiceras kontinuerligt, så kika in med jämna mellanrum.

Trevlig läsning!

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2019:4

Ledare | 2019:2

Läs Tidningen Kulturen 2019:2

Först och främst vill vi i redaktionen be om ursäkt för den sena publiceringen av Tidningen Kulturens andra kvartalsnummer. Vi kommer dock att göra vårt bästa för att jobba ikapp så att vi avslutar året i enlighet med planeringen.

Denna utgåva av Tidningen Kulturen har tema SÄRLINGAR.

Annakarin Svedberg lyfter fram fransyskan Alexandra David, som satte sig för att bli den första västerlänningen som besökte Lhasa, den tibetanska huvudstaden, vid 51 års ålder. Äventyraren riskerar allt för att få uppleva ”de förgyllda tempeltaken” och ”Centralasiens underbara sol”.

En av våra mest erkända särlingar inom den europeiska litteraturen av idag har Claes-Magnus Hugoh valt att skärskåda i sin essä om Michel Houellebecqs nya roman Sérotonine. Där kan du läsa om Houellebecqs litterära filosofi, en biologisk människosyn parad med Schopenhauers pessimistiska filosofi om den blinda livsviljan.

Erling Öhnell vänder sig mot trakterna av norra Vättern och skriver om konstnären Folke Dahlberg, vars tuschteckningar närmast är meditativa verk av koncentration och finmotorik. Essän illustreras av ett flertal verk av konstnären.

Vi håller oss i Sverige, men kliver några sekel bakåt i tiden i Mats Barrdunges essä om Emanuel Swedenborg, en andeskådare i svensk upplysningstid. Swedenborg är författare till några av de märkligaste skrifterna som publicerades i 1700-talets Sverige, däribland den vidunderliga Jordkloten i vår solvärld, där författaren detaljerat beskriver hans möten med andar inom och utom vårt solsystem.

Till detta kompletterar vi upp med korta prosatexter av Per Teofilusson och Ulf Olsson, samt ett antal recensioner av nyutkommen litteratur. Och slutligen avrundas andra kvartalets utgåva av Ann Jäderlunds poesi.

Vi i redaktionen hoppas på god läsning och djupdykning ned i dessa särlingars vidunderliga liv.

Läs Tidningen Kulturen 2019:2

 

 

Ledare | 2020:1 | GULDÅLDRAR

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2020:1

Guldåldrarna ligger i människans innersta väsen – som den gryning man ständigt refererar till eller den aftonrodnad man alltid drömskt ser framför sig. I årets första nummer av Tidningen Kulturen fokuserar vi på och cirkulerar kring guldåldern som företeelse. Skribenterna har låtit sig inspireras på allehanda sätt och vis, från en naturlig och direkt koppling till en estetisk och metaforisk.

Redaktionen hoppas att läsaren ska finna sina egna kopplingar i samband med läsningen av detta nummer av Tidningen Kulturen; hitta sin egen guldålder, vare sig det handlar om en tid från förr eller en tid som kan komma, för att inte tala om att finna sitt eget yttersta värde som kanske endast kan framkomma genom att man ”skär emot träets fibrer” (se nedan).

Tematiken kan sannerligen tala till en, om man tillåter det; finna sanningen om våra liv, som Bo Gustavsson skriver om Sven Delblancs litterära testamente. Delblanc jagar sin egen förklaring genom att titta tillbaka på antikens guldålder i jakt på sin egen.

Och när vi ändå är inne i den klassiska antiken kan vi fortsätta att läsa om Carl Robert Boströms återaktualisering av de antika klassikerna i ett försök att rena sin egen själ och finner samtidigt en tro på framtiden.

Från antiken kan vi kasta oss över till en särlings magiska kraftkällor; Lena Månsson skriver om särlingskonsten i allmänhet och Madge Gill – särlingskonstnär, spiritualist och medium – i synnerhet. Här finner vi tankarna om konsten som en brygga mot en guldålder.

Från outsiderkonsten till något av outsiderförfattaren August Strindbergs alkemiska försök: Mathias Jansson går från tanke till objekt och skriver om alkemins guldålder, men lyfter här också, i en annan röd tråd i detta nummer av Tidningen Kulturen, fram guldet och guldåldern som en symbol för människans andliga och kulturella mognad.

Vilket osökt för oss från en genialisk författare till en lika genialisk kompositör, Johann Sebastian Bach. Olof Lindberg tar oss med på en initierad resa från den världsfrånvände Bach, via den odiplomatiske, till den kompromisslöse, där han visar på värdet i att ”skära emot träets fibrer” för att uppnå konstens högsta värde.

Autenticiteten var nog en viktig komponent för Bach, kanske lika viktig som för grundaren av temaparken High Chaparall i Småland, rebellen och fritänkaren Bengt Erlandsson… Peter Carlsson skriver om autenticitetbegreppet med avstamp i just den temaparken och analyserar vår tids kulturella metafor. Han gör det genom att visa på autenticitetsbegreppets ursprung i 1800-talets romantik, som en motpol till 1700-talets upplysningstänkande – individen utgör nu alltings mått – till autenticitetskulturen i den sena kapitalismen och Adornos kritik mot populärkultur och nöjesindustri. Grundarens rebelliska autenticitetssökande har visat sig blivit ersatt av ett passiviserat och reglerat rum. Vilda västerns guldålder som nutida kuliss.

Som en annan kulturell metafor kan man se den karga, grekiska ön Hydra, som Peter Ejewall skriver om i sin essä. Han berättar om denna lilla ös guldålder, när den var en internationell, kreativ scen för allehanda kultur- och konstpersonligheter.

En minst lika kreativ scen, måste man ändå tillstå, var Kina under perioden 1980-1987, då Zhao Ziyang var Kinas premiärminister. Ziyangs vision var ett kombinerat kapitalistiskt och kommunistiskt värdesystem, en vision om demokrati, i avsaknad av parlamentarisk grund, som närmast framstår som utopisk. Anneliese Fältström skriver om Ziyangs memoarer, ett postmaoistiskt vittnesmål och ett motstånd mot synen om att litteratur ska förstärka och bekräfta det politiska systemets suveränitet.

Om konstens natur, och ytterst om kulturens och civilisationens natur, om moral och harmoni cirkulerar detta nummer av Tidningen Kulturen kring – och vad passar då inte bättre än att avsluta med Tobias Hardings essä om Friedrich Nietzsche?

Ur arkivet har vi för detta nummer återupplivat Karl-Gustaf Svanströms essä om Lev Vygotskij och Lena Månssons fina särlingsessä om Carl Kylberg.

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2020:1

Ledare | 2020:2 | EXPERIMENT

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2020:2

Experiment – försök. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det vet alla som någon gång har försökt och (som det heter) misslyckats. För att avdramatisera våra så kallade misslyckanden tar sig några av oss friheten att påstå att just händelsen att misslyckas är viktig. Att det är en integral del av en utveckling man förmodat eftersträvar. Denna uppfattning utmärks ibland som särskilt reflexivt och fin.

Från mitt perspektiv, som förhåller mig till världen utifrån nyfikenhet med utgångspunkt i sinnliga erfarenheter – och till tid som icke linjär, förefaller denna gängse uppfattning av försöket som en händelse vilken bör värderas enligt en simpel binär kod som urtrist och – för att tala klarspråk – blä.

När man misslyckas har man troligtvis gjort erfarenheten att världens skeenden äger en särskilt avig karaktär i förhållande till förutseendets handling. Antagandet, planen eller hypotesen är som teori per definition skild från skeendet. Avigheten gör skeenden svåra att förutse och tack vare det har vi plats för fantasi och dröm i världen.

Det som var ett nummer tänkt att undersöka experimentets karaktär har blivit ett nummer som så många gånger tidigare presenterar texter som endast delvis, eller inte alls, förhåller sig till temat. Kanske är det här också något som går att inläsa i Tidningen Kulturens karaktär som något som inte låter sig bestämmas förhand.

Anneliese Fältström som tidigare har publicerat en rad längre essäer i Tidningen Kulturen, om den kinesiska författaren Mo Yan till exempel – eller om våld, återvänder här med två prosapoetiska stycken ”Sydkinesiska sjön” och ”Notis”.

Språkvetaren och läsaren Erik Cardelus tar oss med på en bärtur som utgår från litteraturhistorien och den litterära samtidens buskar och ris. I det här numret får vi följa med på en tur som söker i pandemins spår. Tillsammans med skribenten får vi också ta avsked av tre av våra stora författare.

Tidningen Kulturen välkomnar i det här numret Simon Sorgenfrei som skribent. Sorgenfrei är religionsvetare och forskare med fokus på islam både historiskt och i nutid på Södertörns Högskola. I textens ”Tranströmers lättnad” följer vi med honom vid en närmast fysikalisk titt på Tomas Tranströmers diktgärning.

Utöver detta har vi kritiken som ni finner på särskild plats här på sajten.

För redaktionen,
Sebastian.

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2020:2

Ledare | 2020:3 | KRIG & FRED

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2020:3

I detta nådens (ja, i ordets rätta, ödesdigra bemärkelse) år 2020, sjuttiofem år sedan det senaste storskaliga världskriget gick till ända, väljer vi på Tidningen Kulturen att tematisera kring Krig & fred.

Men som vanligt gör vi det med ett annorlunda raster och en annan reflektion än den gängse. I detta nummer av Kulturen lyfter vi fram kamp, konflikt, rädsla och mod i en kontext som kanske fyller dig som läsare med annat än blodsmak i mun.

Vi hoppas finna vägar som krumbukter, vilka kanske leder runt och genom, medan idésprången låter dig sträcka dig utöver det lästa. Låt mig få presentera numrets texter, som naturligtvis kan läsas i vilken önskvärd ordning man vill.

I Historiens djup skriver Tobias Harding om den outgrundliga, gåtfulla tiden, kampen om föreställningen av vår värld och hur den gestaltats utifrån politisk eller etisk makt med ibland en linjär historiesyn, ibland en cirkulär.

En sådan gestaltning är Ålandsfrågan, som Rolf Karlman diskuterar i sin Ålandsexemplet – föredöme eller motsatsen. Här lyfts Åland fram som ett exempel på internationell konfliktlösning och Karlman sätter frågan i samtidens kontext.

Från Åland kan vi gå vidare mot insekterna och den inte lika fredliga konfliktlösningen vi människor har funnit gentemot dem. Matthias Jansson lyfter i sin Kriget mot insekterna fram människans ständiga krig mot dem. Det ser mörkt ut för insekterna, konstaterar Jansson. Hur kan vi uppdatera insekternas rykte och betydelse?

Kanske behöver de en ockult renässans? Lena Månsson lyfter upp Det ockultas återkomst i sin artikel och hur konsten försökt att nå ”ursprunget, det primitiva som civilisationen fördärvat”. Hon resonerar här hur konsten, som uttryck för vår inre värld är livsviktig för samhällets utveckling.

En mer omvälvande syn på utvecklingen har Guido Zeccola i sin essä Ett tredje världskrig är omöjligt. Här lyfter Zeccola fram kontrapunkten människa-teknik. Vilka är de nya fienderna?

Och slutligen, Moln, moln, moln. Bo Gustavsson har tittat på molnen i litteraturen och konsten. Vad kan de lära oss och vad står de för? Har de något att lära oss, för att hantera samtiden?

För redaktionen,
Johan Hammarström.

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2020:3

Ledare | 2020:4 | ARKEOLOGI

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2020:4

Tidningen Kulturens låga har slocknat. Vi har under de senaste åren stretat på med vår egen variant av ett kulturellt samtal; där vi försökt nå konsensus mellan människor, applicerat kritik i skevheten och i människans sprickor. Vårt försök att lägga ett raster över samtiden och utifrån mångfald och bredd locka fram en diskurs, som kan säga något väsentligt om vår samtid, närtid och forntid, kan ha setts som en avsaknad av djup, en borttappad röd tråd. Vad man kan konstatera är att vårt försök att åstadkomma den typen av kulturellt samtal, som grundläggs i det breda och i Kulturens hela mängd, tydligen inte fallit i allas smak. Man kan sakna specialisering, djup och röda trådar, men det låg aldrig i Tidningen Kulturens agenda. Istället ville vi väcka läsarens gryende tankar, skapa en milsvid mylla, utan att knyta samman den gryende vegetationen i en röd strypsnara. 

Vi vet inte hur eller om Tidningen Kulturen kommer att resa sig ur askan. Ur ett ekonomiskt hänseende var Kulturrådets stöd under de senaste åren en livlina och i praktiken det enda som finansierade verksamheten. För år 2021 fick Tidningen Kulturen dessvärre varken mer eller mindre än 0 kronor från det hållet. Kvar, rent ekonomiskt, är några glada som stödjer oss med valfri summa varje månad (se nedan), samt några annonsnätverk som betalar för varje klick på de annonser TK visar här på sajten. I slutändan blir det tyvärr inte mycket att skryta med, och än mindre att driva en tidskrift med. 

Som en homage till femton år av idogt idisslande av det kulturella, släpper vi här och nu, något försenat, året 2020s sista nummer. Det är ett arkeologiskt nummer, där vi grävt fram några av de mest lästa eller efterfrågade artiklarna under dessa femton år. Samtliga har över 10.000 läsningar vardera. I den mån än mer ideell tid finns, så gräver vi nog vidare under 2021. Vi sitter nämligen på en skatt med över 20.000 artiklar i allehanda ämnen. Vi hade gärna velat släppa loss arkivet i sin helhet, men tyvärr finns anledningar till att det inte kan göras i oredigerat skick. Och i det fall inga positiva nyheter faller från klar himmel, slår tidningenkulturen.se igen fullständigt vid kommande nyår. Vi håller dock möjligheten att sända oss månatliga stöd (se här) öppen, för att hjälpa till att finansiera den tekniska och logistiska lösningen under 2021. Och klicka gärna på en annons då och då. De små summorna går oavkortat till att hålla Tidningen Kulturens server igång. Och vem vet - får vi en tjurrusning till dessa stödformer, kanske vi kan lyfta som fågel Fenix.

Vi må önska alla läsare och skribenter och alla som på något sätt bidragit under dessa år ett fröjdefullt 2021 och ett gott liv. 

Redaktionen

LÄS TIDNINGEN KULTUREN 2020:4

Ledare | 2019:1

2019 inleds Tidningen Kulturens strävan att arbeta tematiskt med fyra teman som spjälkas enligt kalenderårets kvartalslogik. Den digitala utgåvan kommer istället för att utkomma en gång per månad att publiceras löpande, i mindre uppladdningar, med ungefär två veckors mellanrum.

På grund av redaktionens intresse för essäistik inleder vi året med temat essä. Här kan du läsa texter från några av tidningens mest profilerade medarbetare som till exempel Carsten Palmer Schale och Gunnar Lundin. Samtidigt söker vi att presentera nya och spännande skribenter som till exempel Elin Parkman Smirnova, och Ida Rödén.

Årets första digitala nummer kommer att kompletteras med ett tryckt specialnummer som vi gör med stöd från Stiftelsen Längmanska kulturfonden.    

Tidningen Kulturen vill med detta första nummer bereda plats åt, och avsätta tid för, en essäistisk diskussion om essän och dess betydelse i samhället idag. Vi menar att essän kan ses som en litterär genre där tänkande och intellekt blandas.

Essän, tänker vi oss, är ett område vars tillblivande präglas av upphovspersonens vilja (och mod) till det personliga försöket; att närma sig problem, tillstånd och orsaksförhållanden som objektivt inte låter sig bestämmas med den lekfullhet som ofta kännetecknar konstnärligt arbete, och samtidigt med det allvar som kännetecknar vetenskap.

Författaren Hélène Cixous skriver om essän: “I vilken författaren behandlar hans eller hennes ämne utan att låtsas saga det sista ordet … om mitt tänkande kunde finna fast grund, skulle jag inte skriva essäer, jag skulle fatta beslut”.

Kollegan Paul Celan om poesin: “Ty dikten är inte tidlös. Förvisso, den gör anspråk på oändlighet, den försöker gripa genom tiden — genom den, inte förbi den […] Dikter är också på detta sätt på väg: de håller kurs mot något”.

Under 2019 kommer Tidningen Kulturen att göra en satsning på litteraturkritik och lyrik. Vi ser att kritiken och lyriken är något som våra läsare uppskattar och det vill vi ta vara på. Lyriken presenteras även i fortsättningen under kategorin ”Månadens lyrik”, men redaktionen kommer att presentera en poet åt gången. Detta för att ge poesin en mer tydlig och framträdande plats i tidningen. Nytt är också att vi kommer att arbeta med en konstnär per kvartal.

Välkommen till ett nytt år med Tidningen Kulturen,
på bordet, Sebastian.