- Kulturens kritik
- Publicerad:
Karta över Anholt?
BOK | Anders Tidström läser "Karta över Kanada" och förundras både över titeln och innehållsbredden. "Det är befriande svårt att avgöra dessa människors godhet, ondska, skenhelighet eller bara desperata existens."
Dorthe Nors
Översättare: Ninni Holmqvist
Karta över Kanada
Ordfront
I åtminstone någon av Dorthe Nors fjorton noveller med samlingstiteln Karta över Kanada väntar man sig navigationshjälp. Kanada är kontinentalt stort, spänner mellan världshav. En karta behövs för att finna det lokala. Men Dorthe Nors kartering rör sig mest i ett socialt mikrokosmos i Danmark och Kalifornien. Där finns visserligen kanadensare, men bara i biroller långt hemifrån. Bokens titel är svårtydd. En karta antyds knappt och då är vi är framme vid avslutningsnovellen ”Wild swims”. Huvudpersonens födelsemärke på benet ser ut som den pyttelilla danskön Anholt från luften. I mycket Kanadas antipod.
Motsägelsen mellan närhet och distans fräter i alla relationer
Kanske är Anholt ett perfekt uttryck för den begränsning och avskärmning som det mänskliga livet i Nors regi plågas av? Inledningsnovellen, ”I ett jakttorn”, slår an tonen. Den handlar om en man som lämnat sin partner. Han har flytt till ett främmande jakttorn och försatt bägge i ovisshet. Hans mobil är kvar hemma, men han tror att väninnan Lisette, som finns till hands för hans partner i tid och otid, är en tröst. Intrycken av yttervärlden hamrar och vränger i mannens sköra känsloliv. Närhet, avstånd, rädsla, flykt – allt inramat i landskap av mörker, dimma och hala traktorvägar förstärker besvikelse och stukade förväntningar.
Stöd Tidningen Kulturen
”Det är alltid möjligt att dra sig en smula tillbaka” är devisen som författaren inleder boken med. Det fungerar som en guide genom alla novellerna. ”Solens hundar” är som ett litet kammarspel. Huvudpersonen har ett kraschat förhållande i Danmark bakom sig och söker återhämtning i en norsk fjällstuga. Men expojkvännen Olavs föräldrar är dem hon hamnar i närkontakt med. De ter sig dock kontaktlösa sinsemellan. Här, långt bort från bekymren, är distansen möjligen definitiv, inte förhandlingsbar. Men Olav sänder brev och tränger sig på trots att han är frånvarande. Motsägelsen mellan närhet och distans fräter i alla relationer. ”Hygge” är en annan novell där människor inte når varann. En ung man är hembjuden till Lilly. Hon vill bara ”njuta av kvällen”, säger hon. Det råder delvis misär, sjukdom och påträngande lukter. När Lilly faller i golvet och dör har hon hunnit bjuda på, och själv njuta av, både elakheter och ett glas Baileys till kaffet.
Motiven till människors handlingar flyter ibland upp till ytan. I ”Vid Sydvest Station” finns en sådan exponering. Väninnorna Kirsten och Lina gör ett dagsverke i godhetens tecken men egentligen kanske mest för att skapa behaglig mening i sina egna liv. De knackar dörr, samlar pengar till Cancerfonden. Och en av kvinnorna tänker hela tiden på att hennes pojkvän sagt att hon inte var kärleksfull i deras relation, fastän hon hade känt det så. Dubbelexponering.
Bestående födelsemärke
Ett födelsemärke på benet, i formen helt likt Anholt. Huvudpersonen funderar ändå över det märkliga att det är kvar där sedan barndomen. Kanske är det som med hopp, önskningar och drömmar som inte går i lås. De biter sig fast på behörigt avstånd, lika envist som Anholt.
Människorna är hela tiden länkade till varann i mindre kluster. Det är som de vore förbundna i energiflöden. De dränerar varann mer än vad de stöttar. De relaterar till nu och då i sina bubblor och kontrollen de erfar finns i det lilla, i de mänskliga relationerna. Något elakartat yttre samhälle tränger sig inte på, utan är snarare en plats för reträtt och flykt. Det kända är mer hotfullt än det okända.
Det finns ändå ett yttre som ibland blixtrar till och slår en kil mellan människorna. Under den tunga titeln ”Jordkompakteringsfåglar” krossas kärleken på grund av klimatförändringarna. Den besökande mannen blir under en fest varse att hungriga vitkindade gäss stannar över vintern och att bönderna på grund av deras skadegörelse måste så om åkrarna. Han är änkling som åkt till Anja för ett kärleksmöte, men fått nöja sig med hennes mammas 80-årsfest. Som den utifrån kommande ses han av kvinnans släkt som ett hot, kanske är han ansvarig för allt de själva inte har kontroll över? Var han kanske inte anställd på Naturskyddsföreningen? En bonde mullrar: ”Jag hoppas att utsikten är fin uppifrån elfenbenstornet, och vi är fästa vid Anja, ska du veta. Du har inte funderat på att gå på änkebal i Sønderjylland istället?”. Trångsynt vidsynthet briljerar och Anja kan inget göra åt sprickan som skiljer henne från den besökande. Med ursäkter och sorgsen uppsyn snabbar hon på processen.
De små trånga världarna i alla novellerna pumpas upp och spricker mestadels som eländiga partyballonger, ibland sjunker de sakta när luften går ur. Den stora världen passerar utanför och när den uppträder närgånget är det knappt önskvärt. Det påminner om just Anholt, isolerat med sjöfarten ute på Kattegatt på behörigt avstånd. Ett landskap med hälften öken. 160 bofasta men – med ett slag i solarplexus – med 60 000 semesterfirare under sommartid. Och fyren blinkar oavbrutet så att handelsfartygen ska fortsätta att gira undan.
”Det är skönt att man kan hjälpa till”
”Små asfalterade gångar” är novellen med den cancerdöende Einar. Alice lever upp. Hon underhåller sitt kontaktnät med senaste nytt. Hon vet att följa de små asfalterade gångarna till och från Einar. Allt sköts redigt. Hon ger betryggande besked om att hon tar hand om Einars älskade katt. Hon är upptagen av sin egen insats. I slutet av novellen skriver hon i sin anteckningsbok: ”Einar begraven, katten avlivad, det är skönt att man kan hjälpa till.” Det allra sista är att hon släcker lampan. Ljuset försvinner. Det är befriande svårt att avgöra dessa människors godhet, ondska, skenhelighet eller bara desperata existens.
Novellen ”Frysboxen” är den av texterna där ändå ondskan simmar och leker som en delfin. Det är språkresa till England, med återblickar på deltagarnas tidigare förehavanden. Utfrysning och förnedring, gruppen kontra individen. Individen är ömsom den utsatta, ömsom förtryckaren. Man skönjer en livslögn bakom ondskan, vilket gör den beskedligt ömklig. Det är den utsatta som överlever, men inte utan smärta och kraftsamling.
Alla dessa exponeringar, förväntningar, minnen, kärlek, rädsla, mod, utstakade vägar, möjlig navigation. Novellerna spänner över dessa motiv och teman.
Det finns några småsaker i översättningen som skaver. Fälten är plöjda (inte plogade) och flygvapnet heter det (inte luftvapnet). När det gäller titeln finns utrymme för spekulation. Antingen har en novell med den titeln tappats i korrekturet eller så är det en översättningsmiss. Skulle den danska originaltiteln ”Kort over Canada” kunna läsas ”I korthet om Kanada”? Kort på danska betyder både karta och kort, och de anspelningar på Kanada som görs i novellsamlingen ger motiv för den tolkningen.
Kartan över Kanada tycks ha ersatts av ett födelsemärke, ön Anholt från luften. Själv har jag sett Anholt på det sättet. Det finns en liten flygplats mitt på ön där vi landade. Min vän flög en liten fyrsitsig Cessna. Inför landning såg vi ett kraschat plan vid norra banänden och tog ett extra varv. Dorthe Nors noveller kräver också att man synar landningsbanan.
Text Anders Tidström
