• Ledare
  • Publicerad:

LEDARE | 2018-03



LÄS UTGÅVA 2018:03 AV TIDNINGEN KULTUREN

Nästan hemma; allt runt om mig är bekant. Jag känner igen människorna och tingen. En skulle kunna säga att de är mina men det vore att överdriva. De är sina egna tillsammans med mig. Den här morgonen står de ungefär där de vanligtvis står och gör ungefär som de brukar. En brygger kaffe och den andra har kattens uppmärksamhet. Ute är kallt. Jag sträcker på mig under lakanen samtidigt som jag tänker på det min vän sa om diktarna i antikens Grekland. Att de skriver om kroppen, inte som en helhet utan som en samling delar. Jag föreställer mig att det således inom varje del – mellan varje gräns – skapas en plats där kroppens hierarkier tillfälligt kan upphävas.

För att illustrera tanken: låt oss föreställa att vi har en byggsats; ett modellfartyg i tusen små delar som när det sammanfogas verkar bilda något helt/annat. Är den byggda modellen då sina respektive delar – eller är den något annat?En invecklad doft avbryter mina tankar och för mig åter till morgonens tysta rum. Doften av trä, tidningspapper, trycksvärta, kaffe och kex är påtaglig och vänlig. Jag trevar med näsan i luften. Kroppen vaknar så långsamt medan jag sätter mig upp i sängen. Jag låter fötterna landa på det mjuka trägolvet och funderar stilla: hur kan vi förstå våra erfarenheter av/i världen med hjälp av begreppsparet helhet och delar, samt hur kan vi använda dessa för att tala om kroppen som intersubjektivitetens resonansbotten i det relationella fält som uppstår mellan det som är helt och det som är delat.

För att illustrera tanken: låt oss föreställa att vi har en byggsats; ett modellfartyg i tusen små delar som när det sammanfogas verkar bilda något helt/annat. Är den byggda modellen då sina respektive delar – eller är den något annat? Samma fråga: går havet att dela från vattnet? Havet som koncept är naturligtvis skilt från allt vatten. Enligt samma logik så är modellfartyget skilt från sina delar, men det är samtidigt uppfylldt av dem.

Jag tror att det kan ligga till på ett liknande sätt med vår så kallade mänskliga kropp. Att erfarenheten av vår subjektivitet består av delar som vi kan ana men aldrig helt förstå. Vid den stund som en förmodad helhet uppnås genom att den uppfylls av delar blir den genast något annat. Alltså, när helheten blir till utplånar den delarna; i utplåningen uppstår en brist och en saknad som gör att det förmodat hela återigen upplevs som ofullständigt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kroppen kan ses som en diskret enhet som definierar subjektets gränser. Om det är så betyder det att ett förmodat subjekt i någon mening är isolerat så länge det inte är i rörelse. För att bryta den upplevda isoleringen måste vi alltså göra något; vi måste inträda i det fält som inom Lacansk psykoanalytisk teori kallas den symboliska ordningen (alltså språket). Vi måste tillägna oss språket och vistas inom det för att möjliggöra den andres intervention.

All subjektsöverskridande verksamhet verkar uppstå ur en längtan efter både förening och utplåning. Tanken grundar sig på uppfattningen att vi människor (som subjekt) är något helt – fast ändå inte. Trots vår synbara helhet så har vi alltid en brist som är så att säga konstitutiv. Bristen antyder att subjektet är en del av något annat.

Ibland tycker jag mig ana en närvaro av någonting frånvarande. Det skulle kunna vara en aning påminner om bristen, eller en längtan efter samhörighet. Den franske begin mystikern Marguerite Porete beskriver något liknande när hon talar om Gud och upplevelsen av det gudomliga. Hon kallar erfarenheten för “le loingprés”. I Anne Carsons engelska översättning kallar hon det för “the FarNear”, en svensk översättning skulle kunna lyda ungefär “det LångtbortNära”. Marguerite Porete beskriver:

“there is an aperture, like a spark, which quickly closes, in wich one can not remain.... The overflowing from the ravishing aperture makes the Soul free and noble and unencumbered [and its] peace lasts as long as the opening of the aperture.”[1]

Att känna en närvaro av något frånvarande är en mystisk erfarenhet och går att likna vid till relationen mellan helhet och delar. Det går dessutom att likna vid det vi kallar för aning.Att känna en närvaro av något frånvarande är en mystisk erfarenhet och går att likna vid till relationen mellan helhet och delar. Det går dessutom att likna vid det vi kallar för aning. Det är en känsla av något; spontant förvärvad kunskap/erfarenhet om (i) ett möjligt skeende – en sorts intuitiv kännedom.

Avslutningsvis kan vi föreställa oss en helhet både anar och längtar efter att förenas med något annat. Den längtar således efter att vara en del. Vid en eventuell förening blir det som förut var helt till en del av något annat och när denna helhet är upplevd återgår det återigen till att vara en del. Därför är vår strävan efter förening och utplåning konstant.

[1] Citerad efter A. Carson. Decreation – Poetry, Essays, Opera New York 2006 s. 176

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.