Det dokumentära och litteraturen

BOK | Arne Melberg diskuterar fakta och fiktion med utgångspunkt i Anna Jungstrands senaste bok.

Anna Jungstrand
Det dokumentära och litteraturen
Ellerströms

Dokumentära inslag finns i snart sagt all litterär prosa. Det gäller också den roman som siktar till fiktion. Utspelas romanen i Stockholm så skriver författaren Stockholm och låter fiktiva gestalter vandra omkring på verkliga gator. Att fiktionen kryddas med faktiska platser, gestalter och händelser stör ingen läsare. Några av 1800-talets största romanförfattare byggde storslagna fiktiva världar, men de syftade samtidigt till dokumentation. Balzac och Dickens ville visa hur verkligheten såg ut i samtidens Paris och London. När Tolstoj skrev Krig och fred blandade han fiktiva och verkliga personer, fiktiva och verkliga händelser, för att ge den sanna bilden av det ryska motståndet mot Napoleon.

Under 1900-talets modernism tenderar fiktionen och verklighetsbeskrivningen att dra åt olika håll. James Joyces Ulysses (1922) är belamrad av detaljer från Dublin anno 1904; författaren odlade gärna myten att man skulle kunna bygga upp ett förlorat Dublin efter bokens anvisningar. Samtidigt är bokens verkliga syfte ett helt annat, nämligen att gestalta romanpersonernas psykologiska, politiska och språkliga karaktärer och halt: romanen berättar historien från insidan. Pär Lagerqvists Gäst hos verkligheten (1925), Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord (1933), Harry Martinsons Nässlorna blomma (1935), Moa Martinsons Mor gifter sig (1936) dokumenterar fattigt liv på landet i Sveriges tidiga 1900-tal; men detta är ändå bara en bakgrund till gestaltningen av huvudpersonernas kamp för ett värdigt liv. Den moderna romanens verklighetsinslag syftar till att ge en trovärdig ram till det som är romanens egentliga syfte och innehåll: den inre sanningen. I den mån där finns en dokumenterbar verklighet så har den inget egenvärde.

True Crime Novels

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mot slutet av modernismens epok förskjuts balansen mellan verklighetsskildring och fiktion. Nu börjar det komma böcker som insisterar på att dokumentationen är primär medan fiktionen är sekundär eller rentav helt åsidosatt. Ett viktigt bidrag till detta gav amerikanen Truman Capote med In Cold Blood, ett verk som inledde något som i den anglosaxiska miljön började kallas non-fiction novel eller true crime novel. Båda beteckningarna betonar att det nu inte är fråga om några fria uppfinningar, ingen fiction, utan att det handlar om en sann verklighetsåtergivning.

Capotes verk publicerades först i tidskriften The New Yorker 1965 och som bok 1966. Den skildrar ett mord på en familj och berättar om de två förövarna fram till deras avrättning. Boken bygger på omfattande research i form av intervjuer, granskning av all tänkbar dokumentation etc. Capote insisterade också på att boken meddelade sanningen om morden och förövarna. Icke desto mindre mötte boken kritik just på denna punkt. Man menade att Capote lagt in fritt uppfunna dialoger och tankereferat, att han med andra ord använde fiktiva grepp för att etablera sanningen. Redan bokens titel visar att författaren har subjektivt tolkat verkligheten snarare än objektivt återgett den.

Kritiken demonstrerar att det anspråk på sanning och verklighet som utmärker denna litterära prosa har ett problematiskt förhållande till fiktionen. Också fiktionen syftar till ett slags sanning, men fiktionens sanning och den dokumenterbara sanningen kan ha svårt att komma överens. Vilket också kan uttryckas som att den dokumentära berättelsen söker en syntes och därmed problematiserar både fiktionens sanning och den typ av sanning som man kan kalla referentiell, som är verifierbar och dokumenterbar.

Den dokumentära romanen och berättelsen blev ett markant inslag i den litterära prosan under 1960-talet. När det gäller det problematiska förhållandet till fiktion, får den dokumentära romanen också sällskap av självbiografiska framställningar, litterär journalistik och en hel del reseberättelser. Till alla dessa former för litterär prosa finns givetvis mängder av föregångare, likväl framstår 1960-talet som en genombrottstid för den massiva utvecklingen av litteratur med verklighetsanspråk – autofiktion, vittneslitteratur, bekännelser etc. – som ägt rum sedan dess.

1960-talet

Varför 1960-talet? En standardförklaring är att det offentliga samtalet politiserades och att den skönlitterära fiktionen därför uppfattades som en lättsinnig undanflykt från politiskt ansvar. Under 1960-talet kommer det i Sverige också ut en serie böcker med titlar som börjar med Rapport från … Dessa “rapportböcker” ville ge direkta inblickar i en verklighet som ansågs obelyst eller felbelyst i litteraturen och i det offentliga samtalet. Man ville rapportera direkt från verkligheten, utan litterära omvägar. En annan möjlig förklaring är att den mediala situationen var på väg att förändras eftersom televisionen slog igenom. Där kunde man uppleva verkligheten direkt återgiven i bild och i realtid, något som uppmuntrade till litterära motsvarigheter. I detta ligger en hel del historisk ironi: det skulle inte dröja många år förrän man i televisionen började använda sig av den fiktion som litteraturen sen länge praktiserat. Till exempel adapterades 1800-talsrealismens litteratur till TV-serier. Fiktiviseringen stannade inte vid dramatiserad litteratur, utan kom gradvis att omfatta också nyhetsjournalistiken. Om man i televisionens första tid nöjde sig med att sakligt återge nyheter genom att läsa upp nyhetstelegram, så började man snart sätta dessa i scen; idag uppfattas detta som normalt. Televisionen närmade sig således fiktionen samtidigt som litteraturen i tilltagande grad närmat sig verkligheten. På samma sätt har true crime novels omvandlats till televiserad fiktion. Idag är true crime den mest expansiva genren inom både litteratur och film.

Jungstrands analys

Om detta fenomen har litteraturvetaren Anna Jungstrand nu skrivit en djuplodande analys, Det dokumentära och litteraturen. Jungstrand har tidigare skrivit om litterär journalistik, så man kan gott säga att hon har specialiserat sig på den typ av litteratur som inte vill hålla sig till fiktionen. Hon tar här inte upp Truman Capote som modell, men väl Norman Mailer i den ungefärligen samtida Armies of the Night. Den hade nämligen stor betydelse för åtminstone en av de böcker från det slutande 60-talet som hon behandlar, Sven Delblancs Åsnebrygga. Den hade nog en viss betydelse också för den bok som mer än någon annan kom att prägla idén om dokumentärlitteratur, Per Olov Enqvists Legionärerna. I det kluster av dokumentärt orienterade böcker som kom ut vid denna tid tar Jungstrand också upp Sara Lidmans Gruva, Birger Normans Ådalen 31, Carin Mannheimers Rapport om kvinnor, Birgitta Stenbergs Rapport. Jungstrands exempel drar åt olika håll: Delblancs dagbokslika text, Enqvists undersökning, Lidmans vittnesmål, Normans minnesbok, Mannheimers intervjuer, Stenbergs ”bekännelse”. Gemensamt har de ändå ett dokumentärt anspråk: De vill berätta om, vittna om, undersöka eller dokumentera en historisk och faktisk verklighet. De vill inte kunna avfärdas som ”fiktion” eller som ”bara litteratur”.

Performativitet och situation

Jungstrands stora insats är att hon försöker förändra perspektivet på det dokumentära i förhållande till det fiktiva. Hon vill slingra sig undan representationens problematik och godtar ingen absolut åtskillnad mellan det skönlitterära och det fakta-litterära. Också fiktiva romaner är ju, som jag påpekade inledningsvis, fulla av faktiska inslag, och även om den dokumentära litteraturen undviker fiktion så drar den sig inte för olika former för subjektivitet. Jungstrand går runt fiktionen genom att se till de strategier författarna använder när de skriver fram sina litterära världar och hon avläser dessa strategier utifrån två parametrar: performativitet och situation. Det handlar om författarröstens utsägelser och tilltal och om de situationer där författaren möter sina figurer och den beskrivna verkligheten; hur författaren lägger tillrätta för läsarens möte med texten. Det dokumentära skiljer sig från det fiktiva i kraft av berättarens tilltal och den beskrivna situationen. Det dokumentära är den ”händelse” som uppstår i en bestämd situation och som föregriper läsarens möte med texten.

Jungstrand ansluter därmed till en utveckling som varit påfallande i den internationella litteraturvetenskapen de senaste trettio åren, det vill säga bort från traditionella kategorier som ”skönlitteratur” för att istället utveckla pragmatiska sätt att hantera litterära strategier. Det är förstås ingen tillfällighet att denna utveckling sammanfaller i tid och tendens med en lika påfallande utveckling i litteraturen: murarna kring fiktionen och skönlitteraturen har krackelerat och olika varianter av ”verklighetslitteratur” har blivit allt vanligare. Jungstrands analytiska attack skulle utan vidare kunna användas också på reportage, vittneslitteratur, självbiografier, autofiktioner, reselitteratur. Det skrivs ju fortfarande storartade romaner i klassisk stil och man kan bara hoppas att författarna fortsätter med det. Men det litterära fältet har samtidigt breddats betydligt och romanerna har inte längre monopol på att betraktas som litteratur.

Ja, det pragmatiska sättet att läsa och förstå litteratur som Jungstrand utvecklar – tilltal, performativitet, situation – är inte bara användbart på alla de varianter av prosa som blivit vanliga idag. Även fiktionens romaner består av tilltal och av situationer som är just fiktiva. Likaså handlar dramatiken och lyriken om utsägelser. Att dramatiken har en performativ dimension är ju alldeles uppenbart, men också lyriken kan ses som tilltal, som utsagor som strävar efter ett slags förverkligande. I grund och botten handlar ju all litteratur om att få saker gjorda med orden, för att nu travestera titeln på den bok av filosofen J. L. Austin som gav avgörande impulser till språkpragmatismen. Anna Jungstrand har gett oss ett väsentligt bidrag i utvecklingen av denna orientering. Nu framstår den som oundgänglig i svensk litteraturhistoria och litteraturanalys.