• Kulturens kritik
• Publicerad: 22 april, 2020

Strukturell sexism – femtio år före #metoo

BOK | Makt, otrohet och självanklagelsens mekanismer i relationer. Anna Bergqvist läser "Den brutna kvinnan" av Simone de Beauvoir.

Simone de Beauvoir
Översättnare: Kristoffer Leandoer

Den brutna kvinnan
ellerströms

Det finns ett före och ett efter 2017 års #metoo-revolution. Första gången hashtaggen dök upp i mitt flöde, minns jag hur jag brottades med om huruvida det jag varit med om i mitt liv faktiskt var övergrepp grova nog att ”kvalificera sig” för en post på Facebook om att ”jag också”. Idag, tre år senare, tänker de flesta av oss annorlunda. Ett sexistiskt bemötande, en oönskad beröring, en mansplaining eller en förminskning behöver så klart inte vara grovt för att skava och skada. Det är det strukturella förtrycket som normaliserar övergrepp, och det är det som #metoo lärt oss att bli medvetna om och att vi har rätt att reagera mot.

Exakt femtio år innan #metoo revolutionerade synen på kvinnans rätt skrev Simone de Beauvoir Den brutna kvinnan. När jag 2020 läser den så gör jag det givetvis med de nya, sexismkritiska glasögonen på och jag häpnar över hur före sin tid den är. Den brutna kvinnan handlar inte om grova övergrepp och kränkningar, men väl om sexism, ojämlikhet och den obalans som så ofta finns i relationer. Mellan den som har all makt – i hemmet, ekonomiskt, sexuellt och på samhällsnivå – och den som ingen makt har. Den brutna kvinnan är med andra ord, femtio år efter att den gavs ut, en riktigt ögonöppnare kring strukturell sexism.

Den brutna kvinnan är en dagboksroman. Vi får därmed krypa in på insidan och åka med i den känslomässiga bergochdalbana som det kvinnliga jaget genomlider – och som bokstavligen bryter ned henne – under ett halvårs tid. Romanen inleds den 13 september med några korta dagboksanteckningar där berättarjaget, Monique, inför sig själv försöker skyla över den klump i magen hon fått efter att ha tagit avsked av sin man Maurice. De har varit på resa i Mougins tillsammans, men Monique har rest hem några dagar tidigare än sin make. Mellan dagboksraderna kan vi utläsa att något hänt som gör att hon känner en oro, även om hon inte vill erkänna det ens för sig själv. Söndagen den 26 september vänds hennes liv helt på ända, något som delges läsaren i en enda kort och kärnfull anteckning:

”Nu har det alltså hänt. Nu har det drabbat mig.”

Det som hänt är att Maurice haft en kort sexuell relation med en annan kvinna. Den andra kvinnan är en ytlig bekantskap till paret. Hon är framgångsrik, snygg och i mångt och mycket i centrum för uppmärksamhet och popularitet inom sällskapslivet. Maurice vill inte lämna sin fru, men han vill inte heller lämna den andra kvinnan innan han utforskat sina känslor vidare. Berättarjaget låter honom göra som han vill och det blir, så klart, början på en mycket destruktiv och nedåtgående livsspiral för henne. Hon kommer att förlora mycket av det hon tyckte sig ha.

En fru som blir bedragen av sin man är ett klassiskt, på papperet urvattnat, motiv. Simone de Beauvoir lägger dock ingen större vikt vid själva otrohetsaffären i romanen. Det som griper tag är istället alla de strukturer och, för många tyvärr självklara, mekanismer som ligger bakom att hon accepterar situationen. Monique ursäktar sin man, föraktar den andra kvinnan och tillåter slutligen sig själv, sin man, rivalen, väninnorna, döttrarna och samhället att ifrågasätta och förakta henne själv, istället för att förakta Maurice. Det gör ont att läsa. Även femtio år senare och tre år efter #metoo känns det greppet förvånansvärt osagt, revolutionerande och nytt.

Berättarjaget är dryga fyrtio år gammal när otrohetsbomben briserar och rättslösheten lamslår henne. Hon och maken är övre medelklass. Han är allmänläkare (och kommer senare i romanen att skylla sin uteblivna yrkesmässiga framgång på sin fru), hon är hemmafru som ägnat sitt liv åt man, hem och de två döttrarna. Döttrarna är nu utflugna och har valt två olika vägar i livet: den ena har själv valt ett hemmafruliv, den andra det rakt motsatta livet i New York.

Traditionella värden har alltid varit viktigt för berättarjaget. Hon säger sig förakta yrkeshets hos kvinnor. Hon värdesätter hem och klassiskt mödraskap. Hon passar upp sin man och vet, även när han inte vet, när han behöver nya strumpor och skjortor. Han har alltid uppskattat dessa sidor hos henne, tänker hon. Hon tycker mycket om konst och kultur, men uttalar sig inte om vad hon upplever. Hon låter sin man tala och berätta. En kvinna ska tiga i församlingen.

När det visar sig att Maurice valt en kvinna som ligger långt ifrån henne själv – framgångsrik advokat, frånskild, tar plats och talutrymme – hanterar hon sin sorg genom att förakta den andra kvinnan. När Monique samtalar med sina väninnor uppfattar hon det som att de normaliserar situationen och uppmuntrar henne att acceptera den och att låta Maurice leka av sig. Att en man faktiskt varit trogen i tjugo år är ovanligt, menar väninnorna. Om hon bara låter honom hållas och inte tappar ansiktet så kommer relationen att ebba ut och hon får Maurice tillbaka. Huruvida väninnekören verkligen säger detta eller om det är vad berättarjaget vill höra låter jag vara osagt. Den brutna kvinnan är en dagboksroman och vi får bara läsa det som berättarjaget vill att vi ska veta, tänka det hon vill att vi ska tänka. Det griper mig djupt hur modernt detta är!

Vi fick läsa om samma sak i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och vi hanterar, efter #metoo, samma tankegångar. Jag har många gånger suttit med egna väninnor och letat ursäkter för och förklaringar till deras mäns beteenden! Istället för att skulden läggs på mannen i den här berättelsen, så lägger jaget skulden på precis allt utom honom – i början framförallt på den andra kvinnan, efter några månader nästan enbart på sig själv. Varför gör kvinnor så? funderar jag när jag läser romanen. Svaret på den frågan ligger väl just i den strukturella sexismen, i ojämlikheten och i allt det som Simone de Beauvoirs revolutionerande feminism ville sätta ljuset på redan femtio år innan övriga världen gjorde det i #metoo. Makten i världen ligger hos männen. Makten i relationer ligger också hos mannen. Den tanken är så normaliserad att vi inte ens reflekterar över hur befängd den kan vara.

Romanen heter Den brutna kvinnan. Hon är bruten när romanen tar sin början den 13 september, och hon är fullkomligt vilsen, tillintetgjord och trasig när den sista dagboksanteckningen görs 24 mars. En möjlig läsning av titeln och romanen är att ”kvinnan”, i egenskap av det andra könet, alltid är bruten i förhållande till mannen och att hon skulle bli hel först den dag hon vågar se förhållandena och strukturerna i världen sådana som de faktiskt är. ”Jag redovisar bara sanningen om vad som händer kvinnor i vårt samhälle”, som de Beauvoir själv ska ha sagt om boken.

”I den här romanen finns en handbok i att se igenom det raster av sexistiska strukturer som tystar kvinnor”

2017 briserade #metoo i mitt flöde, mitt liv och i världen. Sedan dess har förhoppningsvis mycket förändrats för kvinnor, men det finns fortfarande så mycket som vi har att arbeta med och kämpa för. I den här romanen finns en handbok i att se igenom det raster av sexistiska strukturer som tystar kvinnor, får dem att lägga ned sina karriärer, dämpa sina röster och låta männen tala istället, skuldbelägga sig själva och andra kvinnor innan de riktar kritiskt ljus med samma skärpa mot män runt omkring dem. Jag njuter av en roman med tankeskärpa och stilistiskt driv, men skräms också av att så lite har hänt på femtio år.

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.