Marguerite Duras, Trouville, 1980. Foto: Hélène Bamberger

Meditation över ”Sommaren -80”



BOK | Sommaren 1980 skrev Duras krönikor för tidningen Libération. De utgavs i bokform samma höst och handlar om semesterfirare och regnet, om OS i Moskva, svälten i Uganda, samt om barnet med de grå ögonen och den omöjliga kärleken. Författaren Stoika Hristova väver samman det hela med en lika delar dagdrömsk som inkännande fantastik.



Köp Sommaren -80 hos bokus.com
Marguerite Duras
Översättare: Kennet Klemets

Sommaren -80
ellerströms

Sommaren 1980 tillbringar Marguerite Duras i sin lägenhet på hotellet Roches Noire i Trouville-Deauville. Hon har fått i uppdrag att skriva krönikor för tidningen Libération. En i veckan, så länge sommararen varade.

Duras sitter på sitt rum mot havet och försöker skriva. Det blåser och det regnar, stranden är öde. Hon har inget särskilt ämne att skriva om. Händelserna som pågår utanför passerar genom hennes sinnen, förankras i hennes inre och blir ett med hennes egen existens. Hon befinner sig på den plats dit tanken leder henne. Sommaren dröjer. Sommargästerna kan tröttna och ge sig av. Inkomsterna hotas. På radion hör hon regeringen varna om ett svårt år: arbetslöshet, dåliga pensioner… ”Lögnare allihop!” fnyser hon. Inget nytt. Det enda som rör sig är havet och kollobarnen som lämnar tälten skrikande, springer ner från kullen mot den öde stranden och sjunger les lauriers sont coupés. Och regnet som vräker ner.

Sedan den 15 juni regnar det.

Under många år har Duras uteslutande ägnat sig åt film. Inga applåder dock. Filmerna var ”trasiga, skingrade, utan kontakt, förlorade” och försvann i en stilla förtvivlan. Hon ser på havet och barnen. Ovanligt små det här året, noterar hon. Hon bestämmer sig för att skriva om regnet. Ett av barnen springer inte, sjunger inte. Om man frågar honom: ”Springer du inte?” ”Nej”, svarar han. ”Sjunger du inte?” ”Nej”, svarar han. Han gråter. ”Varför gråter du?” Han tiger. Duras ser och hör. Hon förstår utan att fråga. Och det regnar.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Också i Sommaren -80 rör sig Duras i barndomen, i jagets upplösning, eller snarare dess samhörighet med alltets tidlöshet, ett rent medvetandetillstånd som inte kan återupplevas, inte upprepas, inte erövras. Ändå. Duras ständiga återkomst till barndomen. Redan som ung skrev hon: ”Jag önskar att jag enbart såg min barndom i min barndom. Men det gör jag inte. Jag kan inte se minsta antydan till barndom. I detta mitt förgångna finns något fullbordat och absolut avgränsat – och det tillåter ingen förställning. Jag kan inte hitta något av mig själv där.”[i] Nej, men Duras finner det vilsna barnet inom sig själv. Jag läser om meningen: ”I detta mitt förgångna finns något fullbordat och absolut avgränsat.” Orden drabbar mig, pulsen ökar och jag kan inte fortsätta skriva. Blicken vänds mot Trelleborgs hamn. Det är september, det blåser hård vind, två ensamma barn står på perrongen. En femtonårig flicka och en tolvårig pojke. De har färdats genom Östeuropa och stigit av färjan från Sassnitz. Ingen väntar på dem. I sanning ett fullbordat och avgränsat ögonblick, och det tillåter ingen förställning. De står där.[ii]

Det regnar över Roche Noires kullar. Duras skriver filmiskt och jag sugs in i regnet som piskar den svarta graniten. Jag går bredvid henne och vi ser leran glida undan för undan ner i havet. Barnet står på stranden och ser det också. Duras kamera vänds mot horisonten. Havet är insvept i dis. Vi kan varken se Le Havre eller den 412 meter långa raden oljetankar, men vi hör Duras berätta om sina ”dinosaurer”– den här morgonen syns de inte vid Antifer, men de finns där, ”blinda och sköra som kopparormar, lika farliga som elden, vulkanen, djävulen.” Barnet som tiger vet att inget fartyg är mäktigt nog att gäcka havets raseri. Barnet har färdats på ett stort, vitt fartyg där det började blåsa mycket hårda vindar. Det var vindarna som förde honom vid den Engelska kanalen. Under natten blåser det hårdare, barnet och vi hör det genom tältduken. Någon av ledarna frågar honom: ”Sover du inte?” Han tiger. Ledaren försöker igen: ”Är du olycklig här?” Pojken pressar ögonlocken som vid smärta, vi ser också ett ursäktande leende. Sen tiger han. Man frågar inte mer. Men vi ser. Det blåser. Det regnar. Och det tigande barnet? Han är vaken. Hans ögon är grå. Vad tänker han på? Tänker han?

Kameran sveper över staden. Vi ser folk lasta bilarna som om det gällde att fly för livet. Vi hör fädernas frustration gå ut över kvinnorna, barnen, husdjuren, plastbollarna, bagaget… Vi hör kvinnorna förklara sig och ”be om ursäkt för att de finns, för att de orsakat barnen, regnet, vinden och hela denna olyckliga sommar.” Det regnar och blåser. Vi går bland horder av migranter med böjt huvud som skydd mot blåsten och regnet och vi kan inte skilja den ene från den andre. Regnet öser ner och upplöser oss till en enhetlighet, det är omöjligt att skilja på migranter och medborgare, gamla och unga, rika och fattiga, fula och vackra. Vi är trehundratusen individer som livet har fört samman i komplexet Trouville-Deauville, alla är vi förvisade ”till denna regnets sommar.”

Kameran vrids lika våldsamt som svindeln i Duras kärlekar, till forna slöa sommarkvällar, och vi hör ljud stiga från sidorna i boken om kärleken utan slut en kväll i Cabourg, och utan förklaring eller ens förvarning sveps vi tillbaka till havet, stränderna och det ensamma barnet. Vi ser honom stå lite vid sidan av de andra föräldralösa kollobarnen. ”Han ligger alltid lite efter de andras första rörelse mot föremålet för nyfikenheten, men kanske handlar det i själva verket om motsatsen, om ett så starkt intresse att han blir förlamad, inte kan röra sig.” Liksom i en alltför stark längtan.

I Paris regnar det över paraden, över den franska armén, över de nya stridsvagnarna, och blicken vänds söderut mot Balkan: jag ser två små barn vifta med röda flaggor under porträtt av kamrat Tito, Marx, Engels och Lenin. Folkjubel. Sång, soldater och stridsvagnar. I Paris regnar det även över den franske presidenten. Liksom den tyske överöses han med tacktelegram från en nöjd Brezjnev. De har insett att hotet mot de europeiska staterna är USA:s maktövertagande av det sovjetiska Europa, skriver Duras, och vi ser på de Olympiska spelen i Moskva. Kameran fokuserar på Brezjnevs ansikte. ”Brezjnev är död”, säger Duras. ”De har rest upp honom från de döda, ord kommer ut ur hans vaxmun.” Och kameran darrar.

Juli månad är nästan till ända, under natten regnar det åtta timmar i sträck. Så kommer solen fram, ”utmattad av regnet”, stranden erövras och täcks av tusentals kroppar. ”Oh äntligen sommar”, säger vi till varandra där vi ligger utsträckta bland de tusentals kropparna. ”Vi behöver sol, verkligen.” Och strax sänker sig ledan över våra kroppar. Barnet som tiger är förvisat, tillsammans med de andra ensamma barnen, till ett avgränsat område och vi ser dem samlade kring sin kolloledare, en ung flicka som erättar en historia om en pojke: ”Det var en gång en liten pojke som hette David. Han hade åkt på en jordenruntresa på en stor båt som hette Amiral System – ’…och så blev det hård sjö, mycket hård.’ Amiral System sjönk. Alla ombord drunknade utom han, den lille David. Det var en haj som simmade förbi och räddade David, och de for till en ö.”

Barnet lyssnar, också barnen som redan hört historien lyssnar. Barnet som tiger sitter där bland dem. Lyssnar han på historien om David? Kanske. Troligen inte. Snarare hör han orden, men berättelsen förmår inte nå honom. Inte än. Inte förrän någon ser honom, kallar honom vid namn och har tid, ja, tid och mod att följa med honom djupt in i själens gångar och förgreningar, tålmodigt gå vid hans sida och varsamt leda honom ut i ljuset.

”Vad hette hajen?” frågar den unga ledaren. ”Ratakatabom!” skriker några av barnen. ”Just det”, säger den unga flickan och fortsätter: ”Han grälar på David som gråter. Hajen blir sårad av att bli påmind om att det var han som åt upp passagerarna på Amiral System, bland dem Davids pappa och mamma, att han inte kan hjälpa det. Han är helt enkelt ständigt hungrig och kan inte få nog av liv. David ber hajen om ursäkt och slutar gråta. Samtidigt reser ön sig ur havet – och spring nu i väg och bada allihop!” avbryter sig den unga ledaren, ”fortsättning följer.” Barnen protesterar, de vill inte bada, de vill höra mer.

Nätterna är varma. I Iran har ”dödens regering” tagit sig rätten över människans andliga och kroppsliga val. De dödar ficktjuvar, knarklangare, homosexuella, och olydiga kvinnor.

Pojken som inte talar sitter vid den unga ledarens sida. Den kvällen på ön, berättar flickan, hör David något, ett levande ljud, men hon har glömt ordet för vad det var för ljud. ”Det är gråter.” säger barnet. ”Ja”, säger ledaren. ”Just det. Det är någon som gråter stillsamt, kanske utan att ens veta om det. David går runt på ön och frågar djuren vem det är som gråter mot kvällen när solen går ner. ’Det är källan.’ svarar de. David börjar spela munspel vid solnedgången och källan dansar tills natten faller och tiden går. – Vill du höra slutet på Davids historia?” frågar den unga flickan när de går ensamma vid havet. ”Nej”, svarar barnet. ”Jag vill inte veta hur historien slutar.”

Vattnet är högt, vi ser i fjärran på den svarta raden av oljetankar vid Antifer. Den här morgonen ser vi också ett stort vitt lastfartyg. Svälten har drabbat Afrika, den här gången Uganda. ”Jag tänker ingenting inför Uganda. Samma sak vid återkomsten från koncentrationslägren, jag tänkte ingenting. Om jag tänker något vet jag inte vad, jag är oförmögen att formulera det. Jag ser.” Ja, Duras såg svälten i sitt sovrum i Paris under sjutton dagars dödskamp när hennes man, Robert Antelme, i krigets sista minut, räddades från nazisternas koncentrationsläger. ”De svältande i Uganda har kommit ännu längre på jordens sista resa mot sin slutgiltiga sterilitet”, skriver Duras. Iskallt skildrar hon svältens ”gradvisa utplåning av livets hinna som täcker den.” Dessa människor har redan lämnat världen ”de är rent medvetande och lyssnar med det på vad som händer inom dem, precis som i barndomen.”

Barnet är kvar. Vi ser det från Duras fönster. Det är tidig morgon, himlen är blå, han går på strandpromenaden, några flanörer vänder sig om efter barnet som går. Han är lång och smal, det är något i hans gång som berör dem, kanske ett minne från det förflutna. Den unga ledaren stannar på strandpromenaden och ser barnet komma tillbaka. Han ger henne ett vykort som han just köpt till henne. De är tysta. Kollobarnen badar. Hon sätter honom på axlarna och de går ut i havet. Sen lägger de sig utsträckta bredvid varandra, med slutna ögon. De tiger. Avskedets ögonblick närmar sig. Så mulnar det plötsligt och en ny händelse dyker upp: Arbetarstrejk på varvet i Gdansk. Den började för sju veckor sedan, men nyheter från det sovjetiska Polen tar lång tid att spridas ute i världen, antalet strejkande har gått från sjuttontusen till trettiotusen. Den polska regimen skramlar med vapen och Väst bävar, alltmedan vi ser på den överfulla stranden och följer solens kretslopp. Och så barnet.

Duras kan inte arbeta, det vita pappret i skrivmaskinen är tomt. Tillsammans står vi vid fönstret. Vi ser den unga flickan och barnet gå långt efter de andra kollobarnen. Hon har lagt armen runt barnets nacke, hon pratar med honom om Ratakatabom på den öde ön. ”Och ja, tiden går, och ja, David växer.” Hon tystnar. Han väntar. Hon tiger. Han frågar om källan fortfarande dansar på kvällarna. ”Ja, varje kväll”, svarar flickan, ”tills det blir natt.”

Duras kan inte arbeta. Någon från Libération ringer och undrar hur det går med veckans krönika. ”Jag har ångest över Gdansk”, svarar hon. ”Jag kan inte skriva, men jag ska försöka.” Plötsligt vet hon vad det är som har hindrat henne. Det är lyckan. Hon är ensam om att känna lyckan över Gdansk. Gdansk är svårt att förstå sig på eftersom Gdansk är revolutionärt och det revolutionistiska tänkandet har lämnat människan, säger Duras, och det är meningslöst att spekulera huruvida Gdansk kommer att lyckas eller bada i blod. Det väsentliga är att Gdansk äger rum, att Polen är satt i rörelse och att inget kan stoppa utvecklingen i Öst. Sovjetryssland skakas och historien kommer att skrivas om.

Duras börjar skriva om Gdansk i ett brev till Yann Andréa, sin älskade, den ende som kan förstå hennes lycka; om filmerna hon har gjort enbart för honom, från Melbourne, Vancouver och Paris, under namnet Aurélia Steiner. Han är orsaken till hennes existens på samma sätt som Aurélia Steiners vara och icke-vara beror på honom, och liksom Aurélia kan hon inte behålla lyckan över Gdansk för sig själv. Duras skriver i rummet som kunde vara platsen där de två älskade, och smärtan över deras omöjliga kärlek förlöser henne. ”Smärtan är något av det viktigaste i mitt liv.”[iii] Det är den personliga smärtan som sätter lyckan över Gdansk ”i en fullständig ny belysning på grund av den politiska konjunkturen.”

Såg du samtalet om Montaigne på tv? frågar hon Yann Andréa. Att Montaigne lämnade allt: parlamentet, vänner, fru och barn för att vara fri, tänka och skriva. Oh, alla dessa förnuftsförklaringar! Vad har de med sanningen att göra? Det var för att kunna fortsätta leva efter Étienne de La Boéties död som Montaigne började skriva. Och essäerna? – om ingen har läst dem i deras helhet, mon amour, är det för att han inte skriver om förlusten och sin smärta; Montaigne släpper inte in oss, varken i sin frihet eller i sitt mörker. Han låter oss stå förundrade, med bara ena foten över hans tröskel.

Vet ni? I morse var vädret strålande igen. Stranden fylls av barn, de springer efter drakar som dyker genom luften, störtar ner i sanden, fångas av vinden och far över havet. Kollobarnen går genom det hela, ja, där ser vi nu barnet med grå ögon. Nära honom är den unga flickan och andra ledare som samlar barnen och bestämmer: ”Nu ska vi sjunga!” De säger till barnet att han ska sjunga med de andra. Barnet reagerar inte. Flickan säger att han inte kan sjunga med de andra. De säger att flickan överbeskyddar honom, att hon måste följa de gemensamma reglerna. De kräver att barnet ska svara själv. De frågar: ”Varför vill du inte sjunga?” Barnet svarar: ”Jag vill inte sjunga.” Flickan och barnet går sin väg mot lerkullarna och de svarta klipporna. Hon sjunger sången som hon vet att han tycker om. Sången om den dansande källan, som kan vara dunkel, obegriplig, grym och svår att förstå sig på, ljuvlig och skrämmande som livet, döden och kärleken. De går uppför kullen och den unga flickan berättar om en bok hon läst och som fortfarande brände inom henne. Det var en bok om kärlek, ”en kärlek som inväntade döden utan att provocera fram den, oändligt mycket våldsammare än den gjort det genom sitt begär.”

Marguerite Duras har mystikerns monistiska blick; det obegripliga är inte motsats till det begripliga, det obegripliga är driftkraften som ömsom varsamt, ömsom våldsamt för människan bortom sig själv, bortom det synliga, bortom orden och den vetenskapliga kunskapen om äpplet och tyngdlagen. Människan vill veta mer, mycket mer. Vi vill veta. Vi vill förstå kraften som får oss att falla. Och vi vill finna mening med fallet. Duras finner mening och sanning i passionen, i den omöjliga kärlekens galenskap, i lidelsen och smärtan. Hon tvivlar inte, inget kan någonsin hända, inget som gör att denna kärlek äntligen kan dö. ”Slutet har inte skrivits, det har aldrig tänkts ut.”

Sommaren kom sent. Hett, blev det. Stranden övergavs tills vädret svalnade och stranden täcktes av människokroppar som ”med en okuvlig logik tog semester, kosta vad det kosta ville.” Nätterna är varma. På tv-skärmen ser vi Nadia Comăneci. Dagarna är heta. Kollobarnen sover middag i de blåvita tälten. Barnet ligger med slutna ögon. Den unga ledaren sitter bredvid honom. Han öppnar ögonen. ”Vi är tvungna att berätta historier för barnen. Förstår du?” Han nickar. ”Får jag kyssa dig?” Han ler. ”Ja, det får du.” Hon håller om barnet, snyftar till. Han säger att han saknar dagarna när det var storm, höga vågor, regn.

Sommaren är över. Kollobarnens sommar likaså. Anwar Sadat har varit på kejsaren av Irans begravning. Ja, värmen dröjer än, på natten mindre tryckande. Vi står vid fönstret och tittar ut. Det är natt. Nästan midnatt. Par går på den belysta strandpromenaden. Den unga flickan går där med barnet lite vid sidan av sig. ”Lyssna”, säger hon. Hon ger honom sitt namn. Han upprepar det. Hon bekänner att inte heller hon vet hur historien om David slutar, men ett vet hon. Han kommer att minnas henne och denna sommarkväll i hela sitt liv. Hon tar barnet under hakan, lyfter hans ansikte: ”Titta!” säger hon. ”Titta! Titta noga nu på stjärnhimlen, havet, den upplysta staden, lyssna på ljuden av vågorna, det är sommar 1980, du är sex år. När du blir arton, om du minns datumet 30 juli, midnatt, då kommer du att komma tillbaka och jag ska vara här.”

Det regnar. Kollobarnen har packat klart. Bussarna kommer när som helst. Den unga flickan går. Barnet går bakom henne. Hon avlägsnar sig. Han vet att hon inte kommer att vända sig om. Det är stilla, det blåser inte alls. Jag sugs in med brännande smärta, nästan outhärdlig, i sidorna av en svunnen bok. Fortfarande denna raka linje av svarta oljetankar på led till Antifer. Mellan dem och mig: Seinebukten. Jag hör mitt hjärtas slag och jag vet att slutet inte har skrivits, det har aldrig tänkts ut.

 


[i] Anteckningar från slutet av 1930-talet. Återfinns i Hanna Nordenhöks förord till Marguerite Duras En fördämning mot Stilla havet. Modernista 2012.

[ii] Om flickan och pojken på Trelleborgs järnvägsstation vid hamnen går att läsa i Danaë & Dylan av Stoika Hristova. Rye Förlag 2002.

[iii] Ur Smärtan av Marguerite Duras. Modernista 2011.

Text Stoika Hristova


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Detalj ur omslag

Resa genom den allestädes symboliskt närvarande katastrofen

BOK | Erling Öhrnell läser "Den osynliga staden", Bo Gustavssons senaste diktsamling om Krakow, om religiösa traditioner och alla städers inneboende utopi, den som ständigt rivs och byggs på nytt.

Av: Erling Öhrnell
Kulturens kritik | 23 september, 2020

Detalj ur omslag

Om drömmar som krossas

BOK | ”Alla har vi drömmar. Utan dem, vare sig de är stora eller små, har vi ingen drivkraft i det vi gör. Många drömmar slår aldrig in, men vi värnar om...

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 23 september, 2020

Göran Greider. Foto: Ordfront. (Beskuren)

En ömsint och respektfull skildring

BOK | William Csergö läser Göran Greiders ”Hon vars hjärta var som mitt”, en dokumentärfiktiv roman om relationen mellan författaren Dan Andersson och studentskan Märta Larsson.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Dimitri Plax

Vad ska jag göra för att du ska komma tillbaka?

BOK | "Ett smärtskri som nått sitt syfte." Elena Dahl läser Dmitri Plax bok om sorgen efter sonen Peters tragiska bortgång.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Ludwig Devrient och E. T. A. Hoffmann, omslag till

Förtrollad och förvirrad

BOK | En ny E. T. A. Hoffmann-antologi ger Jesper Bäcklin en snabb glimt in i det outgrundliga.

Av: Jesper Bäcklin
Kulturens kritik | 06 september, 2020

Patrick Modiano. Foto: JF Robert.

Minnet och glömskan som förenliga med varandra

BOK | Anna Bergqvist läser om minnets relativa osäkerhet i ”Ur den djupaste glömska” av Patrick Modiano.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.